De oroliga – Linn Ullman

Snart är veckan med divor och dämoner till ända och jag har (som ni märkt) fastnat helt i Ingmar Bergmans värld. Innan veckan ändar så måste jag tipsa om en av de finaste romaner jag läst de senaste åren: Linn Ullmans fantastiska De oroliga. I en närmast självbiografisk form skriver den medelålders Linn om hur hon reste till fadern för att de skulle skriva en bok samman. Hon skulle intervjua och han skulle berätta, hon inköpte en bandspelare enkom för tillfället och när hon äntligen kom till Fårö så var fadern för gammal. Minnena fanns där bara i fragment och inspelningarna blev av urdålig kvalitet. Banden hamnade i en byrålåda, fadern dog kort därefter och när Linn flera år senare hittade de där banden så började en smärtsam och ömsint promenad bland minnen. Romanen är en naken och samtidigt osentimental skildring över flickan, modern och fadern. Flickan som inget hellre vill än att bli vuxen och modern och fadern som helst av allt vill vara barn. Så ska den lilla flickan som växer upp i offentligheten, så är det när man har två världsberömda föräldrar, kunna hitta sig en väg till vuxenskapet utan att egentligen ha någon vuxen kring sig som helt och fullt går att lita på.
Romanen rör sig i tiden, alltifrån kärlekshistorien som leder till att Linn en gång föds (som det nionde barnet i Ingmar Bergmans barnaskara) fram till att Bergsmancentret står klart flera år efter faderns död och en del av romanen bygger alltså på de intervjuer som hon gjorde med sin far under hans sista levnadsår. Just den delen är så otroligt fint gestaltad och man kan som läsare följa det allt snabbare sjukdomsförloppet där klara stunder blandas med ångest och förtröstan. Så bygger då Ullman sin roman kring minnen och vad som är sant och hon gör det så smart och så skickligt att man bara förundras.
Vill man veta mer om Ingmar Bergmans liv och verk och läsa hans egna ord så kan man också läsa hans arbetsböcker, just nyligen utgivna av Norstedts.  Jag har ännu inte läst men jag tror att det skulle vara både spännande och intressant att parallell-läsa romanen med exemplevis arbetsboken från 1955 – 1974. Helena Lindblad har recenserat i DN  
Jag vet inte om arbetsböckerna skrevs med tanke på publicering och det är en intressant fråga om de texter han skrev själv var fiktion eller biografi – ett sätt att bygga myten om sig själv eller ett sätt att reda ut sina tankar. 1987 kom hans självbiografi Laterna Magica som jag läste då och var helt uppslukad av. Läs den – också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.