Jobbar man med böcker och barn så skulle man kunna summera 10-talet med två olika slags böcker:
Barnen vill bli skrämda från vettet, och läsa skräckböcker av alla de slag. Detta skrev jag dock rätt nyligen om här på kollot, så nu får jag skriva om det andra barnen vill läsa: dagboksböckerna.
Det började faktiskt lite innan 10-talet började, nämligen 2008 när den första boken i serien Dagbok för alla mina fans (Diary of a Wimpy Kid) av Jeff Kinney översattes och gavs ut på svenska: Gregs bravader. Jag läste den då, och tyckte att den var väl helt OK. Lite halvtramsig, lite höh-höh-humor, amerikansk skolmiljö, och så det här med att typsnittet var som handstil och alltså väldigt luftig och snabbläst. Fullt med små enkla illustrationer lättade upp ännu mer. Jodå, tänkte jag, det här funkar säkert, och tog med boken ut i klasserna på en hel del bokprat för att visa. Sen kom en bok till i serien. Och en till. Och ungefär här var det dags att börja köpa fler ex av varje titel i serien. Och ännu fler.
Nu finns det fjorton böcker i serien, och det var mycket länge sedan jag behövde bokprata om dem för de lånas ständigt ut ändå. Ständigt som i att det kunde lika gärna vara ett svart hål där i bokhyllan – det spelar ingen roll hur många ex av varje bok i serien som köps in till biblioteket så lånas de ut, och det brukar möjligen stå max 2-3 böcker kvar i hyllan (nyinkomna) när hoppfulla barn frågar efter dem. Jobbar man på skolbibliotek är det sen rätt fascinerande när vårterminen är slut, alla böcker har lämnats tillbaka, och alla Dagbok för alla mina fans är på plats. De får inte plats – de måste alltid in i magasin eftersom de är såååå många och fyller många, många hyllrader.
Så ja. De lånas och lånas och lånas galet mycket, och de läses av högstadiebarnen, av mellanstadiebarnen, av treor och av nior, av killar och av tjejer, på svenska och på engelska. De läses och läses igen tills de går sönder och hastigt måste lagas, ofta med den presumtive låntagaren som ivrig påhejare vid tejparbetet. (Attans, så många gånger jag har stått och svurit över tejp, böcker, mina fumliga fingrar och det faktum att klistret i dagbok-för-alla-mina-fans-böckerna så ofta släpper så att sidorna trillar ur.)
Så klart att det var andra som ville hoppa på denna dagbokstrend. Det finns fler dagboksserier, både översatta från engelska och av svenska författare. En del också med det här handskriven-text-typsnittet, andra bara i dagboksform fast med många illustrationer. Jag skrev ett inlägg om ”böcker som är som Dagbok för alla mina fans” för några år sedan som kan funka rätt bra fortfarande även om det har kommit ännu fler sedan dess (och fler titlar i serierna jag skriver om där).
Utöver böckerna i det inlägget är här några böcker av svenska författare man med fördel kan tipsa om när den som har läst alla dagbok-för-alla-mina-fans sjutton gånger om och vill prova på något annat men som ändå är lite som dem (och jodå, just den sortens frågor får skol/barnbibliotekarier ofta):
Jakten på den perfekta luggen av Petrus Dahlin
Morris Mohlin på iskallt uppdrag av Maria Frensborg
Serien Dagbok för utvalda av Pernilla Gesén: Jennas första + Jennas andra + Jennas tredje,
Och vad tycker då en barn- och skolbibliotekarie om alla dessa dagboksböcker, om böcker som inte hinner hamna på hyllan förrän de lånas ut igen, om många många ex och långa serier, och alla efterföljare som också vill vara med på tåget?
Men hallå – såklart hon ÄLSKAR DET. Jubel och raketer! Hurra och fantastiskt! Om det finns böcker som lånas så mycket att de aldrig finns på hyllan, och som inte ens behöver bokpratas för eftersom barnen känner till dem ändå? Underbart!! Barnen läser ju!
Bild: Pixabay
