Humor – är det kul, det?

carolina-top

Den här veckan ska vi ha det roligt på Kulturkollo. Vi ska nämligen prata om humor. Vad är det som får oss att skratta?

Det är inte helt självklart, för det här med humor är allvarliga grejer, minsann. Likaväl som det kan göra oss glada och känna gemenskap kan det göra oss arga och sårade. Vi skrattar ju åt olika saker! Själv söker jag gärna upp böcker och filmer med ironisk humor. Fantasyböcker som driver med själva fantasygenren, kanske. Eller sjuk humor. Däremot håller jag på att gäspa käkarna ur led åt buskis på tv eller teater (medan andra  då skrattar så att de kiknar och tycker jag är en trist typ som inte förstår det roliga).

Jag är en av dem som satt och fnissade en hel kväll åt Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (boken – filmen har jag inte sett) men har pratat med många andra som mest tycker den är tröttsam, om de ens har velat läsa den eftersom det står på framsidan att den ska vara så rolig. Ove i En man som heter Ove fick mig också att skratta (och gråta) – medan han gjorde en bekant till mig riktigt arg eftersom han var så ”orealistisk”.

Vad skrattar ni åt när ni tittar på tv eller film? Vilka böcker får er att skratta så ni får ont i magen? (och rekommendera till andra, och bli lite besvikna när de tycker att ”ja, lite kul men inte kul…”) Och det här: visst har ni väl fått en humorchock någon gång och skrattat när det egentligen inte var läge för det? Som när jag åkte tåg en gång, hem från bokmässan i Göteborg var det. Jag var ensam (fast tåget var förstås fullsmockat med folk), jag var så där galet bokmässetrött i huvudet, och jag hade en ryggsäck full med nyinköpta böcker. En av dem var ett seriealbum med Cecilia Torudds Ensamma mamman. Jag läste den, och fick ett sånt där hysteriskt skrattanfall. Det var den där katten Ensamma mamman har, som i några serierutor gjorde ett misslyckat hopp till ett bord, råkade riva ner en duk och efteråt försökte visa sig lite värdig på katt-vis fast den var helt bortgjord. Det var inte ens huvudskämtet i serien, utan försiggick i bakgrunden till det andra. Och jag skrattade. Jag skrattade så att tårarna rann, och jag fick ont i magen. Kunde inte sluta, fast jag lade ner seriealbumet i väskan. Ensam bland alla människor satt jag där och skrattade tills jag bara väste. Typisk humorchock.

Välkommen till roliga veckan!

 

Bild: Laughter av B2hambly (CC BY-NC 2.0)

12 comments
  1. Jag har skrattat åt både hundraåringen och Ove, men den gång jag skrattat en hel huvudkudde våt, var när vår 11-åring 1987 fick 11-åringen Berts dagbok i julklapp.
    Mamma (jag) nöp den när sonen somnat och läste. Vid 3-tiden på natten protesterade min käre make på att jag skrattade så han inte kunde sova. Men jag kunde verkligen inte sluta.

    1. Åh, vad härligt det låter!! Du borde väckt honom ordentligt och haft lite högläsning för honom i stället 🙂

    1. Kul att du gillar temat, och hittar mer att läsa under veckan!
      Ska kolla in dina filmtips, tack!

  2. Efter att ha läst Hjärnrevolutionen har jag förstått att humor går hand i hand med intelligens….det är ju lite provocerande. Därför gillar vi olika. Många tycker att min blogg är fantastiskt rolig…jag tycker mest jag är deppig. Tydligen är galghumor tilltalande för mina läsare. Men jag kan erkänna att jag skrattar gott åt några av mina egna inlägg också. De innan jag blev helt svart i sinnet…Men roligt, det ska väl vara något som man känner igen. Det hörde jag av en komiker iallafall. Exemplet med “plankan” går kanske hem hos folk som klantar sig? Jag för min del tycker att Peter Sellers i vissa av Rosa Panternfilmerna är det roligaste som finns, och Life of Brian. Monty Python över lag är väldigt kul, Papphammar, Morrhår och ärtor. Sen en del igenkänning som Solsidan. Mr Bean går bort.
    Tjing!
    A

    1. Intressant, det där med Hjärnrevolutionen. Och att det är roligt med igenkänning stämmer säkert in på en del (dock inte på Monty Python som också är mina favoriter – just därför att de är så helknas. Min favorit är The Quest for the Holy Grail).
      Morrhår och ärtor gillade jag! Gösta Ekman är en stor favorit och har många gånger fått mig att skratta så jag fått ont i magen.

  3. Jag gillar bäst “vanliga” böcker som innehåller avsnitt som jag kan skratta åt. En hel bok, nej det funkar inte. Gillar inte heller buskis. Tråkigt. Ensamma mamman var länge sen jag läste (som serie i DN, tror jag det var). Men kommer ihåg att jag gillade den skarpt. Förr i tiden läste jag Wodehouse och skrattade så jag grät. Vet inte vad jag skulle tycka idag. En film som (på den tiden) jag fnissade mig igenom var Annie Hall med Woody Allen och Diane Keaton. Fnissa är ibland mycket mer givande än storskratt, tycker jag.

    1. Wodehouse vet jag att jag länge tänkte läsa men minns faktiskt inte om jag någonsin gjorde det. Tror det är min sorts humor! Jag glömmer vad jag läst, och tänker att det jag tror var Wodehouse kanske var “Tre män i en båt” av Jerome som jag läste. I och för sig rolig den också, men nu skriver jag upp Wodehouse på min att-läsa-lista (igen, alltså?).

  4. Jag är känslig för sånt som blir pinsamt. Har alltid haft svårt för “roliga” sitcoms eftersom jag skämts å deras vägnar. Kan skratta högt åt bloggar som Onekligen och Hejhejvardag där igenkänningen är stor.

    1. Åh, ja, precis den känslan får jag också! Att det är pinsamt och att jag inte vill se mer för jag skäms för deras skull.

Comments are closed.