Knappt har vårt tema kring högläsning dragit igång här på Kulturkollo så klämmer jag mig emellan med en text om årets (?) snackis i bokutgivningen. Äntligen är det nämligen recensionsdag för Elena Ferrantes roman Min fantastiska väninna. Jag höll på att skriva Ferrantes självbiografiska roman men fick hejda mig, för vem Elena Ferrante är, det är ju en välbevarad hemlighet och inte vet vi om författaren/författarinnan har vuxit upp i små omständigheter i Neapels arbetarkvarter, gått på klassisk linje på läroverket eller varit en fantastisk väninna. Känslan genom hela romanen är dock sådan att jag gång efter annan tror att det här är självupplevt. Det är detaljerna i miljöerna, det direkt tilltalet från författaren till läsaren och visst heter romanens berättare Elena och är just författare som bidrar till känslan.