Kategorier
Kulturkoll

Efterlängtade vardag

helena-top
Det finns mycket att säga om vardag och ekorrhjul och samma, samma lika. Det kan vara ett evigt mönster av att kliva upp, äta tråkig frukost och så jobba tills man inte orkar mer (repetera). Men det kan också vara alldeles, alldeles underbart! I dessa tider av karantäner och nedstängningar och pandemi saknar jag min vardag alldeles förfärligt. För samtidigt som jag förstås ledsnar ibland så är jag en vardagsälskare av rang och de senaste veckornas kaos har påmint mig om vad jag älskar med det vardagliga:

Rutiner! Matsedlar, scheman, vetskapen om vad som ska hända, som jag älskar det! Jag längtar det!

Känslan när man sätter sig i soffan och inte har mer att stå i efter att middagen avätits och läxorna gjorts. Jag orkar vanligen inte mycket då, men den där boksidan eller tv-seriehalvtimmen är bästa sortens frihet. Timslånga ikappläsningsstunder av Corona-nyheter ger mig inte alls det lugnet.

Promenaderna till och från jobbet. Särskilt i vårtider när det märks så tydligt hur ljuset och livet återvänder.

Jag har märkt att min bästa strategi för att inte bli helt knäpp av allt som händer är att andas, djupt, och gripa tag i det jag kan av det där vardagliga. Så jag tar många och långa promenader i skogen (kolla gärna min instagram (@fiktiviteter) för bild och film-rapporter) och jag ser massor av avsnitt av Masterchef Australia, Morden i Midsomer och annat tryggt. Läser gör jag inte jättemycket för jag har svårt att koncentrera mig, men jag tror att jag snart är redo för att umgås med Margit Sandemo igen och Maria Lang. Tryggare blir det inte.

Vi ska nu ägna hela tre veckor åt att fördjupa oss i vardagslivets mysterier eller icke-mysterier här på bloggen. Förhoppningsvis kommer ni få massor av tips på hur vardag kan levas också i den märkligaste av tider.

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Släktled efter släktled

carolina-top

Jag är också en av dem här på kollot som har läst Margit Sandemos Sagan om Isfolket, och jadå, alla 47 delarna. Jag äger dem alla. Och en viktigt del av läsandet av dem är släktträdet som inleder varje bok. I början av serien går det någotsånär att ha koll på vem och vilken och släktskapet, och vems barn som är vems och hur länge sedan det var den eller den levde… men någonstans i släktleden måste man liksom släppa den där kollen. Det är ju några hundra år som passerar! Och de unga tu man i en bok slukar kärlekshistorien om har i nästa bok förvandlats till kloka föräldrar eller äldre släktingar, och i nästa bok till den äldre, stapplande generationen (om de ens lever), och några böcker längre fram så har de förvandlats till ett suddigt minne. Vi får läsa sägner och legender om personer, tider och hus för decennier och sekler sen – men för oss var de nyss levande personer som upplevde saker, eftersom de fanns kanske bara ett tiotal böcker tidigare i serien.

Så jag älskar det där släktträdet, och hur det binder ihop alla böckerna:

Överhuvudtaget brukar jag tycka om böcker eller bokserier som berättar om familjer och släkter i många generationer (med släktträd att titta på!), eller böcker som berättar om en trakt eller ett land genom att följa en familj eller släkt genom århundraden. Edward Rutherford har skrivit en bok som heter Sarum (1987) som är precis sådan. Den handlar om södra England (Sarum är Salisbury vill jag minnas, det är länge sedan jag läste den nu) under några tusen år. Jättetjock bok…! Jag har sett att han skrivit andra, liknande böcker (om Ryssland, Irland, London, Paris, Kina och fler), och har dem på min långa vill-läsa-någongång-i-livet-lista. Släktled, eoner av tid och hur saker hänger ihop, det gillar jag.

 

Bilder: Överst: Stonehenge Publicdomain.net, underst: Zezt la Wikimedia

Kategorier
Sakprosakoll

Så kan man också bli historiker

helena-top

Jag vet inte hur det började riktigt, men jag vet att en av de första författare som lockade mig till historisk läsning var Margit Sandemo, jag brukar till och med säga (när jag är på sanningsenligt humör) att det är Margit Sandemos förtjänst att jag blev doktor i historia. Det är inte alls taget ur luften, mitt intresse fångades totalt av Sandemos Sagan om Isfolket, mest för att det var historiska romaner, men nästan lika mycket för de historiska faktasjoken hon sprängde in.

En person som också svängde sig med insprängda faktasjok och resten effektfulla påhitt och som fångade mig var Herman Lindqvist. Han var också riktigt viktig för mitt historikerblivande, pinsamt nog. Inget ont om Herman Lindqvist som person och journalist, men historiker är han ju inte även om det har låtsats så. Det går dock inte att komma ifrån att han kan berätta en historisk historia så att den fungerar och verkar vara sann. När jag sen började läsa historia på högskolan så hade vi en källkritisk övning där vi jämförde vad Herman skrev om ett specifikt skeende och vad en historiker (jag tror att det var Peter Englund) skrev om samma skeende. Låt mig säga att jag såg skillnaden och att jag också där och då förstod vad som skiljer akademisk historia från det där andra och varför den är livsviktig.

Min nästa historiker-idol var och är Peter Englund. Hans sätt att forska och skriva historia om vanliga människor, om tankar och känslor förändrade allt för mig och min historiesyn. Aldrig i livet att jag kunnat skriva en avhandling som den jag skrev om det inte varit för Peter Englund. När man nu tittar på vad Peter Englund hittills skrivit inom det historiska fältet kan man konstatera att väldigt mycket handlar om krig. Men det är kriget ur ett helt annat perspektiv än det gamla vanliga, här är det ur deras perspektiv som faktiskt var där. För den som inte läst Peter Englund och vill testa rekommenderar jag varmt essäsamlingarna Stridens skönhet och sorg, Brev från nollpunkten och Tystnadens historia.

Idag gillar jag fortfarande Peter Englunds historikergärning, jag läser andras populärhistoriska böcker då och då, men mest har jag glidit tillbaka till de historiska romanerna. Hilary Mantel förstås, hon är nog den största i min historiska värld just nu, men också Margit Sandemo när jag behöver ro och vila i något bekant. Det finns en tid för allt och alltså är jag nu tillbaka hos Margit Sandemo. Det är lite fint ändå, att återvända.

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Romankoll

Ge mig en svulstig släkthistoria att följa!

Lotta

Som ett barn av 70-talet är jag uppfödd med Isfolket som främsta måttstock när det gäller historiska romaner och trollbindande familjesagor. Jag läste min första Isfolket när jag var 11 år och sedan dess har de varit mina trogna följeslagare och go-to-serie när inget annat lockar. (Vi har dock gjort lite halvslut nu, omläsningen för två år sedan slutade med Satans fotspår, jag tog mig inte förbi våldtäktsromantiken den här gången.)

Men i alla fall. Stor prägel på min läslust (ja hela mitt liv!) har Isfolket haft, och det är sällan eller aldrig jag hittat någon motsvarighet. När jag läste första delarna i Outlander-serien fick jag samma pirriga Isfolkskänsla, och även om Outlander-serien ligger i topp bland mina historiska romaner och släktepos så har Diana Gabaldon tappat lite mot slutet. Det är helt enkelt inte lika bra längre, och när böckerna är så tunga och researchkrävande och hon också skriver en hel del annat så tar det lång tid mellan varje del i serien. Del nio har vi väntat på i snart sex år, men den sägs vara nästan färdigskriven nu i alla fall.

I väntan på den har jag läst Sara Donatis Wilderness-serie om familjen Bonner, sex delar i bästa Gabaldon-anda. Jamie, Claire och Ian omnämns till och med i historien. Jag tycker inte att serien är en Gabaldon-kopia även om det går att göra vissa liknelser. På många sätt tycker jag Donati är bättre än Gabaldon, och hon höll stilen ända in i mål med den sjätte och avslutande delen.

Men sen då? Vad ska jag läsa nu? Jag är redo för en ny episk släktsaga. Ge mig tips!

Kategorier
Romankoll

Att läsa om och om igen

helena-top
Omläsningar är det tryggaste jag vet. När jag inte orkar eller förmår annat så återvänder jag alltid till vissa böcker.

Vad det är man vill återbekanta sig med är förstås väldigt individuellt, men visst är jag inte helt ute och cyklar om jag gissar att det för de flesta av oss ska vara lite kravlöst. Jag har förvisso gått i vinteride med Wolf hall en gång, men det var under väldigt speciella omständigheter (jag hade fått sparken och var djupt deprimerad, det är inte den sortens apati vi pratar om här och nu). Jag tror att det är kravlösheten som för mig gör det bättre ju fler gånger jag läst och läst om en bok.

Allra flest gånger har jag läst och läst om (vissa delar i) Sagan om Isfolket, därefter kommer Mördaren ljuger inte ensam, Kung Liljekonvalje av dungen och några till gamla trotjänardeckare av Maria Lang. Muminböckerna har seglat upp som avkopplande ljudboksomlyssningar under senare år och Anna and the French kiss av Stephanie Perkins är också en bok som tillkommit.

Sånt återvänder jag till i år också, just nu funderar jag till exempel över vilken av Maria Langs vinterdeckare som vore optimal (eller ska jag kanske till och med gå all in och förflytta mig till sommarmorden?) Det finns oomlästa böcker jag skulle vilja läsa om också, sånt som jag känner har mer att ge mig vid ett återbesök. Och där dyker Wolf hall upp igen, men inte som ideläsningsomläsning. Där tänker jag en sommar i hängmattan och en omläsning inför att bok tre i serien kommer ut. Och det är också ett tips för idegången, fantisera om en läsframtid! Vad vill du läsa när ljuset kommer och fåglarna kvittrar igen? Det är viktigt det där med målbilder.

Bild från Pixabay

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Alldeles magiskt

helena-top
Människor har sedan urminnes tider försökt sig på att studera, tämja och dra nytta av de fyra elementen. Det har skett genom praktisk användning av till exempel elden till matlagning eller värme. Genom att vi lärt oss bruka jorden. Sen har det också sedan urminnes tider funnit de som vill mer, de som inte nöjt sig med att studera och lära utan som gått vidare till att försöka kontrollera. Jag tänker att vi inte behöver diskutera om det verkligen funnits människor som försökt sig på trolldom, det har det ju. Att de sen inte var så farliga som de framställdes eller tillnärmelsevis så många är en annan sak. De fanns i verkligheten och de finns definitivt i den fiktiva värld vi rör oss inom idag. Där är de dessutom framgångsrika i sina försök att tämja krafterna, de är inte sällan rejält farliga och de är sjukt många…

Om man vill läsa om häxor, vad bör man läsa? Jo men jag tänker att jag ändå inte kan låta bli att nämna Sagan om Isfolket. Det är inte vare sig välskrivet eller välöversatt. Det finns väldigt mycket att säga om genus och könsroller (herregud!). Men det är också historiedrivet och jag kan inte bortse från att mycket av mitt historieintresse under tonåren göddes av just Margit Sandemo, jag slukade och lärde mig massor. Om verklig historia och om Sandemovärldens häxeri.

Lite mer jordnära och väldigt mycket mer välskrivet är det förstås i Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs Engelsforstrilogi. Där får vi dessutom hela den här elementgrejen väldigt väl förklarad för oss tillsammans med en helt oemotståndlig berättelse om vänskap och kärlek.

Kategorier
Kulturkoll

Änglar, finns dom?

helena-top

Det finns en anledning till att jag kom på att det behövdes änglar den här veckan på Kulturkollo. Den anledningen heter Castiel. Och envis som jag är så bestämmer jag att jag visst kan basera ett helt inlägg på den lösa grund som tv-seriekärlek är.

Jag har “alltid” (jag gissar från 7-årsåldern) intresserad mig för och fascinerats av de bibliska berättelserna, religiösa myter över huvud taget och frågeställningar kring ont och gott i synnerhet. Jag har läst och skrivit och funderat och dagdrömt och hittat på.

Sen hände Sagan om Isfolket och eftersom jag inte känner att jag behöver vara rädd för att spoila en 25 år gammal bokserie så avslöjar jag att det finns änglar där, av den mörka sorten, av den fallna sorten. Den allra mest spännande sorten.

Kategorier
Romankoll

De där serierna som aldrig tar slut

helena-top

De är många, de är (oändligt) långa, de är älskade och de handlar om samma saker. Det är starka kvinnor som kämpar mot alla odds i en norsk fjälldal. Det är kärlek, vänskap och ond bråd död. Det är Sagan om Isfolket, Fjällrosor och Hanna-serien. Det är ändlösa köer på biblioteken och djup, djup läskärlek. Det är himmel och helvete och något jag är beredd att gå rätt långt för att försvara. Väldigt, väldigt långt faktiskt.

Kategorier
Romankoll

Cynisk hertig möter oskuldsfull flicka enligt Cartland-standard 1A

carolina-top

Så fort jag tänker på det här med “hjärta och smärta” som är veckans tema på Kulturkollo, så är det omgående Barbara Cartland som dyker upp i mitt huvud.

Denna produktiva dam, som skrev bok efter bok efter bok ända tills hon själv var långt över åttio år. En aldrig sinande ström av nya och fantastiska namn på kvinnor med oskuldsfulla sinnen och hjärtformade ansikten. Lika många mörka och lite farliga hertigar och grevar. Klänningar, baler med förfriskningar. Gods på landet och hus i staden (=London, förstås). Aldrig sex. Aldrig längre än till Den Där Kyssen, och så möjligen kanske någon antydning om fortsättningen i omskrivningar typ “fördes till himlen i stjärnljus” och annat lika…ehrm…poetiskt.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Carolina listar verklighetsflyktiga böcker

carolina-top

De böcker som får mig att sjunka allra djupast i läsfåtöljen, med det mest förnöjda leendet, det är böckerna som tar mig bort från min verklighet och parkerar hela mig i andra världar, eller i andra tider. Inget får mig att slappna av så mycket eller må så bra som att läsa rejäl verklighetsflykt.

Här listar jag alltså tio verklighetsflyktiga böcker som jag gillar:

Hedningarnas förgård (Sabinasviten) av Vibeke Olsson – Som jag älskar när Vibeke Olsson tar mig med tvåtusen år tillbaka till romarriket! Hon får mig att förstå att det gamla Rom var en stad som pulserade av liv, som beboddes av riktiga människor. De slet med att bära upp vatten i hyreskasernerna, de hoppades, de förtvivlade och grät, de blev kära, de led, de svettades, de oroade sig för sina barn…och jag lär känna dem. Några månader efter att jag hade läst Sabinasviten var vi och besökte Pompeij – och vilken upplevelse det var då! Jag visste inne i huvudet hur det hade sett ut då, för två tusen år sedan, för det hade Vibeke Olsson visat mig.

Mördarens lärling (Sagan om fjärrskådarna) av Robin Hobb – fantasytrilogi som kan vara en av de bästa jag läst. Handlar från början om prinsens oäkta son som blir utbildad till att bli kungens lönnmördare – men berättelsen växer och växer och blir till sist något helt oförglömligt. En sån där bok man vill gråta över att den har tagit slut.