av 
Tiden, tiden, tiden. 2017 har rusat förbi, så i skrivande stund känns det förvirrande att tänka på vad det var som egentligen hände. Läsmässigt har jag haft ett bättre år än föregående, men samtidigt har min ytterst labila läslust påverkat min blogglust i negativ riktning. Inställningen har helt enkelt varit att läs vidare medan jag kan. Jag ska – trots mitt guldfiskminne – göra ett försök att summera 2017 i nedan lista:
Årets mest oväntade: Känslostormen som kom med slentiranklickandet/slumpklickandet i ljudboksappen då Vi är en av Sarah Crossan klickades igång.
Årets klassiker: Mången år har den förblivit oläst, men i år läste jag äntligen Dödssynden av Lee Harper.
Årets kvinnokamp: #metoo. Vilken kraft!
Årets historiska: Majgull Axelssons Ditt liv och mitt samt när jag bevistade ett seminarium på Bokmässan där Majgull Axelsson och Ingrid Hedström samtalade om folkhemsbyggets baksida – om ”De vi gömde undan” .
Årets obehagligaste: Mats Strandbergs Hemmet – där Strandberg tar de mest helylle- och sockiplastvänliga platserna och gör dem till kuliss för det allra hemskaste. Det är inte i första hand det övernaturliga som skrämmer mig – utan den största skräcken är det mentala fängelse – senildemensen – som patienterna befinner sig i.
Årets dystopi: Den dystopiska versionen av England under 1990-talet: Never let me go av Kazuo Ishiguro. Hemsk på så många plan. Jag och Anna konfererade om den här.
Årets nya bekantskap: Emma Donoghue och Miraklet, som är en fantastisk skildring av det lidande barnet i synnerhet och tidsandan i allmänhet. Det är ett mångfacetterat persongalleri som på olika sätt fascinerar dig. Det är mörka hedar, piskande regn och skrämmande mossar. Det är gotisk lässtämning som följer dig hela vägen igenom boken. Fängslande tragedi och mysrys på samma gång. I skrivande stund påminns jag av att jag måste läsa Room.
Årets utmaning: Att fortsätta läsa.
Årets tegelsten: Jag valde att läsa Never let me go av Kazuo Ishiguro under min resa till Japan i november, vilket var en precis lagom tegelsten för en sådan resa (som trots allt innehöll en hel del lästid).
Årets återseende: Julian Barnes med hans Livslägen, som består av tre noveller som hör samman. Jag har tidigare läst hans Känslan av ett slut.
Årets huvudperson: Svårt val! Kanske Jean Taylor i Fiona Bartons Änkan. Inte för att hon har en sprudlande personlighet, snarare tvärtom. Hon blir en oerhört intressant karaktär där författaren lyckas hela tiden att mindfu**a dig samt göra karaktären så oerhört provocerande intetsägande.
Årets filmupplevelse: Kan jag ha genomlevt ett helt år utan att ha sett en endaste film?! Jag har nog det. Eller i alla fall ingen som uppenbarligen var minnesvärd.
Årets kulturella höjdpunkt: Bokmässan bör nämnas i sedvanlig ordning. Jag kan i år dessutom lägga till min konferensresa till Japan. Vilket fascinerande land och intressant kultur!
Årets möte: Mitt och Lindas möte med Jennifer Niven på Bokmässan. Jag säger som Linda: ”Vilken trevlig människa!”
Årets kan-inte-släppa-den: Förvånande nog den bok jag läser just nu: Spegelstaden av Justin Cronin. Den tredje och avslutande delen i Passagentrilogin om en dystopisk framtida värld där en stor del av världens befolkning har dött i en pandemi och av viraler (vampyrer).
Årets skämskudde: Diskontinuiteten av mitt bloggande på Litteraturkvalster
Årets lyckopiller: Du får både banalsucka, glädjesucka och hulka till Julie Buxbaums Tre saker jag inte vet om dig.
Årets läskigaste: En bok som helt klart kvalar in på årets läskigaste är Kåda av Ane Riel. Berättelsen om familjen som lever utanför normen, utanför samhället, på gränsen till katastrof och berättad av den unga Liv. Benämns som en deckare, men jag är tveksam till den genreutnämningen. Boken är långt mer än en spänningsroman.
Årets skandal: Får väl vara allt som sker i detta nu runtomkring Svenska Akademien.
Årets pristagare: Malin Persson Giolito som märkligt nog inte vann Årets bok på Bokmässan. Med hennes fantastiska bitterironiska tal vann hon dock mitt hjärta.
Årets sönderpratade: Då jag har en kanske sjuklig rädsla att läsa hajpade böcker så får jag helt enkelt vänta något år eller två innan jag läser dem. En jag just nu inväntar tystnaden runt är Hanya Yanagiharas Ett litet liv, som a l l a tycks hylla.
Årets scen: Säkert! på Strömma farmlodge. En häftig miljö som ramade in en riktigt bra konsert.
Årets TV-serie: Helt klart The Handmaid’s Tale, men också Alias Grace och Manhunter
Årets titel: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Jag har faktiskt ännu inte läst boken, men älskar titeln.
Årets låt: Om vi tar bort kidsens hackande av mitt Spotify-konto och således massakrerande av min spelhistorik, så är det tydligen några låtar som sticker ut och det är Lust for life med Lana Del Rey och The Weekend, Hatar att jag saknar dig av Södra station och Love av redan nämnda Lana Del Rey.
Tack och hej 2017! Vi ses aldrig mer igen!
