Damm, damm och åter damm. Just nu har jag svårt att tänka på något annat faktiskt då vi är i färd med att flytta till nytt boende som för tillfället. Renoveringskaos kallar många det, det stoft som drömmar byggs av säger vi. Även om drömmen i detta fall består av en 70-talsvilla full av flyttlådor.
När man är i färd med att flyttpacka hittar man också många bortglömda pärlor i bokhyllorna, en hel del hyllvärmare och en del böcker som fungerar som portaler till en svunnen tid. Inte bara pga till platserna i intrigen utan till den man var när man läste dem. En sådan bok hittade jag häromdagen och den passar dessutom dubbelt in i detta dammiga tema. För det är nog svårt att hitta en dammigare bok än Dante Alighieris “Den gudomliga komedin”. För mig är det en portkey till den jag var innan jag fick barn. ”Den gudomliga komedin” är ett sådant där verk som jag velat läsa i åratal men pga tjockleken, och det ska erkännas: dammigheten, så hade det helt enkelt inte blivit av. Trots att Dante är mer eller mindre stadshelgon i Florens (fast inte på riktigt, det är Johannes döparen).
