Kategorier
Aktuellt Kulturkoll Lyrikkoll

Rosor är röda, violer är blå…

Det går i vågor, mitt lyrikläsande. Förra året blev det en del då jag utmanade mig att läsa fler diktsamlingar eftersom jag kände att jag saknade det. I år har det i ärlighetens namn inte blivit mer än rim och ramsor av typen “Halsen rapar hjärtat slår: rim för 0-100 år!” av Emma och Lisen Adbåge. Visserligen rasande bra och roligt att upptäcka nya och gamla dikter och verser tillsammans med de små, men det ger ändå inte riktigt samma upplevelse som t ex “Sus” av Agnes Gerner gjorde förra året.

En bok som faktiskt lyckats med konststycket att röra både mig och barnen är dock “Du: dikter för nyfödingar” av Stina Wirsén. Vilke pärla! En stor och maffig bok med 19 korta dikter på ark som alla går att riva ut och hänga på väggen. Även den läste jag förra året och även om den i ärlighetens namn riktar sig till föräldrar så tyckte sonen om att lyssna på när jag läste ur den. Jag valde dock se som handlade om kärlek och inte såriga bröstvårtor t ex..

Kärlek är ju också ett ständigt återkommande tema. Faktum är att den allra första diktsamling jag läste som barn var en röd norpad bok ur mammas bokhylla som hette just Kärleksdikter. Där upptäckte mellanstadie-jag namn som Kristina Lugn, Sandro Key-Åberg och Nils Ferlin. Jag läste Edith Södergran och Karin Boye. Inte visste jag då att jag försansade mig min egen litterära kanon. De dikter som jag skulle komma att jämföra med. Förmodligen förstod jag inte ens hälften men tyckte att det lät vackert. Och det i kombnation med att jag började plöja igenom “The Golden Treasury of english verse” ett par år senare när engelskan kom ikapp gjorde förmodligen mig till den läsare jag sedan blev. Dikter, korta dikter, gärna med ett kärnfullt budskap, en känsla. Det måste ju vara ett av de bästa säten att språkträna på. Dessutom kan en enda liten kort text innehålla så mycket känslor och ge en sådan läsupplevelse. Därför är det ju extra roligt att det verkar satsas på lyrik för unga nu också. Jag tänker inte bara på “Berör och förstör -dikter för unga”, som ju Linda också skriver om utan även på “Min syster är ett spöke och andra dikter” av Lena Sjöberg som släpps i dagarna. Den ser jag verkligen fram emot att läsa. Och kanske att lyrik för yngre även blir min ingång för att hitta tillbaka till min egen lyrikläsning igen.

Kategorier
Lyrikkoll

Av höstpoeter ha vi nog, Gud frälse oss från flere

Lotta

Många har diktat och skrivit sånger om hösten. Kanske för många om ni frågar Verner von Heidenstam.

Är väl gardinen nere
vem sörjer för en gulnad skog?
Av höstpoeter ha vi nog.
Gud frälse oss från flere.
– Ur Höstsång, Verner von Heidenstam

Men inte för många om ni frågar mig. Här kommer något av det bästa som skrivits om hösten.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.
-Ur Storm, Tomas Tranströmer

Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden…
– Ur Höstens dagar, Edith Södergran

Fall, leaves, fall; die, flowers, away;
Lengthen night and shorten day;
Every leaf speaks bliss to me,
Fluttering from the autumn tree.
I shall smile when wreaths of snow
Blossom where the rose should grow;
I shall sing when night’s decay
Ushers in a drearier day.
– Fall, Leaves, Fall, Emily Brontë

För mig personligen finns det ingen som definierar hösten så mycket som Lars Winnerbäck. Hela han är höst.

Persiennerna dras ner
Det mörknar och jag ber:
Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer
En nattlig promenad
I en höstmörk stad;
Jag kan inte önska mig nåt mer.
– Ur Höst på min planet, Lars Winnerbäck

Gråvita skyar
Tandläkarväder
– Ur Söndermarken, Lars Winnerbäck

Han är tandläkarväder, brustna hjärtan och min ständige melankoliska vemodskavaljer.

Men det allra vackraste som någon skrivit om hösten, det måste vara Tove Janssons Höstvisa, fint tonsatt av Erna Tauro. Texten och musiken i kombination är helt perfekt.

Vägen hem var mycket lång
och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom, trösta mig en smula,
för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena.

Jag märkte aldrig förut
att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker
jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Jag letar efter någonting
som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om allt man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna blir torra och tomma.
Kanske hitta vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Kategorier
Lyrikkoll

Min barndoms demoner

helena-top

Av de två storheter som står i centrum den här veckan – divor och dämoner – känner jag att jag har dålig koll på divorna. Demonerna däremot, dem kan jag relatera till.

Jag vet inte hur bra koll ni har på mig, men om ni läst mig mycket så inser ni att jag var något av ett skräckbarn. Alltså lite som en ond docka – ser högst normal ut på avstånd, men kommer man tillräckligt nära är det bara det skeva som syns… Nej, kanske inte, men jag hade ändå några riktigt besvärande intressen i mina sena barndomsår.

Ingmar Bergman-film till exempel. Jag ägnade mina flesta eftermiddagar åt de där gamla svartvita svenska filmerna som SVT visade och mitt bästa var när det var en tidig Bergman. Och så älskade jag förstås redan då allt som handlade om tro, tvivel och inre mörker och där kan man väl säga att jag täckte in det mesta i Bergmans repertoar. Jag har svårt att nämna favoriter (utöver Smultronstället som fortfarande är bäst), jag älskade helt enkelt stämningen och det dramatiska i Bergmans filmvärld. 

Kategorier
Lyrikkoll

Att flyktpromenera och upptäcka fantastiska saker

helena-top
Det finns dagar när man bara får nog och stövlar ut i höstblåsten utan egentlig plan på att återvända. Det kan vara dagar när ungar är sjuka och man som förälder behöver krama, medicinera, dricktvinga och oroa sig. Det kan vara dagar när ens partner ligger utslagen på grund av fasansfulla gallstenssmärtor. Det kan vara både ock.

Jag hade några sådana dagar i oktober och det är ju som det är. Men tillslut kommer i alla fall alltid jag till en punkt där det är nog, där jag inte står ut en sekund till. När enda lösningen är att dra utomhus när de sover eller klarar sig själva framför någon hockeymatch eller så. Och så bara låta höstluften blåsa instängdhet och oro ur huvudet på en. Låta utmattningshjärtat lugna sig lite, sluta slå så evinnerligt fort.