av Feelgood är en genre som domineras av böcker som handlar om kvinnor med fokus på deras relationer, skrivna av kvinnor för kvinnor. För många år sedan skrev Lotta ett inlägg där hon hyllade genren chick-lit och funderade över hur författarnas kön påverkar synen på densamma. Idag tänker jag ändå fokusera på de få manliga författare som skriver feelgood och fundera kring hur de (kanske) breddar genren och (kanske) också målgruppen. Den andra frågan kan jag egentligen svara på utan att undersöka det närmare. Få män verkar läsa feelgood, eller i alla fall är det få män som erkänner att de läser feelgood, men å andra sidan läser män förhållandevis mindre än kvinnor överlag. Kanske bidrar den kvinnliga dominansen ändå till att statusen för genren fortsatt är ganska låg, i alla fall om man räknar antalet litterära priser eller recensioner i stora dagstidningar. Omtyckt och populär är den däremot.
På 90-talet var chick-lit den benämning som användes för böcker om unga kvinnor mitt i karriären som ofta försökte eller bara råkade hitta en man. Humorn är en viktig ingrediens. Under 90-talet myntades också begreppet lad-lit som egentligen är samma sak som chick-lit med skillnaden att böckerna är skrivna av män om män. Frågan är dock om den tänkbara läsaren var en man. När det gäller författaren Nick Hornby, som anses vara den första i genren, skulle jag utan tvekan säga ja, speciellt gällande debuten Fever Pitch från 1992 som är fullproppad av fotbollsreferenser. Den följer av High Fidelity 1995 och där är huvudpersonens specialintresse musik. Senare under 90-talet debuterade Tony Parsons med trilogin om Harry Silver som inleds med Man and boy, där han skildrar en pappa som tvingas ta hand om sin son då deras fru och mamma lämnar dem. Tony Parsons skriver numera spänningsromaner och rasistiska tweets på X och vår relation är lite frostig.
En favorit som funnits med mig länge är Mike Gayle som debuterade 1998 med My legendary girlfriend om att bli dumpad och senare kom Mr Commitment om rädslan för att binda sig. Gayle skriver fortfarande och balanserar på gränsen mellan lad-lit (om den termen ens används längre) och feelgood. Senaste boken på svenska heter En sång för alla dom och handlar om en väldigt ensam man som blir mindre ensam när han lär känna sin granne. I år har han gett ut två böcker The song of me and you om ett gammalt kärlekspar som träffas igen många år senare och Hope street som verkar fokusera lika mycket på vänskap som på kärlek. De gamla lad-lit-författarna har blivit äldre och det märks på deras verk. Ett sådant exempel är David Nicholls vars En dag är ständigt aktuell. Senaste boken Du är här fokuserar istället på ett äldre kärlekspar som har en hel del bagage att bära på. Både bokstavligen och bildligt ska tilläggas, då boken utspelar sig under en vandringsresa.
I Sverige finns två feelgoodkungar som jag vill lyfta lite extra och det är Christoffer Holst och Callum Bloodworth. De står för humorn när många män som skriver relationsromaner gärna fastnar i eländet och svärtan. Bäst av Holst är nog För oss är natten ljus från 2017. Hans senare böcker är kanske mer genomtänkta och välskrivna, men jag tycker så väldigt mycket om huvudkaraktären Oliver. Även Mitt hjärta går på från 2015 om Chavve och Pontus är riktigt fin. Holst låter trasiga själar mötas och det är skönt att de hittar en trygg plats i livet. Bloodworths senaste serie handlar om ett fiktivt kollektiv och inleds med Sommardagar i kollektivet. Där träffar vi både män och kvinnor som söker efter gemenskap, kärlek och vänskap. I februari släpps bok två som fått titeln Mörka kvällar i kollektivet. Den ser jag fram emot. En författare som gärna får återvända till att skriva lad-lit är Mats Strandberg. Han är bra även som skräckförfattare, men jag älskade verkligen Halva liv som kanske är mer feelgood med svärta, men tyckte även att Jaktsäsong och Bekantas bekanta var rätt kul.
Photo by Sandy Millar on Unsplash
