Jag är uppväxt och bor i en småstad. En småstad vid havet som så många andra kuststäder lever upp i full blom under sommaren för att sedan gå i ide under den kalla delen av året. Här växte jag upp, med allt vad småstadslivet inkluderar – vänskap, klaustrofobi, och ett balanserade mellan idyll och tragedi. Idag trivs jag här, men annat var det under tonåren.
Under läsningen av Marta Söderbergs Tankar mellan sött och kallt kan jag inte stoppa tankarna från att vandra till min egen högstadietid. Ärligt talat minns jag inte så mycket – det är ett svart hål i minnet, men Söderberg tar mig tillbaka och det med igenkänning som jag läser om Moa, Edward och Ana.
Precis som jag växer Moa upp i en småstad, Hellnäs. Sommarlovet är slut och Moa ska börja i sjuan. Tre år av pur överlevnad väntar. Något har dock hänt Moa. Något har hänt så mycket att ingen i klassen vill längre prata med henne. Ingen annan heller på skolan för den delen.
Vissa stunder längtar jag bort så mycket att det gör ont i hela kroppen.
Jag vill vara överallt, bara inte här. Till och med hålor som Vingåker låter exotiskt i mina öron. Där är allt annorlunda, bättre.
Där vet ingen vem jag är.
Där finns en början.
Här finns bara ruinerna av vad som en gång var mitt liv.
Det är svårt att berätta allt för ingående om boken utan att avslöja för mycket om Moas berättelsen. Men i all tristess, tragedi och bland alla tårar har hon i alla fall Edward. Och så småningom Ana, den nya tjejen i klassen. Hon pratar med Moa. Hon ser Moa.
Jag sträckläste boken, vilket i sig är ett gott betyg. Tidigare har jag läst Ramona av Marta Söderberg och den finns fortfarande kvar hos mig. Likt den så skriver Söderberg med en varierad berättarstil med spännande tempoväxlingar och precis som tidigare finns det en hel del populärkulturella referenser som faller mig helt i smaken – inte minst Lana Del Rey.
Det som gör att jag fastnar så i både Tankar mellan sött och salt och Ramona är Söderbergs förmåga att fånga det tonårsvartaste svarta. För är det något jag minns sedan högstadietiden i småstaden är det just det. Det avgrundsdjupa mörkret. Och samtidigt den lidelsefulla, sprittande förälskelsen som ständigt balanserade på knivspetsen. Utöver det svart-vita känsloregistret har jag svårt att minnas händelser och personer, men företeelser – jag minns gråmelerade bänkar, tonårssmärtsamma korridorer, sönderkladdade kollegieblock, rökruta, ständigt reciterande av låttexter och tårar. Alla dessa tårar.
Författarporträtt: Ola Kjelbye
Bokomslag: Louise Bååth
