Kategorier
Evenemangskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Helena listar 2019

helena-top
Jag älskar årssammanfattningar! Inte ens såhär de allra sista dagarna av oändliga mängder av sammanfattningar har jag tröttnat. Inte ens i år när det ska sammanfattas ett decennium dessutom. Jag gillar dem helt enkelt, återblickarna.

I år tänker jag hedra detta gillande genom att inte vara sådär gnällig som jag tenderar att vara. Jag tänker inte lista besvikelser, jag tänker inte röra vid det getingbo som fortfarande är gubbväldet inom Akademien. Jag tänker lägga fokus på det som var bra (men tyvärr kan jag inte undvika allt det som var dåligt eller sorgligt, det får vi stå ut med).

Årets klassiker: Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten är en av få klassiker jag läst i år, men oj vilken klassiker.

Årets knock out: Klubben var lite av en knytnäve i magen. Jag har ju förstås läst Matilda Gustavssons reportage om hela den vidriga soppan (som vi då ingte ska orda om mer här), men vidden av vidrigheterna står klart först när man läser boken.

Årets nostalgitripp: Hasse och Tage-filmen var fin.

Årets kvinnokamp: Det är så sorgligt alltihop. Här har jag lätt att förtvivla. Sara Danius är borta (men inte borta förstås), kvinnor mördas av sina män, ett kvinnohatande parti tar allt mer plats i riksdag och samhälle och allt känns skit. Och så abortfrågan som till slut fick min feministiska vrede att koka över i våras. Men det finns annat också. Det finns en styrka i rörelsen och när jag i november till slut var med om Mia Skäringers No more fucks to give så gav den mig inte hopp främst för vad som sas och gjordes från scenen, det var den blandade och engagerade publiken jag bar med mig därifrån. Den gav mig ett litet, litet hopp om framtiden.

Årets gråtfest: Svartstilla av Susanne Skogstad, Jag går dit du går av Nina Lacour. Tydligen gillar jag det här med att gråta för de två ligger på topp tre-listan för året bland alla lästa böcker.

Årets roligaste: Jag såg Eddie Izzard i Stockholm i våras och har nästan inte slutat skratta sen dess.

Årets historiska: Elisabeth Östnäs Häxorna var väldigt bra liksom Elin Olofssons Herravälde. Och så har Max Porters sätt att i Lanny skriva nutid och historisk tid parallellt och huller om buller bråkat med mina tankar, på ett synnerligen bra sätt, sen i sommar.

Årets obehagligaste: Hex av Thomas Olde Heuvelt var sjukt obehaglig, främst för det den avslöjar om mänskligheten, samhällsbyggen och vår nutid.

Årets dystopi: Jag tror att jag kan ha slutat läsa dystopier faktiskt… Jag känner inte att jag behöver eller mäktar med dem längre.

Årets grafiska: Urmodern av Åsa Schagerström och Blå piller av Frederik Peeters var nog de som gjorde djupast intryck i år, men också Elin Lucassis Ert blod på mina broddar var väldigt bra.

Årets nya bekantskap: Naomi Novik. Jag lyssnade på Uprooted och blev alldeles förälskad, just nu läser jag slutet på Spinning silver och kärleken har djupnat till något evigt. Jag vet inte var vi rör oss härnäst, men troligen blir det åt drak-hållet.

Årets återseende: Mytsommaren var ett återbekantande med bekanta historier på ett nytt sätt. Jag tyckte mycket om den främst för Kirke och The silence of the girls.

Årets huvudperson: Jan i Skrolycka och Selma Lagerlöf (hos Anna-Karin Palm)

Årets omläsning: Jag har ägnat mig och fortsätter att ägna mig åt en omläsning av Hilary Mantels Wolf hall och För in de döda inför släppet av del tre i trilogin som ska ske i mars 2020. Det är magiskt.

Årets charmigaste: Pax-vandring i Mariefred i somras, rekommenderas varmt om du har en Pax-fantast att dela upplevelsen med.

Årets kulturupplevelse: Att se Chess på Säffleoperan var faktiskt helt och hållet magiskt.

Årets möte: Max Porter på bokmässan!!!

Årets ögonöppnare: John Ajvide Lindqvists skrivdagbok Misslyckas igen, misslyckas bättre som fick mig att inse att jag kunde och ville och måste skriva skönlitterärt igen.

Årets besatthet: Att skriva och att läsa om skrivande.

Årets pristagare: Marit Kaplas Osebol var en välförtjänt Augustpristagare, men allra mest var den och hon värda all uppmärksamhet och kärlek för att ha satt landsbygden och den till vardags olyssnade levnadsberättelsen i fokus.

Årets film: Avengers Endgame. Som vi har väntat, galet många filmer har vi sett som byggt upp till det här och jag har nog aldrig varit så pirrig inför en film (vi ska tala tyst om att hälften av pirret kom sig av att jag var orolig för att jag inte skulle kunna hålla mig från kisspaus under den mastodontlånga filmen). Och jag blev inte alls besviken. Lite magiskt faktiskt.

Årets serie: Louise Pennys serie om Gamache, jag läste fyra fantastiska och en (Det vackra mysteriet) småirriterande… Med tanke på att jag tyckte att de första delarna i serien var sådär så är denna oerhörda kärlek till böckerna och huvudpersonen Gamache kanske också årets mest oväntade.

Årets scen: Västanå teater utgör återigen årets scen för mig. I somras var det Eddan (i en omarbetning för scenen av Jon Fosse) som gavs i Berättarladan i Rottneros och det var väldigt fint. Sen var jag där igen för några veckor sen och upplevde Västanå jul och det var nästan ännu bättre.

Årets TV-serie: Det är väl kanske inte årets serie i år för så många andra, men jag har ägnat större delen av hösten åt Big bang theory, den är alldeles ljuvlig.

Årets titel: Svartstilla.

Årets nyårslöfte: Nej, egentligen ägnar jag mig inte åt sådana, men när jag skulle lista bra saker från 2019 slog det mig att jag inte hade en enda konstupplevelse att föra till protokollet. Så vill jag inte ha det framöver så jag lovar mig själv att uppleva konst under 2020, på ett eller annat sätt.

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Sakprosakoll

Kulturkollo recenserar v. 38 2019

 

Så här veckan innan bokmässeveckan brukar det handla om att läsa de där aktuella böckerna inför de aktuella seminarierna, intervjuerna, tävlingarna och samtalen. Vi har läst en del nytt, men vi har också läst en del annat. Bland annat detta:

A Duty to the Dead av Charles Todd (Carolina)

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist (Anna)

Det vackra mysteriet av Louise Penny (Helena)

Dotter saknad av Anna Jansson (Ulrica)

Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist (Helena)

Kodnamn Flamingo av Kate Atkinson (Anna)

Morris Mohlin på iskallt uppdrag av Maria Frensborg (Carolina)

Pachinko av Min Jin  Lee (Lotta)

Resten av allt är vårt av Emma Hamberg (Anna)

Scener ur hjärtat av Malena Ernman och Svante Thunberg (Helena)

The Mars Room av Rachel Kushner (Lotta)

Välkommen till Flanagans av Åsa Hellberg (Ulrica)

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll

The Soundtrack of My blog – Fanny på Kulturkollo och Litteraturkvalster & småtankar

helena-top

Under sista halvan av 2018 har min egen lilla blogg legat i någon slag av dvala. Och jag kan inte säga att det är småbarnsåren som sugit ur min energi som Viktoria, utan det var hösten, vemodet och mörkret (och ja, hösten kom väldigt tidigt i mitt sinne). Inte osökt kommer jag att tänka på de här textraderna: “Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från havet havet isande gråkall vind.”

Det ligger nära till hands att välja en klassisk begravningslåt, men nej, jag faller inte för den frestelsen idag och klamrar mig fast vid det lilla hoppet som finns om att bloggen en dag ska vakna till liv. Det finns dock några dikter som på något sätt har följt mig genom livet och på något sätt har blivit något av ett soundtrack för både mig och mitt skrivande. Den första har jag refererat flertalet gånger till och jag kan fortfarande fascineras av hur så mörka tankar kan vara så allmängiltiga och inte bundna av tid och rum. Att en viss Pär Lagerkvist redan 1916 kunde skriva en dikt som fångades upp av en förvirrad fjortonårig tjej 1989 och som sedan har följt henne genom livet. Ångest är bevisligen min arvedel och 2019 har jag någonstans kunnat förlika mig i att så är fallet och att detta helt enkelt är en del av att vara jag.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

När hösten släpper mig, när ångesten och mörket lättar och när jag genom åren har lärt mig att våren kommer. Alltid. Då kan jag söka kraft i en annan poet: Karin Boye och hennes ”Jag vill möta…” ur Härdarna (1927)

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Dessa två dikter får på så vis representera såväl mitt inre landskap som den kreativa processens pendlingar under året. Jag vältrar mig gärna i mörket i såväl läsning som i mina texter, jag blir arg på världen och livet, men samtidigt strösslar jag gärna texterna med en hel del humor. Och när jag känner mig stark så tenderar jag till att bli smått rebellisk och trotsar mot gällande normer. Jag lever helt enkelt väldigt nära hela känsloregistret, vilket gör det här inlägget synnerligt svårt att skriva. Hur ska jag kunna musiksätta hela mig och mitt bloggande? Lägg därtill en stor dos prestations- och beslutsamhetsångest så förstår ni kanske veligheten i detta nu. Vemodet kommer fram i låtar av Lana Del Rey och Sarah Klang, men idag vill jag lämna detta inlägg med en låt som får bli soundtracket till min trotsiga och ljusa sida (och mitt bloggande):

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Kategorier
Novellkoll Romankoll

Min nobla drömbokcirkel

helena-top
Veckans utmaning handlade om vilka nobelpristagare vi skulle vilja omge oss med på en middagsbjudning. Det bittra svaret för egen del är “ingen”, jag avskyr middagar. Jag ogillar uppstyrda sammankomster där jag måste konversera och jag har svårt för offentligt ätande. Med detta inte sagt att jag inte skulle vilja hänga med klokt folk. Det jag skulle vilja göra är att bokcirkla med dem (en och en så det inte blir så stimmigt förstås)!

Först och främst vill jag prata med Doris Lessing (som tilldelades nobelpriset i litteratur 2007) om Jenny Diskis sista självbiografiska bok Den sista resan. Den handlar väldigt mycket om Doris Lessing eftersom Jenny Diski var fosterdotter hos henne i tonåren. Det är inget direkt smickrande porträtt av Doris och jag skulle vilja höra hennes sida av historien, även om jag inte direkt tror att det kommer vara mer smickrande.

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll

Kulturkollo tipsar: favoritklassiker

linje-kulturkollo

Den här veckans tema fick oss att diskutera en hel del om vad som egentligen är en klassiker och hur gammal en bok måste vara för att kvala in som klassiker. En definition vi hittade var “skönlitterär litteratur som läses av generation efter generation”, men vi kunde ganska snart hitta böcker som kanske inte hade funnits i en generation ännu, men som i olika sammanhang behandlas som en klassiker. Är det då en modern klassiker? Gränserna är flytande …

Här tipsar i alla fall vi på Kulturkollo om våra favoritklassiker enligt eget urval och personlig definition. Hur många har du läst? Vilken bok skulle du vilja lägga till på listan?

Kategorier
Kulturkoll

Änglar, finns dom?

helena-top

Det finns en anledning till att jag kom på att det behövdes änglar den här veckan på Kulturkollo. Den anledningen heter Castiel. Och envis som jag är så bestämmer jag att jag visst kan basera ett helt inlägg på den lösa grund som tv-seriekärlek är.

Jag har “alltid” (jag gissar från 7-årsåldern) intresserad mig för och fascinerats av de bibliska berättelserna, religiösa myter över huvud taget och frågeställningar kring ont och gott i synnerhet. Jag har läst och skrivit och funderat och dagdrömt och hittat på.

Sen hände Sagan om Isfolket och eftersom jag inte känner att jag behöver vara rädd för att spoila en 25 år gammal bokserie så avslöjar jag att det finns änglar där, av den mörka sorten, av den fallna sorten. Den allra mest spännande sorten.

Kategorier
Romankoll

Böckernas bok och de längsta dagarna

helena-top

Påskhelgen är en helg som har allt – lugn, godis, fluffiga kycklingar… Men det är också en helg som har sin grund i den mest fantastiska av alla berättelser. Passionsdramat har alla ingredienser som gör en berättelse oförglömlig – odödlig kärlek, svek, djupaste förtvivlan och ett hopp som övervinner allt. Oavsett om man är kristen eller inte så är berättelsen en av de mest klassiska och en av de mest spännande att gå på djupet med.

Jag har “alltid” fascinerats av Jesu Golgatavandring och allt som föregår och följer på den. Som barn såg jag den där tv-serien som visades varje påsk, och sen började jag läsa. Sen dess har jag fortsatt läsa.

Här följer en lista över riktigt bra tolkningar av passionsdramat och Jesu liv, för er som redan läst originalet eller som väljer att lämna bibeln därhän:

Kategorier
Lyrikkoll

Utvecklingssamtal

Linda

När jag läser diktsamlingar börjar jag alltid med en relativt snabb genomläsning, helt inriktad på de känslor texterna väcker. Ibland läser jag om en dikt, en strof eller några ord. Smakar på orden, läser ibland dem högt. Sedan börjar jag om och läser dikterna igen. Nu långsammare, mer koncentrerat. Fortfarande med fokus på känsla, inte primärt på tolkning. Jag tror att tolkningen och rädslan för att läsa fel är det som skrämmer många från lyriken. Det är synd, för dikter är inte komplicerade och det finns inget rätt och fel sätt att läsa dem på. Det är snarare ögonblicksbilder som växer då de når dig och blandas med det du varit med om. Hur resultatet blir beror på vem du är. Vad du varit med om. Det finns inget rätt eller fel sätt. Bara ditt sätt.

Kategorier
Romankoll

Grattis till Dvärgen!

Stort grattis till Hanna på Den läsande Kaninen, Sofia på Läserskan och LittleMeandMyBooks, ni har vunnit en klassiker.

Mejla era adresser till anna at kulturkollo.se så kommer Dvärgen på posten.

Kategorier
Lyrikkoll Romankoll

Svenskt (och intergalaktiskt) vemod

helena-top
Selma Lagerlöf (1909), Verner von Heidenstam (1916), Erik Axel Karlfeldt (1931), Pär Lagerkvist (1951), Eyvind Johnson (1974), Harry Martinson (1974), Tomas Tranströmer (2011). Där har vi dem, alla svenska nobelpristagare i litteratur. Ganska många för ett så litet land, flera kontroversiella beslut, postuma pris och prisade medlemmar i Akademien. Möjligen är det bara vår senaste pristagare som klarat sig undan kontroverserna?

Personligen är jag djupt förälskad i tre av dessa författarskap och tycker mycket om ett fjärde. Erik Axel Karlfeldt och Eyvind Johnson lämnar mig ganska oberörd men det beror kanhända på att jag läst så lite av dem.