Jag tror inte det. Månne kan jag emellanåt har tämligen dålig humor, men humorlös: nej. Jag har dock utvecklat en stark aversion mot böcker och filmer som kategoriseras som humoristiska (undantag finns såklart). Den bok som satte igång denna förändringsprocess hos mig själv (med bullar och bång kan jag tillägga) var Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, som ”alla” tycktes hylla. ”Alla” skrattade ikapp med Jonasson, utan jag. Boken som blev ett litterärt antiklimax, ett rejält magplask (med risk för offentlig lynchning) var Inte min kopp te så att säga. Inte alls.
På samma vis kan jag reagera när en s.k. humoristisk film visas. Jag kan inte ens komma på ett exempel på alla filmer jag himlat och suckat till. Ni vet Sällskapsresan, Bad neighbours, Zoolander, Borat m.m. (nu rasar de in i minnet minsann). Det hela underlättas inte när jag har en sambo som är precis tvärtom och skrattar hjärtligt till allt och mer än gärna tar kontrollen över kontrollen så att säga.
Och ska vi snacka buskis? Helst inte. Vi må bo i buskisens mecka, men detta får mig att kräkas i munnen och vrida mig i skämsplågor. Revy ligger inte långt ifrån buskis på aversionslistan. Alltså hela den här grejen att man ska tycka något är roligt just här och nu. [konstpaus]
Nu kom jag på att den här känslan av ”tvång” har jag känt vid flertalet stand-up-föreställningar och har emellanåt så svårt att skratta på beställning. Detta blir en oerhört komplex känsla när jag ändå envisas med att gå på sådana tillställningar. Ja, jo, en dust av trots kan det nog också vara. Någon tycker att jag där och då ska tycka något är roligt, så då ska jag banne med inte tycka det. Äh jag vet inte.
Jag kanske är humorlös trots allt…
