Så kan man också bli historiker

helena-top

Jag vet inte hur det började riktigt, men jag vet att en av de första författare som lockade mig till historisk läsning var Margit Sandemo, jag brukar till och med säga (när jag är på sanningsenligt humör) att det är Margit Sandemos förtjänst att jag blev doktor i historia. Det är inte alls taget ur luften, mitt intresse fångades totalt av Sandemos Sagan om Isfolket, mest för att det var historiska romaner, men nästan lika mycket för de historiska faktasjoken hon sprängde in.

En person som också svängde sig med insprängda faktasjok och resten effektfulla påhitt och som fångade mig var Herman Lindqvist. Han var också riktigt viktig för mitt historikerblivande, pinsamt nog. Inget ont om Herman Lindqvist som person och journalist, men historiker är han ju inte även om det har låtsats så. Det går dock inte att komma ifrån att han kan berätta en historisk historia så att den fungerar och verkar vara sann. När jag sen började läsa historia på högskolan så hade vi en källkritisk övning där vi jämförde vad Herman skrev om ett specifikt skeende och vad en historiker (jag tror att det var Peter Englund) skrev om samma skeende. Låt mig säga att jag såg skillnaden och att jag också där och då förstod vad som skiljer akademisk historia från det där andra och varför den är livsviktig.

Min nästa historiker-idol var och är Peter Englund. Hans sätt att forska och skriva historia om vanliga människor, om tankar och känslor förändrade allt för mig och min historiesyn. Aldrig i livet att jag kunnat skriva en avhandling som den jag skrev om det inte varit för Peter Englund. När man nu tittar på vad Peter Englund hittills skrivit inom det historiska fältet kan man konstatera att väldigt mycket handlar om krig. Men det är kriget ur ett helt annat perspektiv än det gamla vanliga, här är det ur deras perspektiv som faktiskt var där. För den som inte läst Peter Englund och vill testa rekommenderar jag varmt essäsamlingarna Stridens skönhet och sorg, Brev från nollpunkten och Tystnadens historia.

Idag gillar jag fortfarande Peter Englunds historikergärning, jag läser andras populärhistoriska böcker då och då, men mest har jag glidit tillbaka till de historiska romanerna. Hilary Mantel förstås, hon är nog den största i min historiska värld just nu, men också Margit Sandemo när jag behöver ro och vila i något bekant. Det finns en tid för allt och alltså är jag nu tillbaka hos Margit Sandemo. Det är lite fint ändå, att återvända.

 

Bild från Pixabay

2 comments Add yours
  1. Minns att det riktades kritik mot förlaget, tror jag att det var, för att de valt att låta Herman skriva de historiska böckerna och inte en utbildad historiker./ Eira

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.