Nostalgi kan definieras som ett melankoliskt själstillstånd, en vemodig längtan hem eller tillbaka till något förlorat. Melankoli och vemod är mina ständiga följeslagare, men någon längtan tillbaka finns inte och har aldrig funnits. Den där eländiga tonårstiden – där varje dag var en kamp, där tankar om livet, döden och jävligheten däremellan var oupphörligen närvarande – skapade ett slag av känslomässigt vakuum. Inte kan jag någonsin längta tillbaka till det. Såklart fanns det ljusa stunder även under den tiden i mitt liv, men det mörka, det svarta, det då oförklarliga gjorde så jävla ont i tonårssjälen att det på något sätt har överskuggat allt och jag undviker således att tänka tillbaka.
Så klart överrumplas också jag av nostalgi emellanåt. När jag ser sommarens första rabarber komma upp så tänker jag osökt på barfotalöpning på grus och nyskördad rabarber som doppades i sockerkopp. Emellanåt när jag kokar frukostäggen tänker jag på vintermörker, pirrig jullängtan och äggtoddy (utan alkohol bör tilläggas). Stuvade makaroner får mig att tänka på farmor, femkronor och hennes ryggtavla som jag studerade från hennes köksbord. Marmeladgodis får mig att minnas mormor, morfar och godismonstret i skafferiet som man fick beveka genom att knacka på dörren och endast morfar kunde höra dess svar. Och ja, alla minnen är från tidig barndom.
Jag är också tämligen ambivalent till gammal musik då det obönhörligen alltid dyker upp någon smärtsam låt från tonårsmörkret. Musik från åttiotalet kan dock få mig att tänka på rosa skipants, näthandskar och trähalsband. Det är stört omöjligt att inte tänka på mellanstadiedisco när jag hör ”Take on me” med Aha, Modern Talkings ”You’re My Heart, You’re My Soul” eller ”The Power of Love” av Jennifer Rush.
Så jag slutar väl där. Mitt i ett inlägg som dryper av nostalgi samtidigt som undertecknad försöker förneka nostalgikern i sig.