Jag tror inte det. Månne kan jag emellanåt har tämligen dålig humor, men humorlös: nej. Jag har dock utvecklat en stark aversion mot böcker och filmer som kategoriseras som humoristiska (undantag finns såklart). Den bok som satte igång denna förändringsprocess hos mig själv (med bullar och bång kan jag tillägga) var Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, som ”alla” tycktes hylla. ”Alla” skrattade ikapp med Jonasson, utan jag. Boken som blev ett litterärt antiklimax, ett rejält magplask (med risk för offentlig lynchning) var Inte min kopp te så att säga. Inte alls.
På samma vis kan jag reagera när en s.k. humoristisk film visas. Jag kan inte ens komma på ett exempel på alla filmer jag himlat och suckat till. Ni vet Sällskapsresan, Bad neighbours, Zoolander, Borat m.m. (nu rasar de in i minnet minsann). Det hela underlättas inte när jag har en sambo som är precis tvärtom och skrattar hjärtligt till allt och mer än gärna tar kontrollen över kontrollen så att säga.
Och ska vi snacka buskis? Helst inte. Vi må bo i buskisens mecka, men detta får mig att kräkas i munnen och vrida mig i skämsplågor. Revy ligger inte långt ifrån buskis på aversionslistan. Alltså hela den här grejen att man ska tycka något är roligt just här och nu. [konstpaus]
Nu kom jag på att den här känslan av ”tvång” har jag känt vid flertalet stand-up-föreställningar och har emellanåt så svårt att skratta på beställning. Detta blir en oerhört komplex känsla när jag ändå envisas med att gå på sådana tillställningar. Ja, jo, en dust av trots kan det nog också vara. Någon tycker att jag där och då ska tycka något är roligt, så då ska jag banne med inte tycka det. Äh jag vet inte.
Jag kanske är humorlös trots allt…
Allt som benämns ”skröna” får mig att rygga tillbaka. Tycker ändå Hundraåringen fått oförtjänt dåligt rykte. Den var ganska harmlös. Om än långt ifrån ”Den roligaste bok jag någonsin läst” citat Lasse Berghagen…
Men har Hundraåringen dåligt rykte? Tänker att det ”bara” är jag. 😀
”Hundraåringen” gav jag upp väldigt tidigt. Inte rolig! ”Death of Stalin” (film) marknadsförs som jätterolig. Är den inte. Tror inte vi ska oroa oss varken du eller jag, vi har absolut humor men den kan se väldigt annorlunda ut fr¨ån person till person och i förlängningen är det kanske bra! Men råkar jag träffa på något – en bok, en film, en krönika – som framkallar äkta, snabba, glada skratt blir jag lycklig. Glömmer aldrig en tågresa när jag läste Barbro Alvings ”Sol över torpet” och skrattade så jag grät medan mina medpassagerare såg lite konstiga ut. Emma Bombeck har haft samma effekt på mig. Törs förstås inte lova att jag skulle skratta lika mycket i dag …
Erma heter hon, Bombeck.
Det är sant. Jag skrattar mycket och ofta, men inte åt det här. 😀
Jag njöt av Hundraåringen, Jonas Jonasson har verkligen lekt med intertextualitet, boken innehåller många citat, allusioner, imitationer och parodier på klassiker.
Jag har vana att skratta ensam på bio… När någon säger att det är roligt, blir det sällan så, ganska rolig bok här ändå, pålitlig brittisk humor à la Alan Bennett:
http://hannelesbibliotek.blogspot.se/2017/11/bara-kladerna-de-hade-pa-kroppen-av.html
Då tycker vi olika, vilket är helt ok 😀
Du och jag, Fanny. Du och jag! 😉
Du och jag, Ulrica. Du och jag! 😀
Min mamma delar upp befolkningen i två delar, de som gillar och de som avskyr hundraåringen. Du tillhör den exklusiva skara vars lässmak hon respekterar.