min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen

helena-top

Känslor styr hur vi tänker, hur vi agerar och vilka vi är. De styr hur vi uppfattar oss själva, vår självbild och självkänsla. Känslorna blir vår kompass i livet och visar oss, på gott eller ont, vägen vi väljer att gå. Utan känslor skulle vi helt enkelt inte fungera som människor. Vissa av oss har möjligtvis mer känslor än andra. Eller rättare sagt; vissa av oss känner kanske mer och har svårt att hålla en lagom distans. Och att bygga lagom pansar.

Det som gör oss människor unika är vårt språk. Vi kan kommunicera, så vitt vi vet, på ett som sätt som skiljer oss från andra arter på jorden. Språket kan både hjälpa oss och stjälpa oss – lyfta oss och sänka oss.

Språket har enorma kulturella och biologiska fördelar men också psykiska kostnader. Språket, i en vid bemärkelse (bild, tankar, skrift, tal, sång etc), är en effektiv hjälp för oss att förmedla kultur i alla former. Vi kan också snabbt vidarebefordra livsnödvändig information. Vi kan öka gemenskap och samhörighet genom att reflektera över och delge varandra information om vårt inre. Men språket kan också ställa till det för oss och skapa lidande. Språket är en abstrakt företeelse som tillåter oss att tolka och misstolka varandra. Negativa känslor förknippas lätt med neutrala verbala aktiviteter – orden. Orden får makt. När du tänker eller säger ett ord sätter det genast igång en rad aktivister. Orden skapar bilder, känslor, kroppssensationer och handlingar. Dessutom har orden makt och skapa genomsyrande och grundläggande uppfattningar om oss själva om de tillåts att finnas i vårt medvetande alltför länge och ihärdigt.
(ur Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver)

Få förunnat är de, författarna, som har funnit språket, som kan förmedla den kvävande och krypande känslan av ångest. Få är de författare, som får läsaren att känna, i alla fall ana, vad karaktären och/eller författaren känner. Få är de, som kan skildra mörkersinne och psykisk ohälsa så att läsaren verkligen förstår. Behöver det vara självupplevt? Kanske. Jag vill lyfta fram några som jag anser har denna språkliga förmåga. Om det handlar om ordens kraft eller läsarens igenkänning låter jag här vara osagt.

Det här inlägget började gro häromdagen när jag läste de sista sidorna i Marta Söderbergs Ramona, i vilken hon på trovärdigt sätt fick mig att känna med huvudkaraktären. Söderberg fick till den där känslan av ingenting, av känslan att stå ensam utanför och titta in, samtidigt som viljan finns att gå in men inte hitta vägen.

På kvällen ligger jag i sängen, försöker gå tillbaka i tiden. Men minns inte längre hur allting började.
Minns bara alla bekymmersrynkor och djupa suckar.
Varför Ramona?
Och kanske har jag försökt svara något klokt, något som jag hört någonstans. Från de vitklädda, personalen och psykologerna. Upprepat ord som aldrig varit mina. Vi förstår verkligen inte, Ramona, du verkade ju så glad. Den stora besvikelsen efter akutbesök och femton stygn. Blickarna som viskat om mitt misslyckande. Min skam. Och  jag har suttit där i det bländande vita ljuset och velat vråla dem rätt i ansiktet.
För hur i helvete skulle jag veta?
Jag vet ingenting.
Vet bara att ibland skaver Alltet lite för mycket. Världen som snurrar för snabbt, som skär rätt in. Min hud som aldrig lär sig stöta ifrån. Minsta förändring som får mig att tvivla och falla.
Jag rör lätt vid ärren. Gör ett nytt försök att besvara frågan.
Men kan fortfarande inte.
För jag vet faktiskt inte.

Rubriken till detta inlägg är en strof ur Pär Lagerkvists dikt “Ångest, ångest är min arvedel” (ur Ångest, 1916). Dikten som på något sätt blev soundtracket för hela mitt ångestfulla tonårslivs. Den sa vad jag inte själv kunde säga.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
*

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
*

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
*

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Jag minns fortfarande hur dikten bokstavligen tog andan ur mig. Och faktiskt fortfarande gör. Att ord kunde slå så hårt! Jag slukade därefter hela diktsamlingen som är fylld till bredden av avgrundsdjupa vrål och skrikande smärta. Jag vältrade mig litterärt i blod, svärta och tröstlöshet. Det var köttiga sår. Det var blodiga fåglar. Det var rivande ångest. Det var jag.

Min ångest är en risig skog
där blodiga fåglar skrika.
Stoltare ödemark finner du nog;
men det kvittar mig nu lika!
*

Jag sitter och glor under torra träd
och lyss till de hesa skriken.
Jag ligger snart still under tomma träd
och ruttnar bland fågelliken.

(ur Ångest, 1916)

En samtida författare som jag inte helt osökt kommer att tänka på är Johanna Nilsson, som 1996 debuterade med Hon går genom tavlan ut ur bilden. Av samma författare har jag också läst Gå din väg men stanna och Jag är den som skall komma. Likt Lagerkvist så liknar inte sällan Nilsson ångest och mörka känslor med djur. Den liknas med såväl svarta ormar, ett vilddjur som vildsinta fjärilar som fladdrar runt och förstör henne inifrån.

”Lägenheten var full av svarta fjärilar. De hade vässat sina vingar. Det droppade bläck från dem, som svarta blodklumpar. De skulle spetsa hennes tro, hopp och kärlek”  (ur Gå din väg, men stanna).

I romanen Jag är den som skall komma får du följa ett mänskligt förfall ur ett jag-perspektiv. Bernice går in i en psykos, efter ett missfall och påstår sig vara Messias, Jesus syster, som har kommit till världen för att frälsa oss. Du får se hur Bernice glider in och ut ur psykosen och hur det tär sönder både henne och hennes familj. Nilsson förmedlar detta tillstånd, dessa känslor, såpass trovärdigt att du för en bråkdels sekund tänker att Bernice kanske talar sanning. 

I debutromanen och delvis självbiografiska Hon går genom tavlan ut ur bilden, får du för första gången möta Hanna, som du senare även får möta i Gå din väg men stanna. Den förstnämnda har två parallella tidsplan där du ibland möter den unga, allt mer ensamma, Hanna och dels den vuxna Hanna, som sitter inlåst på en vårdavdelning och tänker tillbaka på vägen som lett henne dit.

“Men någonstans andas ljuset, om hon blundar och spänner öronen åskan hon höra. Hon griper efter minnet av farfar och låter hans åldrade ådrade händer täcka hennes ansikte med tröst. Han viskar att hon ska måla framtiden, hon får inte släppa ifrån sig också den. Hon nickar, drar upp benen mot bröstet och sluter armarna runt. Ett pansar mot luften. Ögonen är vidöppna, blåskiftande, ibland svarta. Minnen sköljer över huden, hon låter dem komma som de vill. hon är inte här för att glömma utan för att måla en ljusare värld. Lyssnar till tystnaden, tomheten.” (ur Hon går genom tavlan ut ur bilden)

I Gå din väg men stanna har det förflutit femton år och Hanna har blivit en etablerad författare. Hon lider dock alltjämt av både ångest och ätstörningar och bollas runt på olika vårdinrättningar.

”Vilddjuret kom med mörkret, började gräva i hennes bröstkorg med sina tänder och klor, borrade in sin eldblick i hennes hjärna, brände upp allt som var vackert där, väckte avgrundshungern, skrek åt henne att gå iväg nu och handla maten som hon behövde, för hon var så hungrig, hon var så tom, hon måste bedöva sig, det fanns inget annat sätt.” (ur Gå din väg, men stanna)

Både Johanna Nilsson och Marta Söderbergs romaner kan ses som två ögonvittnesskildringar, där samhällskritiken blir tämligen påtaglig då man uppenbarligen inte än idag kan ta hand om människor som far illa inuti. Både Ramona och Hanna skickas runt på olika vårdavdelningar och behandlingshem då ingen tycks veta hur man ska hjälpa dem. Inte minst får båda vara ögonvittnesskildringar om hur det kan vara att leva med känslorna utanpå och drunkna inuti.

Få förunnat är de, författarna, som talar till oss från känslornas djup. En tacksamhets tanke ger jag dem, som finner orden och sätter känslan på pränt.

 

Foto: “Affliction” av Daniela Munoz-Santos (CC BY-NC-ND 2.0)

13 comments Add yours
    1. “Ännu en svart bok om depression. En bra sådan, men nu behöver jag läsa något som får mig att asgarva, för att inte själv sjunka in i en alldeles för svart tillvaro. ” hahaha jag förstår känslan. Tack för boktipset – den ska jag kolla upp.

  1. Så fint skrivet, och viktigt! Ångest och själsligt mörker lockar mig till läsning, naturligtvis för att det angår och talar till mig samtidigt som det skrämmer. Jag tror också att det lindrar att få läsa och känna igen. Tack för lästipsen, de behövs för det är som du skriver få förunnat att hitta den där tonen som är perfekt.

  2. Ska bara torka ögonen och återfå andningen … så ja. Nu kanske jag kan skriva. Jag blev så tagen av ditt inlägg, Fanny. Och boktipsen var suveräna. Jag vill lägga till ett, En dåre fri av Beate Grimsrud som också skildrar psykos på ett oerhört inkännande sätt.

    1. Men oj, tack! Om jag inte missminner mig så är även du en Lagerkvist-fan. Tack för boktipset – den boken måste hamna på min att-läsa-lista.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.