Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Gästskribent: Johan Ehn

 

Bilder: Johan Ehn, privat

Sasha och Janek heter två killar i min senaste roman Hästpojkarna. De bor på ett barnhem utanför Prag i mitten på 1920-talet. Hemmet drivs av katolska nunnor tillsammans med Sokolrörelsen – den tjeckiska idrott- och gymnastikorganisation som grundades i mitten av 1800-talet. Men killarna far ganska illa hos nunnorna och bestämmer sig för att rymma, vilket leder till att de istället växer upp på en kringresande cirkus, och blir akrobater till häst. Cirkusen tar dem till Berlin i början av 30-talet där de hittar sin ”flock”, på den mytomspunna och normbrytande gayklubben Eldorado.

Jag var själv hästkille mellan jag var sju och sexton så att skriva om den speciella relationen mellan killarna och hästarna tyckte jag att jag hade rätt bra koll på. Jag har också haft ett långvarigt intresse för Weimareran och den progressiva perioden under mellankrigstiden i Tyskland. Om den tiden finns också en hel del skrivet så det var inte så svårt att få tag på researchmaterial. Men jag behövde få till detaljer i miljöerna. Hur såg det ut i byn där pojkarna växte upp? Jag ville till exempel att de skulle rymma i en eka på en flod, så kunde jag hitta en by utanför Prag med en bra flod? Då finns ju faktiskt det fantastiska verktyget Google Earth. Och med lite tur så har satelliterna svept över området och fotat ordentligt, vilket gör att du kan ”flyga ner” och i stort sett titta på vilka sorts blommor som växer längs vägkanten.

Jag hittade min by, Sázava, med en flod som kröker sig så tvärt att timmerstockarna hopar sig, precis som jag redan hade skrivit att de gjorde. Jag hade placerat barnhemmet i en påhittad gård lite uppe på ett berg ovanför floden och med satellitens hjälp hittade jag även en passande sluttning. Jag tänkte mig ett gammalt gods, fyra längor i kvadrat med en gruslagd innergård – stallar, sovsalar, och en huvudbyggnad där klassrum och gymnastiksalen skulle ligga. Jag läste att linden är Slovakiens nationalträd och lät därför barnhemmet skuggas av tre jätteexemplar.

Jag hade ansökt om ett resestipendium från författarfonden – och fick det! Jag visste på en gång vart jag ville åka. För även om mina virtuella flygturer gjort att jag kände mig ganska hemma i Sázava så vore det ju fantastiskt att få gå där längs med floden – på riktigt.

Jag åkte tåg först till Berlin, där jag var inbjuden att sitta ett par dagar på arkivet i Schwulesmuseum (Bögmuséet) som har mängder av material ur Berlins queera historia. Sedan vidare med buss och tåg till Prag, där jag fick ovärderlig hjälp på Sokols huvudkontor. Arkivarierna hade plockat fram bilder, gymnastikdräkter, ridstövlar, och till och med originalfanorna från 1926 års festival på den nybyggda Strahov-stadion (där mina killar uppträder på hästryggen inför 80 000 personer på läktarna!).

Jag löste biljett på den smalspåriga järnvägen som skulle ta mig ut till Sázava, några mil utanför Prag. ”Děkuji – tack!”, sa jag när konduktören kom förbi och klippte biljetten (med en sådan där fantastisk håltång som jag önskade mig flera jular som barn men aldrig fick). Rälsen löper precis intill floden och jag satt klistrad mot fönstret och försökte ta in allt jag såg; gubbarna som satt och metade, de små slussarna med vevmekanismer i smidesjärn, stenbroarna som såg ut att vara byggda på medeltiden.

Från stationen gick jag ner genom byn, förbi en brandstation, vinkade till gamlingarna på balkongerna till ett ålderdomshem, och vidare ner till floden. På andra sidan bron bredde stubbiga fält ut sig bort mot en sluttning som jag visste från Google att det skulle ligga en klosterruin högst uppe på.

Jag gick över bron och började gå stigen uppför sluttningen. När jag kommit en bit upp vände jag mig om och tittade ut över floden – det här blir verkligen perfekt, tänkte jag. Då såg jag att det blänkte till i lövverket en bit nedanför mig. Jag lämnade stigen och gick ut på en avsats för att se bättre. Och där låg det – övergivet och med krossade fönster i och för sig men nästan exakt på pricken som jag hade fantiserat ihop det – ett gammalt gods, bestående av fyra längor i kvadrat med en gruslagd innergård där det fanns plats för stallar, sovsalar, och en huvudbyggnad där klassrum och gymnastiksalen kunde ligga. Och vakande över ”barnhemmet” stod tre gigantiska lindar.

Děkuji.

/Johan Ehn, 16 april 2020


Johan Ehns roman Hästpojkarna är nominerad till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2020 med motiveringen:

“Hästpojkarna är en angelägen och skakande roman med oroande paralleller in i vår tid. Den beskriver ett historiskt förlopp, men ger också en insikt om hur snabbt den frihet som funnits kan gå förlorad. Den är rik på dimensioner och vittnar om ett enormt researcharbete. Men framför allt är den välskriven, med ett språk som talar till alla sinnen. Ehn briljerar i ömsinta skildringar av tröstande händer och sinnliga beskrivningar av det taktila och fysiska i häst- och cirkusliv. Han fångar sina läsare från första sidan och ända fram till det överraskande men ändå så väl förberedda slutet.” 

Jag har lyssnat till boken i inläsning av Johan Ehn själv och jag håller alla tummar för att Johans berättelse om Sasha och Janek tar hem priset. Inte bara för att hans roman är välskriven och berör utan också för att den ger perspektiv på nutiden som är både nödvändiga och tankeväckande. Det är en bok som ges ut som ungdomsbok men jag hoppas att den också läses av många vuxna, den är värd en stor läsekrets! /Anna

Kategorier
Romankoll

Gästskribent: Håkan Norebäck

fotograf: Gabriel Liljevall

 

Inspiration.
För ett tag sedan fick jag frågor om inspiration och förebilder under en intervju. Jag sa att jag som liten pojke såg på tv under OS i Mexiko i oktober 1968, hur Tommie Smith och John Carlos ställde sig på prispallen och höjde sina knutna nävar. På händerna bar de svarta handskar, på fötterna svarta strumpor. En protest för svartas rättigheter, en protest mot svartas fattigdom. En tyst och stillsam protest för alla afro-amerikaner. Black power.
Jag hade just fyllt sju år, och för första gången i mitt liv upplevde jag tillhörighet. Att jag med min mörka hudfärg och mitt svarta krulliga hår ändå hade ett värde. Det gjorde plötsligt ingenting att det inte fanns någon annan unge med min mixade bakgrund där jag bodde, jag var ändå inte helt ensam.
Känslan som sköljde över mig den gången är lika stark idag, över femtio år senare. Det räcker med att jag pratar om den händelsen, eller skriver den här texten. Upplevelsen är djupt rotad, sammanvävd med allt annat som format mitt liv.
Inspiration.

Men så nämnde jag också att Muhammad Ali alltid tillhört mina förebilder. Intervjuaren reagerade direkt och sa något om att han ju var våldsam. Jag vet inte varför den kommentaren kom, kanske hade det att göra med att huvudpersonen i En sista vinter både blivit utsatt för rasistiskt våld, och själv varit våldsam? Eller om det på något sätt var fel att Muhammad Ali var boxare? Hursomhelst kom det så oväntat att jag inte visste vad jag skulle säga.
Som de flesta känner till var Muhammad Ali långt ifrån våldsam. Han var pacifist och motståndare till USA:s vansinniga krigshets i Vietnam. När han vapenvägrade fråntogs han sina titlar, och rätten att utöva boxning under flera år. Istället åkte han runt och talade på högskolor och universitet. Hans engagemang kostade. Hans engagemang har betytt enormt mycket för miljoner svarta.
Inspiration.

Efter inspelningen tänkte jag mycket på hur lätt det tydligen kan vara för en priviligierad, helvit person att avfärda vad andra människor gjort och vad de tvingats betala i kampen för rättigheter vi idag tar för givet. För människor som har personlig erfarenhet av vad rasism kan innebära, och hur det är att bli utsatt för rasistiskt våld gång på gång, går det inte att ta för givet att det aldrig kommer att hända igen. Även en optimist kan ibland tvivla på att vi är på väg mot Utopia just nu.
Muhammad Ali, Tommie Smith och John Carlos fick betala ett högt pris för protester som i dagens politiska klimat är minst lika betydelsefulla som tidigare. Men det finns andra, både före dem och efter, som betalat med sina liv.

Inspiration.
Själva ordet har etymologiskt med inandning att göra, läste jag. Det är bra, vi behöver andas in. Och ibland behöver vi göra det riktigt djupt innan vi ger luft åt våra åsikter.
Men vad har då det här med min debutroman att göra?
Den här boken handlar inte om hjältar, den är inte en hyllning till någon som alltid stått fast och kämpat för det goda. En sista vinter är först och främst ett kärleksbrev till de misslyckade, till de utsatta och utstötta. Till dem som är utanför. Jag kan aldrig glömma hur det är att vara en av dem. Min förhoppning är att någon där ute ska känna av det.
Det där som kallas inspiration.

Håkan Norebäck, 200317


Håkan Norebäck är aktuell med sin debutroman En sista vinter. Det är en roman om hur det kan vara att resa tillbaka till det barndomshem som man en gång lämnat, det är en text om hur det känns att konfrontera den barndom som man på så många sätt försökt att glömma. Jonny har levt ett liv i Stockholm och det livet har inte alltid varit enkelt. Nu är han på väg hem till barndomens småstad för att fira jul med sin familj. Modern har bett honom komma och visst kan han ställa upp, kanske kan han till och med få ett jobb i familjeföretaget och kanske kan det bli en nystart?

När han stiger av tåget i decemberslasket så väller minnena mot honom. Han var en pojke som kände sig annorlunda på så många vis och mötet med sitt pojkrum väcker känslor till liv som han trodde att han glömt. Händelser som han uppenbart förträngt. När sedan pappan hastigt dör så måste Jonny ta ett beslut, ska han stanna eller inte? Vem är det han ska vara lojal mot, familjen eller sig själv? 

Vill du ha ett exemplar av Håkan Norebäcks roman En sista vinter och läsa en stark berättelse om skuld och försoning, identitet och lojalitet, om den vuxne mannen Jonny och lille pojken Nino? Då ska du kommentera inlägget innan den 27 mars så har du chans att vara med och vinna en bok.

Vi har två böcker som söker nya ägare. Vinnare meddelas här på bloggen den 28 mars.