Gästskribent: Håkan Norebäck

fotograf: Gabriel Liljevall

Inspiration.
För ett tag sedan fick jag frågor om inspiration och förebilder under en intervju. Jag sa att jag som liten pojke såg på tv under OS i Mexiko i oktober 1968, hur Tommie Smith och John Carlos ställde sig på prispallen och höjde sina knutna nävar. På händerna bar de svarta handskar, på fötterna svarta strumpor. En protest för svartas rättigheter, en protest mot svartas fattigdom. En tyst och stillsam protest för alla afro-amerikaner. Black power.
Jag hade just fyllt sju år, och för första gången i mitt liv upplevde jag tillhörighet. Att jag med min mörka hudfärg och mitt svarta krulliga hår ändå hade ett värde. Det gjorde plötsligt ingenting att det inte fanns någon annan unge med min mixade bakgrund där jag bodde, jag var ändå inte helt ensam.
Känslan som sköljde över mig den gången är lika stark idag, över femtio år senare. Det räcker med att jag pratar om den händelsen, eller skriver den här texten. Upplevelsen är djupt rotad, sammanvävd med allt annat som format mitt liv.
Inspiration.

Men så nämnde jag också att Muhammad Ali alltid tillhört mina förebilder. Intervjuaren reagerade direkt och sa något om att han ju var våldsam. Jag vet inte varför den kommentaren kom, kanske hade det att göra med att huvudpersonen i En sista vinter både blivit utsatt för rasistiskt våld, och själv varit våldsam? Eller om det på något sätt var fel att Muhammad Ali var boxare? Hursomhelst kom det så oväntat att jag inte visste vad jag skulle säga.
Som de flesta känner till var Muhammad Ali långt ifrån våldsam. Han var pacifist och motståndare till USA:s vansinniga krigshets i Vietnam. När han vapenvägrade fråntogs han sina titlar, och rätten att utöva boxning under flera år. Istället åkte han runt och talade på högskolor och universitet. Hans engagemang kostade. Hans engagemang har betytt enormt mycket för miljoner svarta.
Inspiration.

Efter inspelningen tänkte jag mycket på hur lätt det tydligen kan vara för en priviligierad, helvit person att avfärda vad andra människor gjort och vad de tvingats betala i kampen för rättigheter vi idag tar för givet. För människor som har personlig erfarenhet av vad rasism kan innebära, och hur det är att bli utsatt för rasistiskt våld gång på gång, går det inte att ta för givet att det aldrig kommer att hända igen. Även en optimist kan ibland tvivla på att vi är på väg mot Utopia just nu.
Muhammad Ali, Tommie Smith och John Carlos fick betala ett högt pris för protester som i dagens politiska klimat är minst lika betydelsefulla som tidigare. Men det finns andra, både före dem och efter, som betalat med sina liv.

Inspiration.
Själva ordet har etymologiskt med inandning att göra, läste jag. Det är bra, vi behöver andas in. Och ibland behöver vi göra det riktigt djupt innan vi ger luft åt våra åsikter.
Men vad har då det här med min debutroman att göra?
Den här boken handlar inte om hjältar, den är inte en hyllning till någon som alltid stått fast och kämpat för det goda. En sista vinter är först och främst ett kärleksbrev till de misslyckade, till de utsatta och utstötta. Till dem som är utanför. Jag kan aldrig glömma hur det är att vara en av dem. Min förhoppning är att någon där ute ska känna av det.
Det där som kallas inspiration.

Håkan Norebäck, 200317

Håkan Norebäck är aktuell med sin debutroman En sista vinter. Det är en roman om hur det kan vara att resa tillbaka till det barndomshem som man en gång lämnat, det är en text om hur det känns att konfrontera den barndom som man på så många sätt försökt att glömma. Jonny har levt ett liv i Stockholm och det livet har inte alltid varit enkelt. Nu är han på väg hem till barndomens småstad för att fira jul med sin familj. Modern har bett honom komma och visst kan han ställa upp, kanske kan han till och med få ett jobb i familjeföretaget och kanske kan det bli en nystart?

När han stiger av tåget i decemberslasket så väller minnena mot honom. Han var en pojke som kände sig annorlunda på så många vis och mötet med sitt pojkrum väcker känslor till liv som han trodde att han glömt. Händelser som han uppenbart förträngt. När sedan pappan hastigt dör så måste Jonny ta ett beslut, ska han stanna eller inte? Vem är det han ska vara lojal mot, familjen eller sig själv? 

Vill du ha ett exemplar av Håkan Norebäcks roman En sista vinter och läsa en stark berättelse om skuld och försoning, identitet och lojalitet, om den vuxne mannen Jonny och lille pojken Nino? Då ska du kommentera inlägget innan den 27 mars så har du chans att vara med och vinna en bok.

Vi har två böcker som söker nya ägare. Vinnare meddelas här på bloggen den 28 mars.