Jag har gått och funderat en hel del på det här med småstad under veckan som gått. Robert W frågade i en kommentar till inledningsinlägget vad som egentligen räknas som småstad, och både jag och Fanny tyckte att det nog är upp till var och en att bestämma, att det är mer en ”state of mind” liksom. Själv flydde jag som tjugoåring ”småstaden” Kalmar (60 000 invånare och nog egentligen inte särskilt litet, särskilt inte på somrarna när turisterna kommer) för Malmö och Lund som bara kändes sååå mycket roligare – men har nu de senaste nitton åren bott i en väldigt liten by på skånska landsbygden där alla verkligen känner alla. Alltså på nivån att de ser när jag har köpt en ny fleecetröja att ståta i när jag går nerför bygatan för att hämta posten. Jag är nog inte tänkt för stora städer, tror jag.
Jag tänkte fortsätta lite på samma tema som jag hade i inledningsinlägget för veckan: musik som handlar om småstadsliv, småstadsdrömmar eller småstaden som kväver drömmar. Och helt plötsligt kom Uppsala med i småstadsligan också – för att Veronica Maggio ger mig småstadskänsla när hon sjunger om den som en stad man vill ifrån.
Imorgon blir det nytt tema här på kollot, och ledtråden jag ger är att: det är februari. Väldigt mycket februari.
Bild: A boy in a small town av Leonardo Bighetti (CC BY-NC-SA 2.0)