Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Lyrikkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 21 2016

linje-kulturkollo

Mammor, pappor, systrar, bröder, morfäder, sysslingar, bryllingar – den här veckan kryllar det av släktingar här hos oss på Kulturkollo. Och självklart finns de med också i de böcker vi läst och recenserat på våra egna bloggar under veckan, på ett eller annat sätt.

 

Dikter och fragment av Sapfo (Helena)

Första gången jag såg dig av Tasha Kavanagh (Anna)

Genom Paradiset på en spikmatta av Jannice Eklöf (Viktoria)

Gilla Hata Horan av Johanna Nilsson (Viktoria)

Jag lever, tror jag av Christine Lundgren (Linda)

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera av Sara Granér (Linda)

Lyckliga människor läser och dricker kaffe av Agnès Martin-Lugand (Linda)

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren (Helena)

Prio ett av Emelie Schepp (Anna)

Sannare än sant av Dan Gemeinhart (Carolina)

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Det handlar om relevans

Linda
Med jämna mellanrum höjs röster för att vi behöver en litterär kanon, som alla elever, kanske alla medborgare, ska tvingas läsa. Det handlar om ett gemensamt kulturarv, där litteraturen ska ge oss en plattform att stå på. Ofta handlar det inte om endast svensk litteratur, men västerländsk. Senast var det Malin Ullgren, DN, som diskuterade vikten av en litterär kanon i en digital värld. Hon vill ha en kanon, riktad mot skolan, men som också kan fungera som en tipslista för andra.

Som svensklärare följer jag debatten med nyfikenhet och en hel del skräck. Jag ser framför mig ett system där jag inte längre har friheten att låta mina elever läsa de böcker jag anser skulle passa dem, utan måste få dem att uppskatta (eller i alla fall ta sig igenom) böcker som andra anser vara viktiga. Frågan är om en bok automatiskt är bra och relevant för att den är en klassiker? För mig är relevans viktigt.

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll

Kulturkollo tipsar: favoritklassiker

linje-kulturkollo

Den här veckans tema fick oss att diskutera en hel del om vad som egentligen är en klassiker och hur gammal en bok måste vara för att kvala in som klassiker. En definition vi hittade var “skönlitterär litteratur som läses av generation efter generation”, men vi kunde ganska snart hitta böcker som kanske inte hade funnits i en generation ännu, men som i olika sammanhang behandlas som en klassiker. Är det då en modern klassiker? Gränserna är flytande …

Här tipsar i alla fall vi på Kulturkollo om våra favoritklassiker enligt eget urval och personlig definition. Hur många har du läst? Vilken bok skulle du vilja lägga till på listan?

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Novellkoll Romankoll

Vilka får Nobelpriset?

lyran-top

Varför ska man läsa Nobelpristagare? Är inte de bara mossiga gubbar som skriver så tillkrånglat som möjligt? Hade ni frågat mig för 10 år sedan hade jag nog svarat att jag inte alls läste några konstiga pristagare. Och nu har jag i stället gjort det lite till en sport att läsa dem. Jag gillar ju att utmana mig och testa gränser. Och till min förvåning har jag hittat både gubbar och gummor som inte alls skriver krångligt. Och till och med en del av det krångliga kan vara intressant har jag upptäckt.

Kategorier
Novellkoll Romankoll

Att älska och förlora, två halva ark papper

helena-top

August Strindberg har skrivit en fantastisk novell som heter Ett halvt ark papper och som visar hur ett liv kan sammanfattas, med alla sina smärtsamma förluster och underbara stunder, med några korta rader på just ett halvt pappersark, utan att förminska. Det är en fenomenal novell just för att den berättar om det stora i det lilla och för att den gör det så enkelt.

När jag förälskade mig handlöst i det som nu är min älsklingsroman alla kategorier så var det också på grund av ett halvt ark papper. Det var Wolf Hall. Jag hade läst en bit, några hundra sidor kanske. Det gick långsamt, jag befann mig någonstans ganska djupt inne i en depression och jag tyckte om boken men med depressionens gråsyn så spelade den lika lite roll för mig som allt annat. Men så kom jag till den sidan (spoilervarning härifrån för alla som inte läst Wolf Hall men vill behålla allt oavslöjat!). Sidan där huvudkaraktären Thomas Cromwell vaknar en morgon mitt i sitt vardagliga vanliga liv, äter frukost med fru och barn, ser dem i det där vardagsljuset och snarare känner än tänker att de är viktiga för honom, att utan dem vore ingenting något värt. Han går till sitt kontor, sätter sig och gör det han gör med sina viktiga papper. Och några rader längre ner har han förlorat dem alla i en sån där härjande feber som släckte hela familjer på den tiden. Också.

Kategorier
Romankoll

Linda Olsson boktipsar

Foto: Caroline Andersson, Bonnierförlagen

Linda Olsson föddes 1948 i Stockholm men bor sedan många år också i Auckland, Nya Zeeland. Hon slog igenom med den oerhört vackra debutromanen Nu vill jag sjunga dig milda sånger (2006). Därefter har hon utkommit med flera mycket omtyckta relationsromaner, Sonat till Miriam (2008) och Det goda inom dig (2011). Hon är aktuell i höst med sin nya roman I skymningen sjunger koltrasten.


 

På grund av mitt dubbelliv – jag bor i Nya Zeeland, men tillbringar också en hel del tid i Sverige – har jag dubbelt av allting och hinner därför inte på långa vägar med allt jag skulle vilja. Det gäller särskilt läsning. När jag kommer till Sverige går jag alltid till min närmaste bokhandel, Söderbokhandeln här på Götgatan i Stockholm. Där frågar jag den kunniga personalen vad det är jag missat av ny svensk litteratur. Och inser omgående att jag inte har en chans att hinna läsa ikapp. Jag har stora hål vad gäller den klassiska litteraturen också. Och så är det mitt andra  hemlands litteratur. Men jag gör så gott jag kan, i vetskapen om att jag går miste om mycket.

Under arbetet med min senaste roman har jag läst om några gamla favoriter, eftersom personerna i boken läser dem. Och med ett undantag höll de. Här är några:

Rainer Maria Rilkes lilla bok ’Brev till en ung poet’, där jag den här gången, liksom vid varje tidigare läsning, hittade nya små klokheter om konsten, kärleken och livet.

’Kaspar Utz’ är en roman av Bruce Chatwin annars mest känd för sina reseskildringar. Bokens titelperson är redan avliden när boken börjar, men berättaren ger sig av på en resa i tid och rum för att utreda Utz liv. Resan leder till Prag och till en undersökning av fenomenet samlande. Vad är det som binder oss vid materiella ting? Det går att läsa in mycket mellan raderna i den här lilla romanen, tycker jag.

’Bönbok för en vänav Joan Didion är på sätt och vis en liknande roman till sitt upplägg – en undersökning av en människas liv – men här är platsen ett icke namngivet syd- eller mellanamerikanskt land i upplösning. Joan Didions språk är förunderligt och hennes personbeskrivningar enastående. Atmosfären i boken kvävande. Liksom Chatwin är Didion inte så känd för sin skönlitteratur. Men den här romanen är en pärla.

Jag återvänder ständigt till August Strindberg. Nu senast till ’Inferno’. Och jag tror att jag äntligen blvit tillräckligt gammal, eller tillräckligt erfaren, för att kunna ta den till mig. Det finns oändligt mycket att stanna upp vid, läsa om. Acceptera eller förkasta. Men det går omöjligt att undvika att bli berörd. I min egen nya roman tar min Elisabeth bland annat till sig det här: Det inträffar i livet händelser så fasaväckande att själen vägrar bevara märket av dem för stunden, men intrycket finns kvar och framträder snart på nytt med oemotståndlig styrka. Jag tycker det stämmer. Man kan inbilla sig att man bearbetat sina trauman, men vid de mest oväntade tillfällen i livet kan man övermannas av dem med oförminskad styrka.

Saul Bellows roman ’Offret’ är ytterligare en av de böcker som personerna i min bok läser. Återigen en roman där läsaren oundvikligen sugs in huvudpersonens tillvaro. Man kliver in i Asa Leventhals New York City några kvalmiga, heta sommarveckor, och upplever med honom hur hela hans tillvaro sakta upplöses. Svettiga, sömnlösa nätter, personer som ändrar karaktär, hot som hopar sig från alla håll. En mästerlig beskrivning av den slippriga gränsen mellan det normala och det paranoida.

Till sist måste jag förstås nämna det största som hänt i nyazeeländsk litteratur på mycket, mycket länge. Den unga författarinnan Eleanor Catton vann förra året Man Booker Prize med sin roman ’The Luminaries’. Ett mastodontverk på alla sätt: berättarambitionen, det litterära genomförandet och själva omfånget. Det är en stor bok och en värdig vinnare. Boken behandlar en ganska okänd tid i Nya Zeelands historia, guldruschen på Sydön på 1860-talet. Ett enormt persongalleri och berättarglädje av klassiska mått. En verklig upplevelse. Boken kommer ut på svenska i höst och kommer att heta ’Himlakroppar’.

/ Linda Olsson

Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Att sälja in litteraturen

Linda

För ett tag sedan skrev Lyran om hur svårt det kan vara att studera Litteraturhistoria, utan att förlora läslusten. Jag tyckte att det var svårt och då älskar jag böcker och läsning mer än de flesta. Tvång är alltid svårt, i alla fall för mig. Just det brukar jag ha i bakhuvudet, då jag ska undervisa om litteratur. Allt i skolan kan inte vara roligt och allt ska inte heller vara det, men det borde vara viktigast att elever kan och vill läsa, än att de läser “rätt” böcker.