Det finns en anledning till att jag kom på att det behövdes änglar den här veckan på Kulturkollo. Den anledningen heter Castiel. Och envis som jag är så bestämmer jag att jag visst kan basera ett helt inlägg på den lösa grund som tv-seriekärlek är.
Jag har “alltid” (jag gissar från 7-årsåldern) intresserad mig för och fascinerats av de bibliska berättelserna, religiösa myter över huvud taget och frågeställningar kring ont och gott i synnerhet. Jag har läst och skrivit och funderat och dagdrömt och hittat på.
Sen hände Sagan om Isfolket och eftersom jag inte känner att jag behöver vara rädd för att spoila en 25 år gammal bokserie så avslöjar jag att det finns änglar där, av den mörka sorten, av den fallna sorten. Den allra mest spännande sorten.