Lördagskvällen var en ganska typisk kväll för den senaste tiden hos oss – jag och mina vuxna barn kollade tillsammans på en av Studio Ghiblis filmer (Hayao Miyazaki), fascinerades, förundrades och förvirrades, och efteråt var vi tvungna att sitta en stund och tillsammans fråga oss: vad är det vi har sett, egentligen? Vad hände? Varför? Och var inte det hela väldigt, väldigt konstigt? Men alldeles fantastiskt vackert? Och vilken Studio Ghibli-film ska vi se härnäst?
Filmen vi såg den här gången var Prinsessan Mononoke, och den inleds av att en ung man (en prins, får vi veta senare) rider på en bock av något slag (en ”röd älg” påstår filmens engelska tal, men så där ser inga älgar ut vet jag som är svensk) genom skogen. Då blir hans hemby attackerad av en demon, ett gigantiskt vildsvin som omges av tusentals maskliknande, slingrande ting. Prinsen rider framför demonen, skriker att den ska försvinna därifrån, och lyckas till sist besegra den men blir samtidigt berörd av de där maskarna som liksom smittar över på hans arm. Detta kommer tydligen ha ihjäl honom så småningom, så för att söka bot rider han på sin bock västerut eftersom det var därifrån det galna demon-vildsvinet kom.
Tycker ni det verkar krångligt? Hallå, detta är filmens första 5 minuter! Nu ska vi följa med västerut, träffa vita varggudar beridna av en ung kvinna, följa med in i en stad som gräver fram järn ur berget och bygger gevär och eldkastare av det och som därför gjort skogens ande, vildsvinsgudarna, varggudarna och en hel klan samurajer arga på sig. Järnstadens arbetskraft består av före detta prostituerade kvinnor och leprasjuka som alla där fått en fristad och ett hyfsat gott liv – men de gör alltså vapen och vill att skogens ande ska dö. Hit kommer vår prins med den maskinfekterade armen, blir kär i prinsessan som rider på vargarna (och som identifierar sig själv som varg, tack så mycket, och inte som en vidrig människa) och stöter också på små mini-skogsandar med vita, rullande huvuden, två eller tre eller fyra ögon och stora möjligheter att bli lukrativ merchandise. Efter ett tag är allt eld och kaos och krig och så slutar filmen utan att jag egentligen förstått vem som var på vilken sida och varför eller om det spelar någon roll, men allt har blivit grönt och fint och aporna fick inte äta upp prinsen.
Jo. Vi enades om att Prinsessan Mononoke var en av de konstigare Studio Ghibli-filmerna, samtidigt som den var precis lika fantastisk att se som resten vi har sett. Att i en tecknad film kunna skildra hur en person doppar foten i vatten så att vattnet blir så verkligt att det nästan känns som att det kan droppa ur bilden och ner på golvet här hemma, och det går att känna vattnet på sin egen fot? Att i en tecknad film skildra en blomsteräng som vinden drar igenom så att det känns som att man står där? Detta får man i Studio Ghiblis filmer. Man får också krigsscener som skildrar essensen av alla krigs vidrigheter, ödsligheten och kaoset och döden. Man får monster av alla olika sorter och slag. Ibland blir vanliga saker till monster – i Ponyo på klippan blir havet självt ett monster som överfaller och översvämmar och hotar och låter. Man får alla möjliga – eller omöjliga – maskiner och uppfinningar, flygande farkoster och annat. Ta bara den jetströms-drivna (tror jag…) svävarvingen som Nausicaä i Nausicaä från Vindarnas dal använder sig av med stor skicklighet i den giftiga skogsvärlden där eller när hon flyger mellan de mer vanliga flygplanen. Eller de märkliga luftfarkosterna piraterna (de är ”the good guys” förresten) tar sig runt med i Laputa – slottet i himlen.
Alla Studio Ghiblis filmer är inte fantasy – Uppe på Vallmokullen handlar om mer eller mindre vanliga ungdomar, och Det blåser upp en vind är baserad på verkliga personers liv (Jiro Horikoshi, flygplanskonstruktör i Japan). Men drömsekvenser blandas ändå in (till exempel träffar Jiro Horikoshi flera gånger en italiensk flygplanskonstruktör (Caproni) och får honom som någon slags mentor, trots att det bara är i Jiros drömmar de träffas), och även det som är verkliga ting blir så dramatiskt skildrat att det känns som fantasy och overkligt ändå. Regnoväder, stormar, sol som lyser genom molnen och sånt där. Och så den mäktigaste scenen: den i Det blåser upp en vind när Jiro kommer med tåg till en stor stad (Tokyo får vi veta sen), vi får se en vy över den gigantiska staden som i nästa ögonblick liksom med en gutturalisk grymtning ruskar på sig, böljar i vågor och morrar. Det är en jordbävning vi får se (kolla klipp här), och fast detta känns som något av det mest surrealistiska av allt jag sett i Studio Ghiblis filmer – så är det en sann händelse: den stora Kanto-jordbävningen som 1923 ödelade stora delar av Tokyo.
Detta är stor och fantastisk konst. Men det mest lockande för mig är att de här filmerna ger mig precis samma känsla som jag har när jag öppnar en fantasybok: här finns inga regler. Här finns magi, andra världar, monster och varelser, och här kan vadsomhelst hända.
Bild: Studio Ghibli av Sakura Ichirouta (CC BY 2.0)