Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

Vilken Anne är den rätta?

Linda
Några av mina absoluta favoritböcker som barn var L M Montgomerys serie om Anne på Grönkulla. Jag identifierade mig med den rödhåriga tösen, med skinn på näsan och ett jäkla humör. Hon dängde en skrivtavla i huvudet på Gilbert när han hånade hennes hår, jag drog en sko i huvudet på en klasskompis som kallade mig glasögonorm.

Mitt exemplar av bokserien är ett ärvt sådant av den utgåva som syns längst ner till vänster på bilden ovan. En fin serie som jag vårdar ömt. Bilden av vem Anne är har formats från böckerna, men visst har den påverkats av de tv-serier som gjorts. Den ”riktiga” tv-serien enligt många i min generation är den från 1985 med Megan Follows i huvudrollen. Problemet jag hade med den både då och nu är hur romantisk och ljuv den är. Kärlekshistorien mellan Gilbert ochAnne är nästan för mycket. Min Anne är inte så nedtonad som Follows Anne är och definitivt inte så ljuv. Däremot tycker jag fortfarande om Colleen Dewhurts rolltolkning av Marilla.

I våras blev så Netflix version av Anne på Grönkulla tillgänglig för den svenska publiken och diskussionerna var många kring om den här versionen var bättre eller sämre än den från 80-talet. Några andra filmatiseringar fanns inte med i diskussionen, även om de finns. Det som påtalades var hur fritt seriens skapare tolkade förlagan rent innehållsmässigt, vilket självklart irriterar den som kan boken mer eller mindre utantill. Det jag gillar med serien är däremot att karaktärerna är lite mindre tillrättalagda. Anne är till exempel kantigare, rufsigare och mer lik min inre bild och även om Richard Fansworth var otroligt söt som Matthew är R. H. Thomson mer trovärdig. Den stora frågan är egentligen hur mycket man får ändra på innehållet och fortfarande kunna hävda att boken är grunden.

Det här att göra nya tv- eller filmversioner är alltid känsligt och diskussionen om vilken som är den ”rätta” brukar höras. Att karaktärer byts ut är inget ovanligt, se bara på det oandliga rad av Batmans och Spidermans som tagit plats på vita duken. Vilka är egentligen de rätta?

 

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll

Jag skriver i dina ord

Linda
”Jag skriver i dina ord” är en skrivartävling för gymnasieelever som anordnats sedan läsåret 2014-2015 av Forum för poesi och Prosa, Författarcentrum Väst och var från börjar endast för elever i västra Sverige. Sedan 2016-2017 är tävlingen rikstäckande.

Fyra jurygrupper från olika delar av Sverige utser tre vinnare. Förra årets vinnare presenterades 10 maj 2017 i Göteborg. Första pris gick till Minou Hellgren, Nova Academy i Simrishamn, med novellen 5 inspirerad av I’ll clutch-and clutch av Emily Dickinson, de två andrapristagarna var Lisa Quartey, Latinskolan i Malmö, för Hägerhimmel och Johanna Timle, Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg, för En stjärnas betraktelser. Under året inkom 731 bidrag och omkring 10 000 elever fick tillfälle att lyssna till en författare.

Texterna som skickas in till tävlingen ska vara inspirerat av en redan skriven dikt- eller låttext och det ska tydligt framgå vilken text som används. Tävlingsbidraget ska bestå av en text i valfri litterär texttyp på max 6000 tecken inklusive blandsteg, skrivet på svenska. Nytt för i år en särskild satsning på nyanlända, som får möjlighet att skriva sina bidrag på sitt modersmål och sedan få dessa översatta, så att de kan delta i tävlingen.

Pål Börjesson är projektledare på Författarcentrum Väst i Göteborg, dels för denna tävling, dels för Forum för poesi och prosa. Han har varit en av de två ansvariga för tävlingen sedan den startades 2014 som en del i firandet av Forum för poesi och prosas 10-årsjubileum. Pål Börjesson är också författare till romanen Gallus, som kom för några år sedan och då nominerades till Borås Tidnings Debutantpris. Jag kontaktade honom för att få veta med om tävlingen ”Jag skriver i dina ord”, som jag tycker verkar var ett väldigt spännande projekt, som dessutom passar perfekt in i veckans tema.

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

Alla dessa Disneyfilmer…

carolina-top

Inte går det att prata om återbruk utan att prata om Disneyfilmer? Nej! Jag är uppvuxen med dem, gick och såg dem på bio när jag var liten, fortsatte med att gå på bio och se dem fast jag råkade bli lite vuxen (dock gick jag då och såg dem med engelskt tal eftersom det kändes mycket coolare, jag var ju v-u-x-e-n märk väl). Och sen fick jag barn, och då rullades dessa Disneyfilmer om och om igen på tv-skärmen därhemma, så pass att jag nu kan pinsamt många dialoger utantill och förstås kan sjunga loss i vilken av de tillhörande sångerna som helst. (Barn är både bra och inte bra för den egna kulturella utvecklingen… men detta måste vara en av de bra sakerna?)

Och förstås har jag alltid vetat att många av Disneyfilmerna baserats på böcker eller folksagor. Många av dem har jag läst, men långt ifrån alla, och inte heller har jag funderat så där värst mycket på hur filmerna följer böckerna i handling och persongalleri. Andra filmer som baseras på böcker jag läst kan jag irritera mig på när de ändrar alltför mycket på bokens innehåll – men när det gäller Disneyfilmerna har det inte känts viktigt för mig eftersom de är så väldigt mycket sin egen grej med musiken, bilderna och allt.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Återbrukad Austen

linje-ulrica

Jane Austen är en av mina favoritförfattare och jag tror inte att jag är ensam om att gilla henne. Jag har läst alla hennes böcker, många av dem flera gånger, och tittar gärna på filmatiseringarna av dem. Man kan ju tycka att den värld Austen beskriver i sina böcker är gammaldags och har ganska lite att göra med vår tid. Eller så kan man hävda att det hon skriver om är tidlösa teman om klass, pengar och kärlek.

I vilket fall som helst så inspirerar hon ständigt nya författare att skriva varianter på hennes romaner och inte minst är det boken Stolthet och fördom, som är föremål för flera bearbetningar.

En av de mest oväntade varianterna är kanske Stolthet och fördom och zombier av Seth Grahame-Smith (filmatiserad 2016). I den boken är systrarna Bennet tränade zombiekrigare och Lizzie imponerar på Mr. Darcy med sina stridskonster när hon tar sig an de zombies som plågar den engelska landsbygden. Så här skrev jag i mitt omdöme om boken:

[quote]Är det skruvat? Javisst!
Är det överdrivet? Javisst!
Är det bra? Knappast.
Men det är ganska kul![/quote]

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning om kulturella covers och återbruk

Linda
Egentligen används väl ordet covers mest om musik, men i veckans utmaning vill jag att ni tänker på återbruk i olika kulturella genrer. Ibland ändras lite, ibland ändras allt och originalet går bara att ana. Hur mycket får man egentligen inspireras av någon annan verk utan att det blir plagiat? Hur mycket får man ändra i ett original som många uppskattar? Självklart går det också att bredda det ytterligare till att handla om second hand, renoveringar och att skapa nya föremål av gamla saker. Själv har jag snöat in på Erik Kolds plastföremål och har köpt både kaffe- och bullburk på tradera.

En kulturell fråga och en bonusfråga blir det den här veckan:

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers?

Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?

Kategorier
Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll

Svindlande höjder – igen och igen

Out on the wiley, windy moors
We’d roll and fall in green
You had a temper like my jealousy
Too hot, too greedy
How could you leave me
When I needed to possess you?
I hated you, I loved you, too
Bad dreams in the night
They told me I was going to lose the fight
Leave behind my wuthering, wuthering
Wuthering Heights
Heathcliff, it’s me, I’m Cathy
I’ve come home, I’m so cold
Let me in through your window

 Vissa romaner läses av generation efter generation och helt klart är Wuthering Heights av Emily Brontë en bok som lockat många, många. Bara tanken att det är hennes enda roman som hon skrev strax innan hon dog 30 år gammal är just svindlande. Jag själv läste nog aningen för ung så jag var inte helsåld då på tidigt 80-tal. Inte heller blev jag såld när jag läste serieversionen för ett tag sedan … Boken finns också i lättläst variant och den har blivit film så tidigt som 1920, senaste nyinspelningen kom 2011. Vilken klassiker! Visste ni förresten att den första svenska översättningen fick titeln Blåst? Namnbytet till Svindlande höjder var väl inte så dumt kanske, eller vad tycker ni? Eva-Maria Liffner valde i allafall att skriva en spin-off där hon fantiserar kring de fyra systrarna Brontës liv som hon kallade just Blåst! 
Just det där att författare och konstnärer blir så inspirerade av ett litterärt verk att de vill omskapa det, gestalta det igen är helt underbart. Fastän jag aldrig fallit för Emily Brontës vindpinade hedar så älskade jag Kate Bushs tolkning. Jag hörde (och köpte) hennes debutskiva redan som 10-åring och sedan lyssande jag, sjöng och dansade och fascinerades av henne. Inte förstod jag då att hon själv faktiskt var en tonåring, för mig var hon sinnebilden av en cool tjej som kunde allt själv och var egensinnig. Hon insisterade till exempel på att hennes första singel skulle vara Wuthering Heights, skivbolaget var mycket svårövertalade men hon stod på sig och vilken braksuccé det blev. Historien blir ju inte sämre av att Kate Bush och Emily Brontë delar födelsedag, (30 juli) och det är också det datumet som man jorden runt samlas för att dansa. Grejen startade i Brighton men man kan hålla sig på hemmaplan om man vill hänga på. I Sverige hålls eventet vid Uppsala högar, börjar man träna nu så kanske man hinner lära sig hela koreografin?

Kategorier
Kulturkoll

Same same, but different

Linda
Välkommen till en ny vecka på Kulturkollo där vi kommer att diskutera återbruk, att använda något gammalt och skapa något nytt, eller att helt enkelt ta något gammalt, precis som det är och lansera det igen som nytt i en ny kontext. Eller att faktiskt ta bort sådant som i vår tid ses som opassande och göra något nytt, mer modernt och mindre kontroversiellt.

Gamla låtar blir som nya när covers gör och där tillhör jag de som hellre ser att låten blir rejält omgjord, än bara en något nyare, nästan likadan kopia. Ace Wilders cover av Dansa i neon tillhör de senare ganska så meningslösa, medan jag absolut älskar Aqualungs version av Take on me. Filmer spelas in igen, gamla tv-serier görs i nya versioner, eller får moderna fortsättningar. Ett exempel på det senare är fortsättningen på Full House, som fått det inte så fantasifulla namnet Fuller House. Vi försökte se första avsnittet i helgen, men gav upp efter några minuter. Vissa saker ska nog stanna i dåtiden, som tillgjorda skratt på burk och fördomsfulla skämt.