Kategorier
Kulturkoll Novellkoll

Kulturkollo recenserar Fyra Nobel-noveller

linje-ulrica

För oss bokälskare känns det ju ändå lite tomt så här på Nobeldagen utan en mottagare av litteraturpriset. Men Nobelfirandet är i full gång i Blå Hallen och vi får göra det bästa av situationen. Själv har jag läst den nyutkomna boxen Fyra Nobel-noveller från Novellix. Noveller är ett bra sätt att stifta bekantskap med en författare och bilda sig en uppfattning om berättarstilen innan man ger sig på en hel roman. Novellerna i den här boxen har det gemensamt, förutom att de är skrivna av en nobelpristagare, är att de alla på något sätt handlar om människovärde.

Jag började med att läsa förra årets pristagare Kazuo Ishiguro. Hans stil är lågmäld och brittiskt artig. Mycket i hand berättelser är outtalat och ofta handlar hans historier om personer som inte når varandra. Så också i novellen En famljemiddag där en far, en son och en dotter äter tillsammans, men befinner sig miltals ifrån varandra.

Sedan valde jag den äldsta novellen i samlingen – John Steinbecks Krysantemum. Här är miljön på den amerikanska landsbygden bekant och novellen handlar om ett kort möte mellan en välmående bondhustru och en fattig, förbipasserande knivslipare. I denna lite ödesmättade novell känns det tydligt att det många gånger bara är tillfälligheter som gör att man lever det liv man lever och att ödets lott mycket väl kunde ha fallit ut på ett annat sätt.

Toni Morrison är en av mina favoritförfattare. Hennes texter är alltid tänkvärda och starka. Recitatif är en skicklig konstruerad novell som i allra högsta grad handlar om ras, men utan att läsaren en enda gång får reda på vilken av de två barnhemsflickorna Twyla och Roberta som är svart och vilken av dem som är vit. Vi möter dem först som barn och sedan vi ytterligare några tillfällen i vuxen ålder och dynamiken dem emellan skiftar i de olika mötena.

Herta Müller och jag är inte kompisar, så det var med viss tvekan jag tog mig an Hunger och siden. Jag har bara läst Hjärtdjur tidigare. Ja, eller försökt läsa, för jag tog mig inte igenom den, men den här novellen var mycket mer lättillgänglig. Den handlar om livet i Ceausescus Rumänien och speciellt om kvinnornas extra utsatta situation. Hela novellen är som ett slag i magen.

Min favorit av dessa fyra blev nog ändå Ishiguros novell som är både ett plågsamt och sorgligt, till synes slumpmässigt, brottsstycke ur vardagen med den sparsmakade berättarkonst som författaren behärskar till fullo.

Blir du nyfiken på dessa noveller? Då har du tur! Vi har nämligen fått en sådan här fin presentask av Novellix och den lottar vi ut. Det enda du behöver göra är att kommentera här nedan och berätta vem som är din favorit bland de författare som fått nobelpriser. Nämn gärna din favorittext av den författaren också. På söndag kväll lottar vi en vinnare bland de som har kommenterat.

Lycka till! 

Kategorier
Evenemangskoll

Längtet, längtet

anna-top

 

Längtet, längtet. Nu börjar det infinna sig så smått och visst är det så att både tema Finland och Bildning passar åtminstone mig. Sedan undrar jag om någon mässupplevelse någonsin kommer att kunna överträffa mötet med Kim Thúy? Troligen inte. Jag har haft en ganska sparsmakad mässa i år med många fina seminarier, förutom de som jag redan skrivit om här (Delphine de Vigan, Abdellah Taia och Meg Rosoff) så har jag också rapporterat från samtal med Sofi Oksanen, Elsie Johansson, Kim Thúy, Herta Müller, Adonis, Ulf Stark och många fler på och dagarna går … Seminariekortet är min bästa vän och jag älskar att sitta och lyssna på kloka människor. Inget, inget kan dock jämföra sig med att sitta 20 läsare i ett rum och lyssna på Kim Thúy. Det glömmer jag aldrig.

Vad nästa år bjuder kan vi bara gissa men längtet. Längtet.

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Novellkoll Romankoll

Vilka får Nobelpriset?

lyran-top

Varför ska man läsa Nobelpristagare? Är inte de bara mossiga gubbar som skriver så tillkrånglat som möjligt? Hade ni frågat mig för 10 år sedan hade jag nog svarat att jag inte alls läste några konstiga pristagare. Och nu har jag i stället gjort det lite till en sport att läsa dem. Jag gillar ju att utmana mig och testa gränser. Och till min förvåning har jag hittat både gubbar och gummor som inte alls skriver krångligt. Och till och med en del av det krångliga kan vara intressant har jag upptäckt.

Kategorier
Romankoll

Sabine Gruber boktipsar

Bild: © Karl-Heinz Ströhle
Bild: © Karl-Heinz Ströhle

Sabine Gruber är en av Österrikes viktigaste författare idag, även om hon egentligen är italienare. Hon kommer ursprungligen från Sydtyrolen, den del i norra Italien där man ofta talar tyska. Hon är Sverigeaktuell med romanen Mira och Irma. Sabine Gruber medverkar i flera olika sammanhang på Bokmässan i Göteborg.


 

Det finns böcker som jag aldrig kan sluta tänka på, en sådan är tveklöst Herta Müllers Kungen bugar och dödar.

Den har redan tio år på nacken, men är en essäsamling som jag ständigt återkommer till. Här ställs de gamla grundfrågorna: Vad händer med språket i en diktatur, hur kan man med hjälp av språket och litteraturen bjuda motstånd? Uppväxten, uppfostran och socialisationen i en rumänsk by gjorde att Herta Müller blev väl bekant med Securitates människojakt; förtryckets mekanismer i Ceausescus tappning. Hennes mamma hade suttit i sovjetiskt arbetsläger, pappan dränkte sin SS-historia i alkohol. Herta Müller visar på förhållandet mellan en människas biografi och skrivandet, hon visar på trauman, analyserar innebörden av tomma ord. Böcker, skriver hon på ett ställe, hjälper en att inte bli stum inför sig själv: ”Men böckerna kunde inte ändra något, de visade bara för en hur man såg ut när man inte nådde lyckan.” Men det är väldigt mycket, skriver hon också.

Poesin som spirar ur Müllers mardrömmar och hennes motståndskraft är enastående.

/Sabine Gruber

 

Müller, Herta; Löfdahl Karin (övers.) (2005). Kungen bugar och dödar. Stockholm: Wahlström & Widstrand.