Min barndoms demoner

Av de två storheter som står i centrum den här veckan – divor och dämoner – känner jag att jag har dålig koll på divorna. Demonerna däremot, dem kan jag relatera till.

Jag vet inte hur bra koll ni har på mig, men om ni läst mig mycket så inser ni att jag var något av ett skräckbarn. Alltså lite som en ond docka – ser högst normal ut på avstånd, men kommer man tillräckligt nära är det bara det skeva som syns… Nej, kanske inte, men jag hade ändå några riktigt besvärande intressen i mina sena barndomsår.

Ingmar Bergman-film till exempel. Jag ägnade mina flesta eftermiddagar åt de där gamla svartvita svenska filmerna som SVT visade och mitt bästa var när det var en tidig Bergman. Och så älskade jag förstås redan då allt som handlade om tro, tvivel och inre mörker och där kan man väl säga att jag täckte in det mesta i Bergmans repertoar. Jag har svårt att nämna favoriter (utöver Smultronstället som fortfarande är bäst), jag älskade helt enkelt stämningen och det dramatiska i Bergmans filmvärld. 

En annan mörkerälskling från de där åren (hon kom att följa mig vidare genom tonåren också, när mitt tv-teaterfokus skiftade från Ingmar Bergman till Lars Norén…) är Edith Södergran som också på ett sätt jubilerar i år. Hennes kanske mörkaste skapelse, Septemberlyran, publicerades 1918. Den är fylld av sjukdomsångest, fattigdom och efterverkningar av ryska revolutionen. Vilket jag förstås inte begrep, jag såg demonerna absolut, men jag var så fullkomligt upptagen av att jämföra dem med mina egna att jag skippade allt det här med kontext och lyrikanalys.

Behöver jag säga att jag gick från detta till att bli en angstig tonåring som skrev dikter om döden? Jag vet inte om det hjälper om jag säger att jag också var väldigt förtjust i Karl-Arne Holmsten och hans gestaltningar av Christer Wijk och John Hillman. Inte mycket va… Nils Poppe? Sickan Carlsson? Möjligen försöker jag här det omöjliga när jag vill normalisera intag av någon form av svartvit film hos en nioåring. Jag gjorde annat också, som att läsa ålderskompatibla böcker om annat än själsdemoner, men det går inte att komma ifrån att det jag älskade mest under några år var skrämmande mörka filmer och poesi om dödsångest. Vi kan väl sätta punkt genom att säga att jag blev rätt filmiskt allmänbildad i alla fall…