100 lyckliga dagar av Fausto Brizzi är en sån där roman som man läser med ett fniss och en tår i ögonvrån samtidigt. Berättelsen om Lucio, som börjar varje dag med en nygräddad munk och en cappucino på sin svärfars bageri i Trastevere, är helt underbart charmig och totalt bedrövligt sorglig. Fyrtio år gammal känner han sig en dag lite andfådd och segnar ned på gatan, vad hände honom? Han som arbetar på ett idrottscenter och alltid varit vältränad? Kan han ha fått en fysisk kollaps eftersom han bedragit sin fru under flera månader?