The Soundtrack of My blog – Fanny på Kulturkollo och Litteraturkvalster & småtankar

Under sista halvan av 2018 har min egen lilla blogg legat i någon slag av dvala. Och jag kan inte säga att det är småbarnsåren som sugit ur min energi som Viktoria, utan det var hösten, vemodet och mörkret (och ja, hösten kom väldigt tidigt i mitt sinne). Inte osökt kommer jag att tänka på de här textraderna: ”Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från havet havet isande gråkall vind.”

Det ligger nära till hands att välja en klassisk begravningslåt, men nej, jag faller inte för den frestelsen idag och klamrar mig fast vid det lilla hoppet som finns om att bloggen en dag ska vakna till liv. Det finns dock några dikter som på något sätt har följt mig genom livet och på något sätt har blivit något av ett soundtrack för både mig och mitt skrivande. Den första har jag refererat flertalet gånger till och jag kan fortfarande fascineras av hur så mörka tankar kan vara så allmängiltiga och inte bundna av tid och rum. Att en viss Pär Lagerkvist redan 1916 kunde skriva en dikt som fångades upp av en förvirrad fjortonårig tjej 1989 och som sedan har följt henne genom livet. Ångest är bevisligen min arvedel och 2019 har jag någonstans kunnat förlika mig i att så är fallet och att detta helt enkelt är en del av att vara jag.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

När hösten släpper mig, när ångesten och mörket lättar och när jag genom åren har lärt mig att våren kommer. Alltid. Då kan jag söka kraft i en annan poet: Karin Boye och hennes ”Jag vill möta…” ur Härdarna (1927)

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Dessa två dikter får på så vis representera såväl mitt inre landskap som den kreativa processens pendlingar under året. Jag vältrar mig gärna i mörket i såväl läsning som i mina texter, jag blir arg på världen och livet, men samtidigt strösslar jag gärna texterna med en hel del humor. Och när jag känner mig stark så tenderar jag till att bli smått rebellisk och trotsar mot gällande normer. Jag lever helt enkelt väldigt nära hela känsloregistret, vilket gör det här inlägget synnerligt svårt att skriva. Hur ska jag kunna musiksätta hela mig och mitt bloggande? Lägg därtill en stor dos prestations- och beslutsamhetsångest så förstår ni kanske veligheten i detta nu. Vemodet kommer fram i låtar av Lana Del Rey och Sarah Klang, men idag vill jag lämna detta inlägg med en låt som får bli soundtracket till min trotsiga och ljusa sida (och mitt bloggande):

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv