Kategorier
Barnbokskoll

Jag saknar bilderböcker i mitt liv!

helena-top
Det finns en sorts bildkonst jag saknar i mitt liv numera och det är bilderböcker. När barnen blivit 11 och 13 år gamla finns det inget som tvingar mig att upptäcka nytt längre, det är bara ren tur när jag hittar något, och när jag väl gör det får jag läsa i min ensamhet. Och det är ändå något helt annat att uppleva bilder och ord tillsammans, en bilderbok utan någon att läsa den med är trots allt bara en halv läsupplevelse.

När jag läste Stig i våras så gjorde jag det mol allena på ett bibliotek och jag grät, så det var väl tursamt ändå att jag inte läste den med barnen, de tycker det är så pinsamt när jag börjar gråta. Som varje gång vi läste Adjö herr Muffin och En stjärna vid namn Ajax. Men när jag kom att tänka på det blev det ännu lite mer sorgligt, att jag förlorat ett av mina sätt att föra in pinsamhet i barnens liv. Vilken evinnerlig tur att jag har så många andra sätt för det.

Tillsammans älskade vi så många, som Gittan, Max, Benny och Åke vars mamma blev någon slags drake (nu såhär i efterhand inser jag att När Åkes mamma glömde bort av Pija Lindenbaum är den bästa bok som någonsin skrivits om utmattning). Jag blir nästan tårögd när jag skriver det här. Jag saknar det! Visst finns det annat nu, som att läsa riktigt bra kapitelböcker tillsammans eller att se ögon som glimmar av läsglädje när det äntligen kommer en ny del i Amulett-serien (den är här nu förresten, äntligen!). Men jag saknar det ändå, bilderboksläsandet. Väldigt, väldigt mycket.

Kategorier
Barnbokskoll

Amulett, monsterreptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar

helena-top

Jag har räknat ut att jag lånat hem ca 50 böcker i sommar. Och då vill jag göra tydligt att majoriteten inte varit till mig… Min tioåring har nämligen knäckt läskoden totalt i år och slukar böcker i alla former.

Visst är det intressant hur en läsare föds och skapas? Som bibliotekarie, professionell bokälskare och passionerad läsare tycker i alla fall jag det. Hur mycket kan man styra som förälder och omgivande vuxen, hur mycket måste få komma av sig själv? Det är ju olika från person till person förstås, men just det gör det särskilt intressant. Jag har förstås funderat mycket på det här och kommit att se vissa saker som avgörande i just den här läsarens uppvaknande. För andra är det annat, men läs vidare så får ni i alla fall några fina lästips för tioåringar och föräldrar som vill hänga med dem på en förunderlig resa.

1) Vi har läst himla bra böcker vid nattningen varje kväll. Jag är helt övertygad om att det är högläsningen av Gregor, Mumin och VLMF som lett oss hit. Ibland har vi gjort avsteg från det där himla braiga och läst sånt som barnen vill höra fast det skär i läsarsjälen att läsa något så stolpigt och stereotypt (ja, Adam Blade jag tittar på dig), men för det allra mesta har vi läst väldigt bra böcker. Just nu kör vi igenom alla serierna om Jack.

2) Försynen fick mig att inse att Amulett-serien av Kazu Kibuishi borde funka på en då nioåring som älskar allt vad ninjago och Avatar den siste luftbändaren heter. Vi lånade hem, fastnade i bibliotekskö och allmän vänthysteri, men jag tror att det på något sätt var nyttigt också, att få längta till en bok… Jag tror det var det första som lästes utan att vara en läsläxa, på egen hand bara av lust.

Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll

Serier som en väg till läsning och läsglädje

carolina-top

Det finns en serie serier (har suttit en kvart nu och hängt upp mig på det här ”en serie serier” men får släppa det. Vad ska det heta? ”En serie seriealbum?”) som heter Amulett av Kazu Kibuishi. Amulett-böckerna är otroligt populära och ständigt utlånade på skolbiblioteket där jag jobbar. Och visst läser barnen serier annars också (inte så mycket manga nu men i stället upplever till exempel Cronstams Elvis en otrolig storhetstid hos oss) – men Amulett står i en klass för sig.