Kategorier
Kulturkoll

Är jag månne humorlös?

helena-top

Jag tror inte det. Månne kan jag emellanåt har tämligen dålig humor, men humorlös: nej. Jag har dock utvecklat en stark aversion mot böcker och filmer som kategoriseras som humoristiska (undantag finns såklart). Den bok som satte igång denna förändringsprocess hos mig själv (med bullar och bång kan jag tillägga) var Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, som ”alla” tycktes hylla. ”Alla” skrattade ikapp med Jonasson, utan jag. Boken som blev ett litterärt antiklimax, ett rejält magplask (med risk för offentlig lynchning) var Inte min kopp te så att säga. Inte alls.

På samma vis kan jag reagera när en s.k. humoristisk film visas. Jag kan inte ens komma på ett exempel på alla filmer jag himlat och suckat till. Ni vet Sällskapsresan, Bad neighbours, Zoolander, Borat m.m. (nu rasar de in i minnet minsann). Det hela underlättas inte när jag har en sambo som är precis tvärtom och skrattar hjärtligt till allt och mer än gärna tar kontrollen över kontrollen så att säga.

Och ska vi snacka buskis? Helst inte. Vi må bo i buskisens mecka, men detta får mig att kräkas i munnen och vrida mig i skämsplågor. Revy ligger inte långt ifrån buskis på aversionslistan. Alltså hela den här grejen att man ska tycka något är roligt just här och nu. [konstpaus]

Nu kom jag på att den här känslan av ”tvång” har jag känt vid flertalet stand-up-föreställningar och har emellanåt så svårt att skratta på beställning. Detta blir en oerhört komplex känsla när jag ändå envisas med att gå på sådana tillställningar. Ja, jo, en dust av trots kan det nog också vara. Någon tycker att jag där och då ska tycka något är roligt, så då ska jag banne med inte tycka det. Äh jag vet inte.

Jag kanske är humorlös trots allt…

Kategorier
Kulturkoll

Humor – är det kul, det?

carolina-top

Den här veckan ska vi ha det roligt på Kulturkollo. Vi ska nämligen prata om humor. Vad är det som får oss att skratta?

Det är inte helt självklart, för det här med humor är allvarliga grejer, minsann. Likaväl som det kan göra oss glada och känna gemenskap kan det göra oss arga och sårade. Vi skrattar ju åt olika saker! Själv söker jag gärna upp böcker och filmer med ironisk humor. Fantasyböcker som driver med själva fantasygenren, kanske. Eller sjuk humor. Däremot håller jag på att gäspa käkarna ur led åt buskis på tv eller teater (medan andra  då skrattar så att de kiknar och tycker jag är en trist typ som inte förstår det roliga).

Jag är en av dem som satt och fnissade en hel kväll åt Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (boken – filmen har jag inte sett) men har pratat med många andra som mest tycker den är tröttsam, om de ens har velat läsa den eftersom det står på framsidan att den ska vara så rolig. Ove i En man som heter Ove fick mig också att skratta (och gråta) – medan han gjorde en bekant till mig riktigt arg eftersom han var så ”orealistisk”.