Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll Sakprosakoll

Kulturkollo recenserar v 3 2020

Det är mitten av januari och väldigt mycket vardag. Det är inte utan att det är lätt att längta tillbaka till julledighet och lästid. Men några böcker har vi ändå hunnit läsa och blogga om den senaste veckan. Välkommen in på våra respektive bloggar.

Alla räknas av Kristin Roskifte (Anna)

Avlivningskliniken Tusenskönan av Martina Montelius (Linda)

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg & Sofia Falkenhem (Carolina)

Dödsspiralen av Leena Lehtolainen (Anna)

Enola Holmes och kidnappningsmysteriet av Nancy Springer (Carolina)

Ert blod på mina broddar av Elin Lucassi (Helena)

Ett hem att dö för av Lina Arvidsson (Anna)

Havsboken av Morten A. Ströksnes (Anna)

Hjärtat är en knuten hand av Ingrid Ovedie Volden (Carolina)

How the light gets in av Louise Penny (Helena)

Jakten på hwitrerna (Krönikan om Jarmaland 2) av Johan Theorin

Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent (Linda)

Nådastolen av Elizabeth Winthrop (Fanny)

Osebol av Marit Kapla (Fanny)

The Calculating Stars av Mary Robinette Kowal (Carolina)

Våra tungor smakar våld av Saga Becker (Helena)

Kategorier
Barnbokskoll Grafik- och seriekoll Novellkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 1 2020

 

2020-års första fredag och således årets första recensionsinlägg från oss och därmed också årets första recenserade böcker. Med hopp om ett fantastiskt läsår kan ni klicka er vidare på nedan länkar för att få lite lästips.

Blå, blå höstvågor av Christoffer Holst (Lotta)

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg (Ulrica)

Den japanske älskaren av Isabel Allende (Anna)

Den riktiga jultomten av Vilhelm Moberg (Ulrica)

Den som lever stilla av Leonora Christina Skov (Helena)

Det andra inte ser av Christoffer Holst (Carolina)

En halv värld bort av Mike Gayle (Linda)

Ert blod på mina broddar av Elin Lucassi (Linda)

Gun Love av Jennifer Clement (Fanny)

Hemligheternas bok av Maria Nygren (Carolina)

Klubben av Matilda Gustavsson (Linda)

Luftburen av Susanne Bolla (Anna)

Mannen som läste högt på 06.27-tåget av Jean-Paul Diderlaurent (Anna)

Minns oss som nu av Anna Lönnqvist (Lotta)

Män i min situation av Per Petterson (Linda)

Nelson Tigertass av Lena Frölander-Ulf (Carolina)

Normal People av Sally Rooney (Linda)

Nyårsfesten av Lucy Foley (Helena)

Nyårsfesten av Lucy Foley (Lotta)

Slaget om Salajak (Krönikan om Jarmaland 1) av Johan Theorin (Carolina)

Snöjungfrun av Leena Lehtolainen (Anna)

Svartstilla av Susanne Skogstad (Helena)

The Hunting party av Lucy Foley (Linda)

Vi for upp till mor av Karin Smirnoff (Fanny)

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Fanny listar 2019

2019 har i allmänhet varit lite av ett mjä-år – ett mellanår där det mesta bara har varit. Varken bu eller bä så att säga. Läsmässigt så har 2019 i alla fall mot slutet varit ett toppenår. Jag har fått ett oväntat och sällan skådat läsflow under den hemska, hemska hösten. Så i jämförelse med föregående år så har jag faktiskt fördubblat antal lästa böcker, vilket känns ovanligt bra så här års när årets ska bedömas, listas och kategoriseras. Här följer min lista över 2019:

Årets mest oväntade: Att jag lyckades underhålla läslusten hela hösten. Dock till priset av att inte stanna upp och blogga om det jag läst.
Årets klassiker: Jag har inte läst en endaste klassiker under året – bara nyutgivet. Den jag dock tror kan kvala till att bli en modern klassiker är Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.
Årets kvinnokamp: Kring denna kropp av Stina Wollter 
Årets historiska: Själarnas ö av Johanna Holmström. Det är en sådan jäkla viktig del i vår historia. Och sanslös! Hur vi såg på kvinnans frigörelse som ett hot mot samhället, mot folkhemmet, mot världsordningen, så att den bästa lösningen var att kasta in, låsa om och lämna dem bakom tjocka stenväggar. Hur depression, sorg och ”gränsen-är-fan-nådd” kunde klassas som mentalsjukdom. På samma sätt som sexualitet och bryta mot gängse normer. Eller epilepsi. Eller…
Årets obehagligaste: Klubben av Matilda Gustavsson. Jag har ännu inte bloggat om boken, men jäklar i min låda vad jag jag fick uppleva skenande känslor under läsningens gång. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.
Årets dystopi: Margaret Atwoods Oryx och Crake, som skildrar en värld som gick under i genmodifieringens spår.
Årets nya bekantskap: Sally Rooney och hennes Normala människor.
och Celeste Ng och Små eldar överallt.
Årets ögonöppnare: Lisa Wingates Innan ni tog oss, som handlar om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och föreståndare Georgia Tann, som under första halvan av 1900-talet sålde fattiga barn till rika familjer över hela landet. Det är en vansinnigt gripande historia som Wingate har skrivit. Den skräck som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda.
Årets återseende: Jonas Brun. 2012 blev jag helt betagen av hans intensiva och fängslande språk i Skuggland, men sen har jag inte kommit mig för att läsa mer av honom. Häromdagen läste jag dock hans Ingen jämfört med dig. Och. Den. Var. Så. Bra.
Årets huvudperson: Vissa huvudpersoner gillar jag att ogilla och andra gillar jag att gilla. Eleanor Oliphant i Gail Honeymans Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt tillhör gillar att gilla-kategorien. Hon bryter normer, hon bryter mot de osynliga sociala reglerna och hon är obarmhärtig i sitt sätt att uttrycka sig.
Årets kan-inte-släppa-den: Testamente av Nina Wähä. Kan inte sluta tipsa om den.
Årets läskigaste: Slutet av Mats Strandberg. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar.
Årets debut: Allt jag fått lära mig av Tara Westover 
Årets skandal: You did it again! Svenska Akademien. Nobelpriset i litteratur. Peter Handke.
Årets underskattade: Det här är kanske inte en helt klockren utmärkelse, men jag tänkte passa på att tipsa om en bok som inte allt för många verkar ha läst än. De trasiga flickorna av Simone St. James. Det är internatskola, hemligheter och mord. Det handlar om oönskade flickor, om vänskap och rädslan för Mary Hand.
Årets spontanaste: Om jag inte missminner mig så tipsade Malin Persson Giolito om The Mars Room på något socialt flöde. Jag var för stunden mellan böcker och högg direkt tag i nämnda bok och jag ångrar inte en sekunds läsning. Det är ett osentimentalt och skrämmande porträtt av Romy, som avtjänar dubbla livstidsstraff, och fängelsevärlden i USA. Boken är officiellt bannlyst i rättvisesystemet i Kalifornien, vilket gör läsningen än mer intressant så klart.
Årets sönderpratade: Det här är absolut ingen kritik utan en otålighetsgrej. Jag väntar på att hajpen och snacket kring Elin Olofssons Herravälde ska lägga sig så jag kan börja läsa.
Årets scen: Bullar och bång på Stålboms konditori körde sin final sommaren 2019. Nu blir det inge mer. Bäst i år på den scenen var Thomas Di Leva som tolkade Bowie.
Årets artist: Föll som en fura för Billie Eilish
Årets låt: Enligt Spotify så var det tydligen den här, så den får lämpligt nog avsluta min årslista:

Vi ser fram emot att få läsa era årssammanfattningar! Publicera dina egna svar på din blogg, men glöm inte att länka så att vi hittar till dig!

Kategorier
Barnbokskoll Novellkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v.50 2019

linje-kulturkollo 

 

Halva december har snart gått och det är inte långt till jul. Idag hoppas vi att ni lussat ordentligt, eller i alla fall blivit lussade för. Trots julstress med allt vad det innebär har vi hunnit läsa och skriva om i alla fall några titlar. Flera titlar anknyter till den stundande julen och förhoppningsvis hittar ni tips på julläsning.

Blå, blå höstvågor av Christoffer Holst (Ulrica)

Bränn alla broar av Siri Helle (Ulrica)

Dan före dan av Felicia Welander (Ulrica)

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem (Linda)

Det kommer aldrig vara över för mig av Mhairi McFarlane (Ulrica)

Djur med päls – och utan av Hanne Kvist (Carolina)

Efter skandalen av Sarah Vaughan (Linda)

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell (Carolina)

En oväntad jul av Natalie Cox (Anna)

Hästpojkarna av Johan Ehn (Linda)

Häxorna av Elisabeth Östnäs (Anna)

Jul av Victoria Benedictsson (Ulrica)

Julen i Cornwall av Liz Fenwick (Anna)

Kärlekens lagar av Sarah Title (Ulrica)

Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld (Carolina)

Mysterieklubben och det hemliga rummet av Patrik Bergström (Carolina)

Sju sorters kyssar av Alice Ekström (Ulrica)

Skred av Marit Sahlström (Helena)

Stjärnor & planeter (Hemma i rymden + Språkomaten + Rymdungarna) av Mats Wänblad (Carolina)

Thunderhead (Arc of a Scythe 2) av Neal Shusterman (Carolina)

 

 

 

 

Photo by Drew Coffman on Unsplash

Kategorier
Barnbokskoll Evenemangskoll Kulturkoll

Alla julkalendrar består inte av choklad

Nä, det gör de sannerligen inte. Är det något som har tappat all rimlighet så är det väl det här med julkalendrarna. Det är ju verkligen något som har exploderat det senaste decenniet. Visst fanns chokladkalendrar när jag var liten också och jag minns ett år då jag fick en paketkalender lagom till 1:a december men oftast var det bara julkalendern på TV/radio och en papperskalender med bild. Den tiden är ju sannerligen förbi.

Nu är det proseccokalendrar, tekalendrar, pysselkalendrar, leklerakalendrar, parfymkalendrar, legokalendrar, träningskalendrar, strumpkalendrar och…. just det, bokkalendrar.

Det finns Pixikalendrar för stora och små och framför allt finns Adventsböcker så det dräller om det numera. Jag undrar lite hur den trenden uppstod. Det fanns ju någon/några böcker redan när jag var liten på 80-talet, men trenden med att det ska släppas nya varje år är ju verkligen något som har kommit det senaste decenniet. Jag tror att trenden drog igång med att Rabén & Sjögren lanserade Jul i Stora skogen av Ulf Stark år 2012. Kom det någon tidigare? Tror inte det. Vi har försökt oss på den några gånger här hemma men slutat efter ett par kapitel då barnen aldrig fastnat.

Fastnade gjorde vi verkligen för ”Tjohoo, nu är det jul” av Ulf Nilsson däremot. Sonen, som då var 4 år, ÄLSKADE den. Den var verkligen perfekt i åldern också. Vi har så smått börjat läsa om den igen nu också.

Monstret Frank (samlingsvolym) (häftad)Det verkar också råda någon sorts allmän konsensus kring att Skorstensjul av Måsten Sandén nog är den bästa Adventsboken som kommit hittills. Även om smaken skiljer mycket så verkar de flesta verkligen gilla den här i alla fall. Den har ju också fått flera uppföljare. Årets bok ”Den helt sanna julsagan om Kentauren som ville hem” verkar också bli en ordentlig succé. Den har ju redan några böcker ”bakom sig” så att säga, som man kan plocka upp om barnen gillar den här. Ett hett tips är att köpa samlingsvolymen om Monstret Frank i julklapp till den som gillat den här adventsboken. Jag kommer i alla fall att lägga den under granen.

Och där är liksom hela essensen av allt som är bra med adventsböcker. För även om jag tycker att det har exploderat lite väl mycket så tycker jag fortfarande att idén med att läsa ett kapitel varje kväll ända fram till jul är briljant. Många barn får en gemensam läsupplevelse med sina vänner som läser samma bok. Föräldrar och barn som inte annars skulle läsa högt varje kväll gör det i december som en mysig tradition och DESSUTOM kan det leda till fortsatt läsning och lässug. Toppen på alla sätt med andra ord. Det här är en trend som jag hoppas håller i sig, om än kanske i en något mer sansad version. Man måste ju ha en CHANS att hinna läsa alla böcker också….

Kategorier
Ungdomsbokskoll

10 riktigt bra ungdomsböcker från 10-talet

Linda
2010-talet blev decenniet då böcker skrivna för unga blev böcker som lästes av alla. John Greens bok The fault in our stars utsågs till bästa bok av TIME Magazine 2012 och Suzanne Collins trilogi om Katniss, vars tredje bok Revolt kom ut 2010, inledde en trend av dystopier som fullkomligt dränkt ungdomsboksgenren de senaste åren.  Även Greens bok är faktiskt en del av en trend, det som lite skämtsamt kallas sick lit. Död, sjukdom och elände alltså, men också en hel del kärlek.

I dagens decennieåterblick listar jag tio riktigt bra ungdomsböcker som stannat kvar hos mig. De presenteras på det språk och i den ordning jag läste dem. Gällande utgivningsdatum har jag endast med böcker som kom ut för första gången efter 2010, så även om utgivningen på svenska skedde efter 2010 finns de inte med om de getts ut på originalspråk innan dess. Jag har också valt att bara ta med en bok av varje författare, för att få större spridning på listan.

Pojkarna av Jessica Schiefauer kom ut 2011 och belönades med Augustpriset samma år. En bok där leken med könsroller är central och en berättelse som inte liknar någon annan.

Himlen börjar här av Jandy Nelson kom ut 2010 på engelska med titeln The Sky is everywhere och gavs ut av Gilla förlag 2011. Berättelsen om Lennie vars syster dör är vackert, start och drabbande.

Antiloper är Ester Roxbergs debut från 2011. Boken gavs ut av förlaget X-publishing som verkligen var betydelsefullt för ungdomslitteraturens uppsving i Sverige. Antiloper handlar om Astrid och Ellen som är bästa vänner på gymnasiet. En av många bra böcker om psykisk ohälsa som kom ut under 10-talet.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (2011) fick mig att gilla övernaturliga böcker och gav svenska läsare en egen dystopisk värld befolkad av häxor och annat läskigt, mitt i en helt vanlig svensk småstad. Trilogin om Engelsfors är stor (ungdoms)litteratur.

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt gavs ut 2013 på svenska av Gilla Böcker, ännu ett förlag som haft stor betydelse för ungdomslitteraturens spridning. Tyvärr har det inte blivit någon mer bok Rifka Brunt, men som one-hit-wonder är hon fantastisk. På Bokmässan 2014 fick Kulturkollo möjligheten att göra en intervju med henne. Läs den här.

All the bright places av Jennifer Niven (2015) gavs ut på svenska med titeln Som stjärnor i natten samma år. En bok som hade kunnat vara helt nattsvart, men Niven är skickligare än så. Berättelsen om Theodore och Violet, som träffas i skolans klocktorn när en av dem tänkt hoppa, är helt fantastisk. Kulturkollo har träffat även Jennifer Niven och det är kanske den trevligaste författarintervju jag gjort. Läs den här.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius från 2016 är berättelsen om Maja och Kiruna, staden hon älskar. Ett ovanligt perspektiv i ungdomsboksgenren, även om böcker som utspelar sig i norr har blivit något av en trend de senaste åren kanske främst i böcker för vuxna. Jag har läst och gillat alla Laestadius böcker och att ha med henne på listan var självklart. Tio över ett belönades med Augustpriset 2016.

Du, bara av Anna Ahlund (2016) är berättelsen om Frank som är förälskad i John, en kille som han träffar första gången som sin systers dejt. Ahlund är en av många författare som bryter heteronormen och jag skulle säga att ungdomsboksförfattare är mycket bättre på att skildra sexualitet som självklar, även om den i vissas ögon är ovanlig. Normbrytarna behövs och de finns i ungdomsböckerna.

Comedy Queen av Jenny Jägerfeld från 2018 är en briljant bok om sorg. Att föräldrar väljer att inte leva längre är något vi sällan pratar om, men det har kommit några böcker de senaste åren som tar sig an detta svåra ämne. Jägerfeld skyr inga ämne och tar sig alltid an dem med finess.

 

Vilka ungdomsböcker minns du från 2010-talet?

 

 

Photo by Eleonora Albasi on Unsplash

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Det som skrämmer mig

Linda
Jag är rädd för möss och tycker att det är läskigt att se för hemska filmer. I övrigt är det helt andra saker än skräckgenren som skrämmer mig. Dystopier till exempel, de är oftast väldigt obehagliga. Eller böcker där barn far illa eller (hemska tanke) dör. Det är obehagligt att läsa. Kanske skräms jag ändå mest av att vi faktiskt tycks leva mitt i den värsta dystopi någon kunnat fantisera ihop. Klimatångesten drabbar många, medan andra kallar klimatförändringar för fejk news trots att människor över hela världen drabbas av extremt väder. Väder och klimat är inte samma sak, det vet jag, men vår oförmåga att kunna göra något åt vår framtid tycks mig mycket märklig.

Något som också skrämmer mig är den ökade protektionismen. Att vi som har det bra inte vill hjälpa de som behöver ekonomiskt stöd eller till och med ett nytt hemland. Det är som att vi förtjänar det liv vi fått, medan andra får skylla sig själva. I takt med att klimatet påverkar i vår värld tvingas allt fler lämna sina hem. Märkligt egentligen att de som inte vill att flyktingar ska komma hit inte strejkar järnet varje fredag för klimatet.

Fler och fler länder tas över av totalitära och nationalistiska krafter. Det skrämmer mig också. Faktiskt känner jag mig ibland rejält politiskt deprimerad och undrar hur vi ska komma ur det läge vi befinner oss i nu, där land efter land leds av en ledare som har minst sagt kontroversiella åsikter. Skratta eller gråta? Mest blir jag bara väldigt, väldigt rädd. Egentligen borde jag då tipsa om fantastiskt optimistiska och hoppfulla kulturella verk, men jag gör precis tvärt om. Här följer några böcker och tv-serier som verkligen gör mig rädd på riktigt.

Years and years är en serie i sex delar som är en samproduktion mellan BBC och HBO som handlar om den brittiska familjen Lyons i Manchester. Vi träffar dem första gången 2019 i den värld vi känner till, när politikern Vivienne Rook ännu är en okänd politisk vilde, men flyttas raskt några år framåt i tiden till ett Storbritannien som förändrats. Rooks har blivit en framgångsrik ledare för det nationalistiska The Four Star Party, flyktingar får det svårare och svårare, banker går under och många britter tvingas leva på ett sätt de aldrig trodde de skulle behöva nöja sig med. Serien går att se på HBO och den får inte missas. Det som skrämmer mig mest är att allt känns så logiskt, som att det är precis så här världen kommer att se ut om sisådär tio år om vi inte får stopp på utvecklingen som pågår.

I alla samhällen finns det några som utnyttjar andra människors olycka för att själva få det bättre. Juli Zeh skriver i sin nya bok Tomma hjärtan om en på ytan helt vanlig mamma och egenföretagare som lyckas utnyttja systemet på ett extremt cyniskt sätt. Vi befinner oss i Tyskland i en nära framtid; ett land där demokratin monteras ner och terrordåd är vardagsmat. Någonstans i minnet finns fortfarande Angela Merkel, men det var länge sedan hon styrde även om vissa myndigheter fortfarande kontrolleras av hennes parti. Även i de flesta andra europeiska länder har demokrati och liberalism ersatts av en totalitär nationalism.

Maja Lunde planerar en miljökvartett och jag har läst den första boken Binas historia. Den skrämde mig så mycket att jag faktiskt inte har vågat mig på uppföljaren Blå. Det här att små, små och helt ärligt ganska irriterande smådjur kan göra sådan skillnad. Det är många saker som förut kändes helt okej att klaga över, som jag nu nästan känner en press att uppskatta. Som regnet till exempel efter förra sommarens torka. Läser jag Blå lär jag aldrig våga klaga över regnet som faktiskt är svårt att uppskatta alla regniga dagar som västkusten bjuds på.

Jorden går verkligen under i Mats Strandbergs roman Slutet. En Just det här att veta att livet snart tar slut och att ens barn inte kommer att få växa upp är så sjukt obehagligt. Jag hade helt klart föredragit att inte veta alls och istället dö knall fall, låt gå för att det kanske hade varit värre för min omgivning, men själv hade jag i alla fall sluppit den ångest som drabbar Strandbergs karaktärer. Hur skulle jag egentligen levt om jag visste att slutet var nära? Läs gärna Kulturkollo konfererar om Slutet där jag erkänner att jag troligen lagt mig ner helt passiv och bara inväntat döden.

Ännu en tv-serie som skrämde mig rejält i början, men som sedan blev mindre realistisk och därmed mindre skrämmande, är The 100 där hundra ungdomar skickas ner till jorden från en rymdstation där de levt tillsammans med de få andra överlevande efter att värdens förstörts helt av kärnvapen. Denna post-apokalypiska historia utspelar sig i ett samhälle där modern teknik kombineras med medeltida traditioner i en minst sagt ovanligt kombination. Underhållande, men väldigt läskig och ett litet plus för alla starka kvinnor. De tillåts till och med vara smutsiga, fula och minst lika onda som männen.

Egentligen håller jag nog fast i att det som känns sannolikt är det läskigaste. Ett bra exempel på detta är Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, som nu blivit tv-serie. Jag fick verkligen kämpa mig igenom första säsongen, inte för att den var dåligt, utan för att jag mådde fysiskt dåligt. Osannolikt tänker du? Det räcker att öppna tidningen och läsa om t.ex. Ungern och hur de betalar barnafödande kvinnor stora pengar, medan de som väljer att inte skaffar några ses som svikare. Än så länge handlar det om morötter, men därifrån är steget till piskan tyvärr inte långt. De som kan föda barn ska göra det. Känns retoriken igen?

 

BIld av TitusStaunton från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Att leka med spänningsgenren

helena-top

Var går gränsen mellan spänning och skräck? Måste det finnas en gräns? Och vilka trender väntar runt hörnet? 

Helena Dahlgren modererar ett samtal mellan Mats Strandberg, Camilla Sten och författarduon Mattias Leivinger och Johannes Pinter där de undersöker gränslandet mellan spännings- och skräcklitteratur. 

Inom deckargenren är det fler ramar och regler att förhålla sig till, medan att författaren till en skräckroman kan tänja på gränserna, och förväntas göra det, vilket hela panelen tycks vara enig om. Helena Dahlgren lägger fram tesen att deckare kan sägas går från kaos till ordning medan skräck går från ordning till kaos. Författarna nickar instämmande. Mattias Leivinger och Johannes Pinter har dock försökt att förena de båda stilarna när de rör sig i ett gränsland mellan kriminalroman och skräck. Strandberg kommer fram, lite förvånat, till slutsatsen att han också skrivit deckare utan att riktigt tänkt på det förrän nu; såväl Engelsforstrilogin som Slutet är inte bara skräckhistorier utan också inkluderar mordgåtor. 

Mattias Leivinger förklarar det delvis genom att säga att deckarläsarna kan tänkas vara mer konservativa. Samtalet leds in på skräcken och att det forfarande är en relativt smal genre i Sverige, men som de alla ser är på uppgång.
Camilla Sten konstaterar att många säger att skräck inte är en stil för dem, men samma personer ser gärna på Stranger things. Strandberg håller med och jämför det med alla som hävdar att de inte läser fantasy, men älskar Game of Thrones. Onekligen känner jag igen mig i de här beskrivningarna, men jag ser snarare min mer frisinnade streamingsmak som en trigger till att även börja läsa dessa genrer. Eller ja, fantasy är månne fortfarande inte min kopp te, men till skräcken har jag hittat.

Den här lilla spaningen blir min sista under Bokmässan 2019. Nu ska jag äta en sista lunch till oskäligt pris innan jag åker hem med tunga väskor och trött men lättsamt sinne. 

Kategorier
Romankoll Sakprosakoll

Kulturkollo recenserar v. 3 2019

linje-kulturkollo

 

Vi ligger just nu i ide här på kollot och det ser väldigt olika ut hur aktiva vi är på våra andra bloggar. Några av oss publicerar i samma strida ström som alltid och några av oss blir förvånade att wordpress inte raderat våra bloggar på grund av inaktivitet. Någon av oss (läs: Fanny) har publicerat sin första recension på väldigt, väldigt länge. Klicka vidare på länkarna nedan för att se vad vi tyckte och tänkte om lästa böcker under veckan:

Arrows of the Queen (Heralds of Valdemar 1) av Mercedes Lackey (Carolina)

Blindtunnel av Tove Alsterdal (Anna)

Bränn alla mina brev av Alex Schulman (Linda)

Cementträdgården av Ian McEwan (Helena)

Dvalan av Camilla Grebe (Linda)

Kring denna kropp av Stina Wollter (Helena)

Midnattssol av Frida Skybäck (Helena)

Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink (Helena)

Sjuka själar av Kristina Ohlsson (Lotta)

Slutet av Mats Strandberg (Fanny)

Stasiland av Anna Funder (Lotta)

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Att köpa sig materiell kärlek så här i mörkertider

helena-top

Precis som för många andra, både här på kollot och utanför, är denna årstid en ”evig” och energilös transportsträcka. Mentalt går jag i ide november och kommer ut någon gång i mars, april. Det mesta av kulturkonsumtionen går via diverse streamingtjänster och vi slukar serier i rasande takt (resten av tiden går åt att plåstra själen med katterna Lasse och Bosse). Linda har dock redan tipsat om TV-serier att titta på där nere i idet, så jag får fundera på andra konsumtionsvägar.

Den gångna hösten har slitit hårt på min läslust och jag har gjort några tappra försök att öppna några böcker, men inte orkat investera någon energi i dem och har således återigen lagt dem åt sidan. Bland annat försökte jag mig på att läsa Strandbergs Slutet några gånger, gick till och med på ett författarbesök i november vilket övertygade mig än mer att det skulle vara en bok för mig, men kom fortfarande inte igång.

En vecka in på det nya året fyller dock undertecknad år och lyckades då övertala sambon att investera i ett par brusreducerande hörlurar. Något väcktes i mig. Kunde det vara? Ja, en svag men ändock tydligt närvarande entusiasm väcktes med detta materiella ting (lite materiell egenkärlek har väl inte någon dött av va?) och testade således att lyssna på Slutet som ljudbok. Och jag blev fast. Äntligen! Det bör också tilläggas att Hedda Stiernstedt och Christopher Lehmann båda gör en väldigt fin inläsning av boken. Och ett, tu, tre så hade jag fått liv i bloggen igen.

Att lyssna passar således alldeles fantastiskt med ligga i dvala. Det gäller dock att välja böcker med stor eftertanke. Lagom långa, bra inläsare och lite tempo i handlingen. Har ni några tips?