Jaha ja, så går ännu ett år. Här kommer något av det jag minns från 2019.
Årets historiska: Häxorna av Elisabeth Östnäs. Vilka kvinnoporträtt! Vilken historia!
Årets uppföljare: Karin Smirnoffs Vi for upp med mor som är minst lika bra som förra årets Jag for ner till bror.
Årets tegelsten: Osebol av Marit Kapla. 811 sidor tjock, men luftig, så låt inte sidantalet avskräcka dig från läsning. Det är ett fint stycke poetiskt berättad samtidshistoria.
Årets kulturella höjdpunkt: Bokmässan. Alltid bokmässan.
Årets magplask: Gråleken av Maria Sveland. Urk.
Årets kan-inte-släppa-den: Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Den rekommenderar jag till folk hela tiden.
Årets kvinnokraft: Herravälde av Elin Olofsson.
Årets skämskudde: Den går till hela svenska akademien. Jag läste Klubben och blev arg, igen. Skäms alla som sitter där och glatt vill vara med i den församlingen.
Årets krim: Möt mig i paradiset, del två i serien om Thorkild Aske (som också är en het kandidat till titeln Årets huvudperson)
Årets lyckopiller: Det är alltid ett lyckopiller när Mhairi McFarlane kommer med nytt. I år var det Don’t You Forget About Me.
Årets läskigaste: De kan inte stoppa oss av Mattias Beijmo. Läskig på riktigt.
Årets debut: En dag, Jennifer av Risto Pakarinen var en härligt charmig nostalgikaramell, med lite finskt svårmod.
Årets överskattade: Det här med att göra listor och sammanfatta året och decenniet. Hur kul är det egentligen?
Årets underskattade: Fjädertjuven av Kirk Wallace Johnson. Den kom visserligen ut 2018, men jag fattar inte att inte alla läst denna sjukt intressanta kombination av true crime, historisk roman, deckare och levnadsskildring.
Årets titel: Samtalsgruppen för sorgbearbetning vid husdjurs hädangång. Oslagbar titel och väldigt underhållande läsning.
Årets låt: Alla låtar jag hörde i mitt huvud och önskar jag kunde höra på riktigt, när jag läste Daisy Jones & The Six.
Årets bra läsning som inte passar in på någon annan rubrik: Testamente av Nina Wähä. Bara läs den.
