Kategorier
Kulturkoll

Det är mycket vi inte fattar…

Lotta

Vilken kul vecka det har varit! Svårfattade saker engagerar. Väldigt många titlar och författare återkommer i era svar: Hundraåringen, Fifty shades, Lena Andersson, Paolo Coelho….med flera. Kolla gärna igenom alla svaren på veckans utmaning. Det var roligt att ta del av era svar!

Om man vill läsa om andra saker som folk inte fattar kan man alltid vända sig till Familjeliv… Där finns det många trådar om folk som inte fattar grejer. Som till exempel:

Varför fattar inte folk att det är dyrt att tjäna mycket?

Det verkar som att min man inte fattar att man måste HA SEX för att bli med barn!!!

Hur kan man INTE fatta vad som avses med “rött kött”?

Hur länge kan man hoppas på att ett barn fattar “det hele” och börjar sjunga rent??

Fattar min fem- och nioåring något jag inte fattar?

Fattar mig ej på vissa fattiga

Jag fattar inte varför ädelosten blir gammal så fort!

Varför FATTAR folk inte saker?

 

Kategorier
Romankoll

Jag fattar inte Gillian

Ja, då var det dags att outa det som jag berättat privat för en del redan men jag gör mig redo för giljotinen. Gillian Flynn. Jag fattar inte grejen. Jag har läst både Mörka platser, Vass egg/vassa föremål och Gone Girl och tja, de var väl spännande, men det är det ju många deckare som är? Jag tycker inte personporträtten är särskilt unika och slutet har jag räknat ut ganska fort. Ofta långt innan jag plöjt igenom halva boken. De har ändå varit så pass välskrivna och spännande att jag läst alla tre, men så där världsomvälvande bra och otäckt och spännande vet jag inte om jag tycker att de är? Vad är grejen? Huvudpersonen i Vassa föremål har ett trasigt förflutet som bokstavligt talat gjort fysiska intryck på henne, men det är ju snarare regel än undantag att karaktärer har trauman i bagaget och det är visserligen skönt att karaktärer tillåts ha psykiska problem, men det är ju inte SÅ UNIKT. Hon känns faktiskt till och med lite klichéartad…

Kategorier
Kulturkoll

Jag fattar inte grejen med Babel!

linje-ulrica

Då har det blivit dags för mig att bekänna vilka kulturella företeelser som jag inte fattar grejen med. Det kan kännas lite som att svära i kyrkan så här bland litteraturälskare, men jag fattar verkligen inte grejen med TV-programmet Babel!

(hukar mig lite nu)

Det är inte helt lätt för mig själv att förstå varför, för jag känner verkligen att jag borde gilla ett sådant program. Jag tycker ju om att prata om böcker med andra människor, jag uppskattar att gå på författarsamtal live när tillfälle bjuds och jag gillar Jessica Gedin! Men varje gång jag ska titta på programmet så kryper det i hela kroppen på mig!

Ett par-tre olika saker tycker jag mig ändå kunna utröna mitt i denna olust:
Dels är det tempot – många kulturprogram har en väääääldig låååångsam stil. Som om alla deltagare fått i sig lite valium innan sändning och ofta introduceras nya inslag med onödigt utbroderade intron med stillsamma in-zoomningar och märkligt musik innan man kommer till saken så att säga.
Dels känner jag många gånger att samtalet sällan rör det jag är intresserad av, vare sig när det gäller författaren och den aktuella boken. Jag sitter liksom och väntar på att att få veta något om kärnan i boken, författarskapet eller skrivprocessen och så rör sig samtalet kring allt möjligt annat än det som jag hade hoppats på. Men det säger kanske mer om mig än om programmet …?
Och så slutligen kan jag inte komma ifrån att jag tycker att det är lite pretentiöst. Trots att Babel har gjort mycket för att göra programmet mer lättillgängligt och avslappnat finns det ändå en slags känsla av att “här sitter viii och pratar fiiin litteratur” som jag tycker känns pinsam och således har lite svårt för. Jag får tyvärr ofta den känslan av kulturprogram. Men, igen, det säger kanske mer om mig än programmen.

Kategorier
Kulturkoll

Är jag månne humorlös?

helena-top

Jag tror inte det. Månne kan jag emellanåt har tämligen dålig humor, men humorlös: nej. Jag har dock utvecklat en stark aversion mot böcker och filmer som kategoriseras som humoristiska (undantag finns såklart). Den bok som satte igång denna förändringsprocess hos mig själv (med bullar och bång kan jag tillägga) var Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, som ”alla” tycktes hylla. “Alla” skrattade ikapp med Jonasson, utan jag. Boken som blev ett litterärt antiklimax, ett rejält magplask (med risk för offentlig lynchning) var Inte min kopp te så att säga. Inte alls.

På samma vis kan jag reagera när en s.k. humoristisk film visas. Jag kan inte ens komma på ett exempel på alla filmer jag himlat och suckat till. Ni vet Sällskapsresan, Bad neighbours, Zoolander, Borat m.m. (nu rasar de in i minnet minsann). Det hela underlättas inte när jag har en sambo som är precis tvärtom och skrattar hjärtligt till allt och mer än gärna tar kontrollen över kontrollen så att säga.

Och ska vi snacka buskis? Helst inte. Vi må bo i buskisens mecka, men detta får mig att kräkas i munnen och vrida mig i skämsplågor. Revy ligger inte långt ifrån buskis på aversionslistan. Alltså hela den här grejen att man ska tycka något är roligt just här och nu. [konstpaus]

Nu kom jag på att den här känslan av “tvång” har jag känt vid flertalet stand-up-föreställningar och har emellanåt så svårt att skratta på beställning. Detta blir en oerhört komplex känsla när jag ändå envisas med att gå på sådana tillställningar. Ja, jo, en dust av trots kan det nog också vara. Någon tycker att jag där och då ska tycka något är roligt, så då ska jag banne med inte tycka det. Äh jag vet inte.

Jag kanske är humorlös trots allt…

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: Jag fattar inte grejen!

Lotta

Veckans tema heter “Jag fattar inte grejen” och veckans utmaning handlar självklart precis om det.

Vad eller vem är det du inte fattar? Vem får dig att sitta som ett frågetecken när alla andra hyllar?

Berätta för oss på era bloggar, sociala medier, eller här i kommentarerna, och tagga med #kulturkollo så hittar vi varandras inlägg. Lägg gärna en länk i kommentarerna så att vi och alla andra enkelt kan hitta er.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Alla älskar Lena utom jag?!

Linda
Rent objektivt förstår jag att Lena Andersson tillhör våra största samtida skribenter. Hon har vunnit priser som såväl journalist och författare och med boken Egenmäktigt förfarande fick hon stor uppmärksamhet och tilldelades bland annat Augustpriset och SvD:s Litteraturpris. En stor författare och en bra bok alltså. Eller?

Jag fattade inte grejen. Varken Egenmäktigt förfarande eller uppföljaren Utan personligt ansvar tilltalade mig. Sanningen är den att jag troligen inte läst någon av dem om inte Egenmäktigt förfarande fått så mycket uppmärksamhet. Jag märkte nämligen reda då jag läste Var det bra så? att Lena Andersson troligen inte var min grej. Vissa författare får dock mer än en chans och Andersson fick det för att jag hoppades fatta grejen i det så många andra hyllade. Så blev det inte. Jag ska försöka reda ut varför.

Språket är en sak. Många älskar, men jag skrev så här om Egenmäktigt förfarande: “Jag upplever en bok med så mycket språkliga krumbukter som först imponerar, men snart gör mig matt.” helt enkelt för mycket för att det ska kännas snyggt eller speciellt bra. Språket ska flyta, inte snärjas in i onödiga formuleringar som inte fyller någon funktion. Less is more.

Och så var det Ester. Vilken otroligt irriterande huvudperson. Det faktum att jag hade så svårt för henne gjorde troligen läsningen svårare. Visst är det nyttigt att möta karaktärer som man inte gillar, men Ester var för mycket.Hur kan så många älska en kvinnlig huvudkaraktär som helt går upp i en man, eller rättare sagt hans intellekt. Det är som att just det är ursäkten, att Hugo Rask är en aktad, intellektuell man. Ändå läste jag vidare om henne i Utan personligt ansvar och det blev definitivt inte bättre.

Ändå vill jag av någon konstig anledning läsa nya boken Sveas son, trots att jag inser att det enda som kommer hända är att jag blir provocerad av Anderssons syn på världen. Det hade kunnat vara uppfriskande och annorlunda, men jag blir bara arg. Även Anderssons krönikor provocerar mig. Inte bara för att vi tycker så olika, det kan jag ta, utan också för att hon står för en världsbild som jag har svårt att förstå att en så intellektuell och framgångsrik person kan stå för. Senast skrev hon om Svenska Akademien och att kritiken mot Horace Engdahl handlar om avundsjuka. De som kritiserar hans kvinnosyn och uppenbara maktmissbruk är i själva verket avundsjuka för att han är så begåvad. Läs bara här:

Horace Engdahl är, det vet alla, en av svenska språkets största vältalare. Den blodtörstiga förföljelsen av honom kommer inte enbart ur vårt samhälles populistiska förakt för meriter, bildning och auktoriteter; till inte ringa del kommer den ur simpel avund.

 

På riktigt.

Kanske vill Andersson bara provocera, men min känsla är att hon helt ärligt tycker så här. Inte ett ord om det budskap som Engdahls vackra ord bär med sig, bara en syn på pöbeln som avundsjuk. Många brukar hävda att Andersson är rapp i sin argumentation. Jag kan hålla med i vissa fall, men allt som oftast framstår hon bara som arrogant och plump.

Nu borde jag å andra sidan kunna skilja författaren från hens böcker, men det är svårt. Speciellt som de genomsyras av en märklig människosyn som jag mår rätt dåligt av. Men hjälp mig gärna genom att förklara vad jag har missat. Så många Lena Andersson-älskare kan ändå inte ha fel. Eller?

 

Kategorier
Kulturkoll

Jag fattar inte grejen

Lotta

Du vet de där böckerna som alla älskar utom du? Filmerna som får andra att köa till biograferna men själv lägger du benen på ryggen? Idolerna som får dig att ta fram skämskudden? Artisterna som gör succé för utsålda hus, men du skulle inte gå dit om du så fick betalt?  Författarna som hyllas och prisas av alla och du sitter som ett frågetecken?

Ibland känns det verkligen som att jag befinner mig i ett helt annat universum, och fattar inte alls vad andra håller på med. Jag fattar bara inte grejen. Och det är precis det som är veckans tema. Nu får vi chansen att bekänna allt det där som vi inte fattar. Ventilera våra åsikter, och kanske få mothugg eller hitta likasinnade.

En sak som jag verkligen verkligen inte fattar är Fifty shades-hypen och alla kvinnor som blev, och fortfarande blir, helt galna av Christian Grey. Jag ska i och för sig inte dissa böckerna då jag inte har läst dem, jag har däremot tittat på första filmen och jag fattade verkligen ingenting. Hon är dum i huvet och han är en psykopat och deras relation är så störd att jag orkar inte. Och ändå fortsätter folk att titta och läsa i jag vet inte hur många uppföljare som helst.

Sen har vi de där böckerna som jag aldrig någonsin fattade. Som Liv efter liv av Kate Atkinson. Hyllad av så många, men jag fattade verkligen ingenting. Att läsa om Ursula var en plågsam resa och trots att hon lever så många liv är hon en blodfattig och livlös karaktär i alla sina versioner. För att vara en bok som heter Liv efter liv så innehåller den förvånansvärt lite liv.

Eller hela Harry Potter-grejen. Vad är det som gör att vuxna människor går i spinn över en barnboksserie? (Okej jag fattar Alan Rickman som Snape men inget annat fattar jag).

Men ännu större frågetecken är Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Som jag avskyr den boken och som jag ogillar Ester och Hugo. Faktiskt ogillar jag Ester mest. Jag tycker inte om hennes personlighet. Maratonlöpandet. Dumheten. Besattheten. Vi kommer från helt skilda planeter. Boken har undertiteln “en roman om kärlek”, och jag fattar verkligen inte det. Är det ironiskt menat eller menar Lena Andersson verkligen att det handlar om kärlek? Här finns ingen kärleksrelation. De ses några gånger. Ester är besatt. Men det är knappast kärlek. Jag kan inte alls relatera, både Ester och Hugo är så långt ifrån min värld. Deras samtal! Pratar folk på det här högtravande och korrekta sättet med varandra? Vem då? Var då? Är det också ironiskt menat? Jag fattar verkligen inte.

Och så har vi Jonathan Franzen. Som jag aldrig tyckt om, och det är väl lite taskigt att inte gilla någon baserat på hur han ser ut men jag erkänner att det var så det började. Sen har han ju sagt och gjort ett antal mindre smarta saker som ännu mer bekräftat min negativa inställning till honom. Men hur det nu kom sig så blev jag ändå lite sugen på att läsa Frihet, ett familjeepos (som jag brukar gilla), och den hyllades av så många. Men den var SÅ dålig. Jag tycker inte om Franzens sätt att skriva. Det är krångligt och pompöst, och rent ut sagt tråkigt. Karaktärerna är också ointressanta och blir helt osynliga bakom Franzen som bara maler och maler, maler och maler. Jag ser honom framför mig hela tiden, och det går bara inte. Jag ser inte Patty. Jag ser Franzen. Jag ser inte Walter. Jag ser Franzen. Och han bara maler, maler, maler. Tänk att blunda och allt du ser är Jonathan Franzen. *ryyys*. Jag kommer aldrig aldrig att läsa honom igen.

Välkommen till en vecka full av “jag fattar inte grejen”-grejer!