Jag fattar inte grejen

Du vet de där böckerna som alla älskar utom du? Filmerna som får andra att köa till biograferna men själv lägger du benen på ryggen? Idolerna som får dig att ta fram skämskudden? Artisterna som gör succé för utsålda hus, men du skulle inte gå dit om du så fick betalt?  Författarna som hyllas och prisas av alla och du sitter som ett frågetecken?

Ibland känns det verkligen som att jag befinner mig i ett helt annat universum, och fattar inte alls vad andra håller på med. Jag fattar bara inte grejen. Och det är precis det som är veckans tema. Nu får vi chansen att bekänna allt det där som vi inte fattar. Ventilera våra åsikter, och kanske få mothugg eller hitta likasinnade.

En sak som jag verkligen verkligen inte fattar är Fifty shades-hypen och alla kvinnor som blev, och fortfarande blir, helt galna av Christian Grey. Jag ska i och för sig inte dissa böckerna då jag inte har läst dem, jag har däremot tittat på första filmen och jag fattade verkligen ingenting. Hon är dum i huvet och han är en psykopat och deras relation är så störd att jag orkar inte. Och ändå fortsätter folk att titta och läsa i jag vet inte hur många uppföljare som helst.

Sen har vi de där böckerna som jag aldrig någonsin fattade. Som Liv efter liv av Kate Atkinson. Hyllad av så många, men jag fattade verkligen ingenting. Att läsa om Ursula var en plågsam resa och trots att hon lever så många liv är hon en blodfattig och livlös karaktär i alla sina versioner. För att vara en bok som heter Liv efter liv så innehåller den förvånansvärt lite liv.

Eller hela Harry Potter-grejen. Vad är det som gör att vuxna människor går i spinn över en barnboksserie? (Okej jag fattar Alan Rickman som Snape men inget annat fattar jag).

Men ännu större frågetecken är Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Som jag avskyr den boken och som jag ogillar Ester och Hugo. Faktiskt ogillar jag Ester mest. Jag tycker inte om hennes personlighet. Maratonlöpandet. Dumheten. Besattheten. Vi kommer från helt skilda planeter. Boken har undertiteln ”en roman om kärlek”, och jag fattar verkligen inte det. Är det ironiskt menat eller menar Lena Andersson verkligen att det handlar om kärlek? Här finns ingen kärleksrelation. De ses några gånger. Ester är besatt. Men det är knappast kärlek. Jag kan inte alls relatera, både Ester och Hugo är så långt ifrån min värld. Deras samtal! Pratar folk på det här högtravande och korrekta sättet med varandra? Vem då? Var då? Är det också ironiskt menat? Jag fattar verkligen inte.

Och så har vi Jonathan Franzen. Som jag aldrig tyckt om, och det är väl lite taskigt att inte gilla någon baserat på hur han ser ut men jag erkänner att det var så det började. Sen har han ju sagt och gjort ett antal mindre smarta saker som ännu mer bekräftat min negativa inställning till honom. Men hur det nu kom sig så blev jag ändå lite sugen på att läsa Frihet, ett familjeepos (som jag brukar gilla), och den hyllades av så många. Men den var SÅ dålig. Jag tycker inte om Franzens sätt att skriva. Det är krångligt och pompöst, och rent ut sagt tråkigt. Karaktärerna är också ointressanta och blir helt osynliga bakom Franzen som bara maler och maler, maler och maler. Jag ser honom framför mig hela tiden, och det går bara inte. Jag ser inte Patty. Jag ser Franzen. Jag ser inte Walter. Jag ser Franzen. Och han bara maler, maler, maler. Tänk att blunda och allt du ser är Jonathan Franzen. *ryyys*. Jag kommer aldrig aldrig att läsa honom igen.

Välkommen till en vecka full av ”jag fattar inte grejen”-grejer!