Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Just nu i november

linje-kulturkollo 

Vi smyger igång lite nytt på Kulturkollo och en sak som vi tänkt ska bli återkommande är en “just nu”-utmaning. Vi kommer att berätta vad vi läser, tittar på, lyssnar på och längtar efter. Hoppas att ni hänger på!


Just nu läser jag Ett kallt fall av Peter May.
Just nu tittar jag på Nancy Speros spännande utställning på Akvarellmuseet i Skärhamn.
Just nu lyssnar jag på Sprucket läder och svikna löften av Ewa Klingberg i inläsning av Anja Lundqvist.
Just nu längtar jag orimligt mycket efter elda brasa, kratta löv och sedan sätta mig i fåtöljen med en varm filt. Snart så!


Just nu läser jag en bok så obehaglig att jag bara kan läsa den i dagsljus så det går riktigt, riktigt långsamt. Det är Thomas Olde Heuvelts Hex och jag vet inte om jag kan med att rekommendera den, men bra är den.
Just nu tittar jag en del på Det svenska popundret.
Just nu ska jag precis ta mig an en ny ljudbok och jag tror att det blir Jojo Moyes senaste, den om bibliotekarierna.

Just nu – precis i skrivande stund – är jag mitt emellan två böcker. Igår kväll läste jag ut Gustav Tegbys Beröringen och vad jag ska läsa härnäst återstår att se.
Just nu tittar jag på senaste och sista säsongen av The Affair.
Just nu lyssnar jag på Lana Del Rey och Sarah Klangs senaste album.

 

 

Just nu läser jag Hon den roliga av Alba Mogensen.
Just nu tittar jag på första säsongen av The Sinner (ligger lite efter).
Just nu lyssnar jag på julmusik. Johodå! #nevertoosoon.

 

 

Just nu läser jag den elfte delen i serien Släkten som nu har hunnit fram till Vasatiden. Boken heter Skärvornas drottning och författaren Johanna Nilsson.
Just nu tittar jag på tredje säsongen av Handmaid’s Tale, men börjar på allvar tröttna på den serien. Jag binge-tittar också på Glee för den serien gör mig så glad.
Just nu längtar jag efter att få slippa den här eländiga förkylningen jag har fått så att jag orkar göra något annat än att snörvla.

 

Just nu läser jag Män i min situation av Per Petterson som vi börjar diskutera i Kulturkollo läser på måndag.
Just nu lyssnar jag på Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund och inser vilken extrem sjukdom alkoholism är.
Just nu längtar jag efter ljus, men tills dess är det lång. Jag får jobba på julstämningen med julböcker istället.

 

Just nu läser jag Assassin’s Fate som är sista boken i trilogin Fitz and the Fool av Robin Hobb.
Just nu läser jag också (jepp, slalomläsning fantasy/romance funkar fint) Bara lite till av Simona Ahrnstedt.
Just nu lyssnar jag på luciasångerna till förbannelse. Jo, för dottern ska sjunga i stadens luciatåg, och sångerna måste tydligen sitta utantill innan vi ens närmar oss advent. Altstämman, märk väl, så jag får inte ens lyssna på luciamelodierna.

Just nu läser jag Sommarskuggan och Hallowenbuset och Rasmus på luffen och Barnen på Bråkmakargatan av Astrid Lindgren. Dessutom läser jag Ett spöke för mycket av Cornelia Funke. Parallelläsning delux med andra ord.
Just nu tittar jag på Timeless. Jodå, serien är ju redan avslutad men jag har helt missat den tidigare och är totalt hooked. 
Just nu lyssnar jag på Pumpakungen. Herregud, vad lågstadiediscon kan sätta igång för eländen hemma. Dessutom lyssnar jag på Historiepodden när tillfälle ges men det blir rätt sporadiskt.

Om du blir sugen på en egen “just nu”-lista så skriv gärna på din egen blogg eller i dina sociala medier, lämna en kommentar i detta inlägg så att vi hittar ditt svar. Tagga oss gärna om du använder Instagram eller Facebook så att vi hittar ditt svar också där.

Kategorier
Kulturkoll

Längtan, trängtan och väntan

helena-top

Utanför mitt fönster ser himlen ut som en betongplatta – slätstruken och grå. Hade det inte varit för allt det gröna under denna tunga himmel så hade det lika gärna kunnat vara höst. Under gårdagen tittade dock solen fram och vi skyndade oss att göra allt som hör den himlakroppen till: ut med kuddarna till soffan, häll upp rosévinet och tänd grillen. Sommarlängtet ändå!

Vi är mitt i brytpunkten mellan årstiderna nu och vi kan liksom inte besinna oss. Vi vill så gärna att det ska vara tid för solkrämskletiga kroppar, trasiga brassestolar och sand i soffan. Sommarlängtet ändå!

Tänk (om) att det snart är dags för pulserande soleksem, kliande myggbett och timslånga tjatsessionen för att få kidsen utanför dörren. Sommarlängtet ändå!

I väntan på. Nu när jag sitter här med längtan och trängtan och i väntan på, så lyssnar jag på ny musik, som antagligen kommer att följa med mig under sommaren.

Laleh har i dagarna släppt ett nytt album. Mången hyllar hennes engelska låtar, men jag fastnar främst för henne svenska där hon briljerar med språket och den där krispiga, starksvaga känslan och där allt känns så självklart.

Jag har väntat hela livet på nån
Jag har väntat hela livet på nåt
Jag har frågat alla andra
För jag trodde kanske, kanske alla andra förstått mer än mig
Mer än oss
Kanske, kanske förstått mer än mig
Men alla andra väntar också på nåtUr Vänta

Det får rinna ur mina händer
Sand överallt
Det kommer och går och det vänder
Sand överallt
Kan inte bära allt som man får
Släpp det du kan
Lite hit, lite dit, gör det ändå
Sand överallt

Ur Sand överallt

 

 

Sarah Klang har släppt en ny låt: “New Day Coming”, som enligt henne själv är hennes första “hApPy song”. Jag är helt frälst i allt Sarah Klang gör, så antagligen kommer jag lyssna en hel del på den här under sommaren.

Sist men absolut inte sist så släppte Lana Del Rey en ny låt för ett par veckor sedan: “Doin Time”. Mark Beaumont på NME publicerade den 7 maj en artikel: “Lana Del Rey’s new 2019 album – everything we know so far” i vilken han säger att ett nytt album ska vara aktuellt i mitten av 2019 (vi är där!) och han berättar också att Lana Del Rey planerar att dessförinnan ge ut en poesisamling, vilket hon nu har gjort: “The Land of 1000 fires”. Så bring it on Lana! It’s Lanatime!

Den här veckan på Kulturkollo kommer vi att välta oss i i rejält Sommarlängt. Välkommen in i en vecka som kan fyllas av sommarläsning, grilltips och semesterplaner – välkommen in i “Sommarlängt!”. Du får som alltid gärna vara med – kommentera, länka eller skriv något eget!

Foto: “The beach” av Ignacio Ferre Pérez

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll

The Soundtrack of My blog – Fanny på Kulturkollo och Litteraturkvalster & småtankar

helena-top

Under sista halvan av 2018 har min egen lilla blogg legat i någon slag av dvala. Och jag kan inte säga att det är småbarnsåren som sugit ur min energi som Viktoria, utan det var hösten, vemodet och mörkret (och ja, hösten kom väldigt tidigt i mitt sinne). Inte osökt kommer jag att tänka på de här textraderna: “Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från havet havet isande gråkall vind.”

Det ligger nära till hands att välja en klassisk begravningslåt, men nej, jag faller inte för den frestelsen idag och klamrar mig fast vid det lilla hoppet som finns om att bloggen en dag ska vakna till liv. Det finns dock några dikter som på något sätt har följt mig genom livet och på något sätt har blivit något av ett soundtrack för både mig och mitt skrivande. Den första har jag refererat flertalet gånger till och jag kan fortfarande fascineras av hur så mörka tankar kan vara så allmängiltiga och inte bundna av tid och rum. Att en viss Pär Lagerkvist redan 1916 kunde skriva en dikt som fångades upp av en förvirrad fjortonårig tjej 1989 och som sedan har följt henne genom livet. Ångest är bevisligen min arvedel och 2019 har jag någonstans kunnat förlika mig i att så är fallet och att detta helt enkelt är en del av att vara jag.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

När hösten släpper mig, när ångesten och mörket lättar och när jag genom åren har lärt mig att våren kommer. Alltid. Då kan jag söka kraft i en annan poet: Karin Boye och hennes ”Jag vill möta…” ur Härdarna (1927)

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Dessa två dikter får på så vis representera såväl mitt inre landskap som den kreativa processens pendlingar under året. Jag vältrar mig gärna i mörket i såväl läsning som i mina texter, jag blir arg på världen och livet, men samtidigt strösslar jag gärna texterna med en hel del humor. Och när jag känner mig stark så tenderar jag till att bli smått rebellisk och trotsar mot gällande normer. Jag lever helt enkelt väldigt nära hela känsloregistret, vilket gör det här inlägget synnerligt svårt att skriva. Hur ska jag kunna musiksätta hela mig och mitt bloggande? Lägg därtill en stor dos prestations- och beslutsamhetsångest så förstår ni kanske veligheten i detta nu. Vemodet kommer fram i låtar av Lana Del Rey och Sarah Klang, men idag vill jag lämna detta inlägg med en låt som får bli soundtracket till min trotsiga och ljusa sida (och mitt bloggande):

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Novellkoll Romankoll

Fanny listar 2017

helena-top

Tiden, tiden, tiden. 2017 har rusat förbi, så i skrivande stund känns det förvirrande att tänka på vad det var som egentligen hände. Läsmässigt har jag haft ett bättre år än föregående, men samtidigt har min ytterst labila läslust påverkat min blogglust i negativ riktning. Inställningen har helt enkelt varit att läs vidare medan jag kan. Jag ska – trots mitt guldfiskminne – göra ett försök att summera 2017 i nedan lista:

Årets mest oväntade: Känslostormen som kom med slentiranklickandet/slumpklickandet i ljudboksappen då Vi är en av Sarah Crossan klickades igång.

Årets klassiker: Mången år har den förblivit oläst, men i år läste jag äntligen Dödssynden av Lee Harper.

Årets kvinnokamp: #metoo. Vilken kraft!

Årets historiska: Majgull Axelssons Ditt liv och mitt samt när jag bevistade ett seminarium på Bokmässan där Majgull Axelsson och Ingrid Hedström samtalade om folkhemsbyggets baksida – om ”De vi gömde undan” .

Årets obehagligaste: Mats Strandbergs Hemmet – där Strandberg tar de mest helylle- och sockiplastvänliga platserna och gör dem till kuliss för det allra hemskaste. Det är inte i första hand det övernaturliga som skrämmer mig – utan den största skräcken är det mentala fängelse – senildemensen – som patienterna befinner sig i.

Årets dystopi: Den dystopiska versionen av England under 1990-talet: Never let me go av Kazuo Ishiguro. Hemsk på så många plan. Jag och Anna konfererade om den här.

Årets nya bekantskap: Emma Donoghue och Miraklet, som är en fantastisk skildring av det lidande barnet i synnerhet och tidsandan i allmänhet. Det är ett mångfacetterat persongalleri som på olika sätt fascinerar dig. Det är mörka hedar, piskande regn och skrämmande mossar. Det är gotisk lässtämning som följer dig hela vägen igenom boken. Fängslande tragedi och mysrys på samma gång. I skrivande stund påminns jag av att jag måste läsa Room.