Med jämna mellanrum höjs röster för att vi behöver en litterär kanon, som alla elever, kanske alla medborgare, ska tvingas läsa. Det handlar om ett gemensamt kulturarv, där litteraturen ska ge oss en plattform att stå på. Ofta handlar det inte om endast svensk litteratur, men västerländsk. Senast var det Malin Ullgren, DN, som diskuterade vikten av en litterär kanon i en digital värld. Hon vill ha en kanon, riktad mot skolan, men som också kan fungera som en tipslista för andra.
Som svensklärare följer jag debatten med nyfikenhet och en hel del skräck. Jag ser framför mig ett system där jag inte längre har friheten att låta mina elever läsa de böcker jag anser skulle passa dem, utan måste få dem att uppskatta (eller i alla fall ta sig igenom) böcker som andra anser vara viktiga. Frågan är om en bok automatiskt är bra och relevant för att den är en klassiker? För mig är relevans viktigt.