Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Alla älskar Lena utom jag?!

Linda
Rent objektivt förstår jag att Lena Andersson tillhör våra största samtida skribenter. Hon har vunnit priser som såväl journalist och författare och med boken Egenmäktigt förfarande fick hon stor uppmärksamhet och tilldelades bland annat Augustpriset och SvD:s Litteraturpris. En stor författare och en bra bok alltså. Eller?

Jag fattade inte grejen. Varken Egenmäktigt förfarande eller uppföljaren Utan personligt ansvar tilltalade mig. Sanningen är den att jag troligen inte läst någon av dem om inte Egenmäktigt förfarande fått så mycket uppmärksamhet. Jag märkte nämligen reda då jag läste Var det bra så? att Lena Andersson troligen inte var min grej. Vissa författare får dock mer än en chans och Andersson fick det för att jag hoppades fatta grejen i det så många andra hyllade. Så blev det inte. Jag ska försöka reda ut varför.

Språket är en sak. Många älskar, men jag skrev så här om Egenmäktigt förfarande: “Jag upplever en bok med så mycket språkliga krumbukter som först imponerar, men snart gör mig matt.” helt enkelt för mycket för att det ska kännas snyggt eller speciellt bra. Språket ska flyta, inte snärjas in i onödiga formuleringar som inte fyller någon funktion. Less is more.

Och så var det Ester. Vilken otroligt irriterande huvudperson. Det faktum att jag hade så svårt för henne gjorde troligen läsningen svårare. Visst är det nyttigt att möta karaktärer som man inte gillar, men Ester var för mycket.Hur kan så många älska en kvinnlig huvudkaraktär som helt går upp i en man, eller rättare sagt hans intellekt. Det är som att just det är ursäkten, att Hugo Rask är en aktad, intellektuell man. Ändå läste jag vidare om henne i Utan personligt ansvar och det blev definitivt inte bättre.

Ändå vill jag av någon konstig anledning läsa nya boken Sveas son, trots att jag inser att det enda som kommer hända är att jag blir provocerad av Anderssons syn på världen. Det hade kunnat vara uppfriskande och annorlunda, men jag blir bara arg. Även Anderssons krönikor provocerar mig. Inte bara för att vi tycker så olika, det kan jag ta, utan också för att hon står för en världsbild som jag har svårt att förstå att en så intellektuell och framgångsrik person kan stå för. Senast skrev hon om Svenska Akademien och att kritiken mot Horace Engdahl handlar om avundsjuka. De som kritiserar hans kvinnosyn och uppenbara maktmissbruk är i själva verket avundsjuka för att han är så begåvad. Läs bara här:

Horace Engdahl är, det vet alla, en av svenska språkets största vältalare. Den blodtörstiga förföljelsen av honom kommer inte enbart ur vårt samhälles populistiska förakt för meriter, bildning och auktoriteter; till inte ringa del kommer den ur simpel avund.

 

På riktigt.

Kanske vill Andersson bara provocera, men min känsla är att hon helt ärligt tycker så här. Inte ett ord om det budskap som Engdahls vackra ord bär med sig, bara en syn på pöbeln som avundsjuk. Många brukar hävda att Andersson är rapp i sin argumentation. Jag kan hålla med i vissa fall, men allt som oftast framstår hon bara som arrogant och plump.

Nu borde jag å andra sidan kunna skilja författaren från hens böcker, men det är svårt. Speciellt som de genomsyras av en märklig människosyn som jag mår rätt dåligt av. Men hjälp mig gärna genom att förklara vad jag har missat. Så många Lena Andersson-älskare kan ändå inte ha fel. Eller?

 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Böcker jag inte förstår och författare jag inte gillar

Linda
Vi sticker medvetet ut hakan den här veckan och borstar bort vår bokbloggargullighet. Vi sågar och dissar som aldrig förr och idag har det blivit min tur. Jag tänkte skriva om de där böckerna alla verkar älska. De som alla bloggare hyllar och som syns i var och varannan tidning och debatteras i Babel. Vad är det egentligen för fel när de här böckerna faller platt? Är det mig det är fel på? Är jag trött? Eller är jag (hemska tanke) helt enkelt för korkad? Kanske är det så att boken egentligen ett fall av kejsarens nya kläder, eller så är det bara fel tillfälle att läsa just den här boken.

Kategorier
Evenemangskoll

Män med makt — varför läser de inte?

Linda

Denna intressanta frågeställning är titeln på ett seminarium med Horace Engdahl, Sven Hagströmer, Marie Lundström och Stefan Eklund. Egentligen skulle jag just nu befinna mig på ett helt annat seminarium, men jag hann inte med förflyttningen. Ämnet är viktigt. Läsförebilder är viktiga.

Det är fascinerande med Lundström, då hennes röst är mer bekant än hennes utseende. Hon inleder med ett citat om hur affärsmännen i Paris drar lott om att slippa äta middag med svenska affärsmän, som inte har något kulturellt intresse och därför supertråkiga att samtala med. Varför har det blivit så?

Sven Hagströmer tar ordet och påpekar att anledningen till att Horace Engdahl inte är chef på SKF, utan ledamot i Svenska Akademin. För män med makt är företaget det primära och kunskapen som god skönlitteratur ger har, enligt dem, ingenting med chefsskapet att göra. Det är där de har fel säger Hagströmer. Att lära sig förstå känslor och människor är viktigt och det gör man genom litteraturen.