Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Tankar mellan sött och salt

helena-top

Jag är uppväxt och bor i en småstad. En småstad vid havet som så många andra kuststäder lever upp i full blom under sommaren för att sedan gå i ide under den kalla delen av året. Här växte jag upp, med allt vad småstadslivet inkluderar – vänskap, klaustrofobi, och ett balanserade mellan idyll och tragedi. Idag trivs jag här, men annat var det under tonåren.

Under läsningen av Marta Söderbergs Tankar mellan sött och kallt kan jag inte stoppa tankarna från att vandra till min egen högstadietid. Ärligt talat minns jag inte så mycket – det är ett svart hål i minnet, men Söderberg tar mig tillbaka och det med igenkänning som jag läser om Moa, Edward och Ana.

Precis som jag växer Moa upp i en småstad, Hellnäs. Sommarlovet är slut och Moa ska börja i sjuan. Tre år av pur överlevnad väntar. Något har dock hänt Moa. Något har hänt så mycket att ingen i klassen vill längre prata med henne. Ingen annan heller på skolan för den delen.

Vissa stunder längtar jag bort så mycket att det gör ont i hela kroppen.
Jag vill vara överallt, bara inte här. Till och med hålor som Vingåker låter exotiskt i mina öron. Där är allt annorlunda, bättre.
Där vet ingen vem jag är.
Där finns en början.
Här finns bara ruinerna av vad som en gång var mitt liv.

Det är svårt att berätta allt för ingående om boken utan att avslöja för mycket om Moas berättelsen. Men i all tristess, tragedi och bland alla tårar har hon i alla fall Edward. Och så småningom Ana, den nya tjejen i klassen. Hon pratar med Moa. Hon ser Moa.

Jag sträckläste boken, vilket i sig är ett gott betyg. Tidigare har jag läst Ramona av Marta Söderberg och den finns fortfarande kvar hos mig. Likt den så skriver Söderberg med en varierad berättarstil med spännande tempoväxlingar och precis som tidigare finns det en hel del populärkulturella referenser som faller mig helt i smaken – inte minst Lana Del Rey.

Det som gör att jag fastnar så i både Tankar mellan sött och salt och Ramona är Söderbergs förmåga att fånga det tonårsvartaste svarta. För är det något jag minns sedan högstadietiden i småstaden är det just det. Det avgrundsdjupa mörkret. Och samtidigt den lidelsefulla, sprittande förälskelsen som ständigt balanserade på knivspetsen. Utöver det svart-vita känsloregistret har jag svårt att minnas händelser och personer, men företeelser – jag minns gråmelerade bänkar, tonårssmärtsamma korridorer, sönderkladdade kollegieblock, rökruta, ständigt reciterande av låttexter och tårar. Alla dessa tårar.

Författarporträtt: Ola Kjelbye
Bokomslag: Louise Bååth

Kategorier
Kulturkoll Ungdomsbokskoll

Hur mörkt får det blir?

linje-johannaNär jag var på Bokmässan så lyssnade jag under mässans sista dag på det seminarium jag sett mest fram emot, det om hur mörkt det får bli i ungdomslitteraturen. Medverkade gjorde författarna Jessica Schiefauer, Lisa Bjärbo, Marta Söderberg och Salla Simukka. Och de pratade om ett ämne jag har tänkt mycket på de senaste åren om hur och vad ungdomslitteratur bör vara. Jag är verkligen ingen moraltant när det gäller ungdomslitteratur (mer än att jag tycker att det bör vara mer mångfald i böcker än vad det är idag men det är ett annat tema) med stränga åsikter om vad som bör undvikas. Men det finns det flera andra som är. Jag hör ofta åsikter om att ungdomsböcker idag är för deppiga, mörka och våldsamma. Att ungdomar redan är så deppiga att de behöver roliga böcker. I den frågan håller jag inte med.

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Bokmässan en sista (?) sväng

linje-kulturkollo

 

 

Som ni har märkt så har vi haft liiite svårt att släppa förra veckans bokmässa i Göteborg och under veckan har det dykt upp ett gäng inlägg med anknytning till den. Vi har skrivit mer om fantasyminglet och publicerat en exklusiv intervju med författaren och filmaren Xialou Guo. Mässaktuella Marta Söderberg har berättat om vad som inspirerar henne i en text och sedan kan vi läsa om när Kulturkollo träffade Mhairi McFaralane.

På våra egna bloggar har vi också skrivit om mässan:

Boksmällan is the shit (Fanny)

Boksmälla råder (och eventuellt hinner verkligheten ikapp) (Anna)

Hur mörkt får det bli? (Linda)

Jörn Lier Horst – en norsk krimiförfattare (Anna)

Med doft av brunsås, Carolina på bokmässa (Carolina)

Om bokmässan – en enkät (Lotta)

Om bokmässan – en enkät (Linda)

Kategorier
Romankoll

Vad inspireras du av Marta Söderberg?

Foto: privat
helena-top

Marta Söderberg var aktuell på årets Bokmässa med boken Athena och dessutom var hon med på ett mycket uppskattat seminarium om “Brott, död, sorg, våld, depressioner och dystopiska framtidsscenarier. Hur nattsvart får det bli i ungdomslitteraturen? ” som hette “Hur mörkt får det bli?”. Här kan du läsa Lindas tankar om detta seminarium.

Söderberg har sedan tidigare gett ut Sista chansen (Bonnier Carlsen) om fjortonåriga Jacky som placeras på ett LVU-hem och Ramona (Gilla böcker), som handlar om sextonåriga Ramona, som nyss är hemkommen efter att ha bollats runt på olika behandlingshem och vårdinrättningar. Vanliga frågor som Marta Söderberg möter kring sitt skrivande är “Hur mycket är självupplevt?” och “Vad inspireras du av?” och så här svarar hon:

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 35

Nu har vardagen börjat tuffa på på riktigt. Vi är mitt inne i ett skolstartstema här på Kulturkollo och de flesta av oss är tillbaka på jobb eller skolor efter sommarledigheten. Recenserandet på våra egna bloggar har inte slagit av på takten på grund av vardagsbestyren, snarare tvärtom – här hittar du alla de recensioner vi publicerat i veckan:

Champion och Prodigy av Marie Lu (Fanny)

Systrarna Tides sista sommar av Hannah Richell (Lotta)

Kategorier
Ungdomsbokskoll

Marta Söderberg boktipsar

Marta Söderberg debuterade 2009 med ungdomsromanen Sista chansen (Bonnier Carlsen) om fjortonåriga Jacky som placeras på ett LVU-hem. Marta Söderberg har studerat bland annat psykologi och juridik, men är idag författare på heltid. Nu är hon bokmässeaktuell med Ramona (Gilla böcker), som handlar om sextonåriga Ramona, som nyss är hemkommen efter att ha bollats runt på olika behandlingshem och vårdinrättningar.

”Tänk att somna varje kväll och vakna varje morgon med tanken: ”Vem ska ta hand om mej?” Lite av det där hade Nora själv känt. Det hade blivit bättre, men det kunde komma tillbaka. Som en plötslig bitterhet. En oro och osäkerhet ände in i märgen. På botten fanns alltid känslan: hon hörde inte hit.”[

Jag har aldrig läst särskilt mycket, varken som barn eller som vuxen. Men de fåtal böcker jag orkat ta mig igenom har jag oftast fastnat för och läst om och om igen. Marias Gripes Agnes Cecilia: En sällsam historia tillhör en av dem.

Agnes Cecilia handlar om Nora som förlorade sina föräldrar som barn och som växer upp hos släktningar. Men trots att fosterföräldrarna gör sitt bästa för att få Nora att känna sig hemma gnager känslan av att hon aldrig riktigt hör till. Att hon inte är självklar. När familjen senare flyttar till ett nytt hus börjar märkliga saker hända. I och med en renovering hittar Anders, Noras fosterpappa, kvarglömda saker från tidigare ägare, i igentapetserade skåp. Och snart börjar Nora höra hur någon går omkring i lägenheten, och som en osynlig betraktare stannar denna vid hennes tröskel. Samtidigt får Nora en mystisk docka skickad till sig. Nora förstår att alla dessa saker hänger ihop och att någon vill henne något. Men vad? Och varför?

Gripe väver skickligt ihop nutid och dåtid. Och behandlar ämnen som svek, sorg och rotlöshet med största respekt och fingertoppskänsla. Agnes Cecilia går att läsa som en spännande berättelse, men den går även läsa som en djupare utvecklingshistoria. Detta gör att boken passar för alla åldrar. När jag idag som vuxen läser Agnes Cecilia slås jag av tidlösheten. Boken är skriven för över trettio år sedan, men det finns få tidsmarkörer som avslöjar vilken tid berättelsen utspelar sig i. Språket är enkelt, stundtals poetiskt och lyckas fånga alla små och stora känslor.

Bokens största styrka upplever jag ligga i citatet jag inledde med. Noras rädsla och osäkerhet att inte höra till. Något jag tror de flesta kan känna igen sig i, oavsett ålder. Jag önskar Agnes Cecilia många nya läsare. Förhoppningsvis hittar boken fram till en skoltrött, arg och ledsen tioåring som jag själv var då jag första gången fångades av Gripes mystiska och sorgsna berättelse.

 

/Marta Söderberg

Foto: Ola Kjelbye

Kategorier
Kulturkoll

min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen

helena-top

Känslor styr hur vi tänker, hur vi agerar och vilka vi är. De styr hur vi uppfattar oss själva, vår självbild och självkänsla. Känslorna blir vår kompass i livet och visar oss, på gott eller ont, vägen vi väljer att gå. Utan känslor skulle vi helt enkelt inte fungera som människor. Vissa av oss har möjligtvis mer känslor än andra. Eller rättare sagt; vissa av oss känner kanske mer och har svårt att hålla en lagom distans. Och att bygga lagom pansar.

Det som gör oss människor unika är vårt språk. Vi kan kommunicera, så vitt vi vet, på ett som sätt som skiljer oss från andra arter på jorden. Språket kan både hjälpa oss och stjälpa oss – lyfta oss och sänka oss.

Språket har enorma kulturella och biologiska fördelar men också psykiska kostnader. Språket, i en vid bemärkelse (bild, tankar, skrift, tal, sång etc), är en effektiv hjälp för oss att förmedla kultur i alla former. Vi kan också snabbt vidarebefordra livsnödvändig information. Vi kan öka gemenskap och samhörighet genom att reflektera över och delge varandra information om vårt inre. Men språket kan också ställa till det för oss och skapa lidande. Språket är en abstrakt företeelse som tillåter oss att tolka och misstolka varandra. Negativa känslor förknippas lätt med neutrala verbala aktiviteter – orden. Orden får makt. När du tänker eller säger ett ord sätter det genast igång en rad aktivister. Orden skapar bilder, känslor, kroppssensationer och handlingar. Dessutom har orden makt och skapa genomsyrande och grundläggande uppfattningar om oss själva om de tillåts att finnas i vårt medvetande alltför länge och ihärdigt.
(ur Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver)

Få förunnat är de, författarna, som har funnit språket, som kan förmedla den kvävande och krypande känslan av ångest. Få är de författare, som får läsaren att känna, i alla fall ana, vad karaktären och/eller författaren känner. Få är de, som kan skildra mörkersinne och psykisk ohälsa så att läsaren verkligen förstår. Behöver det vara självupplevt? Kanske. Jag vill lyfta fram några som jag anser har denna språkliga förmåga. Om det handlar om ordens kraft eller läsarens igenkänning låter jag här vara osagt.