Det som skrämmer mig

Linda
Jag är rädd för möss och tycker att det är läskigt att se för hemska filmer. I övrigt är det helt andra saker än skräckgenren som skrämmer mig. Dystopier till exempel, de är oftast väldigt obehagliga. Eller böcker där barn far illa eller (hemska tanke) dör. Det är obehagligt att läsa. Kanske skräms jag ändå mest av att vi faktiskt tycks leva mitt i den värsta dystopi någon kunnat fantisera ihop. Klimatångesten drabbar många, medan andra kallar klimatförändringar för fejk news trots att människor över hela världen drabbas av extremt väder. Väder och klimat är inte samma sak, det vet jag, men vår oförmåga att kunna göra något åt vår framtid tycks mig mycket märklig.

Något som också skrämmer mig är den ökade protektionismen. Att vi som har det bra inte vill hjälpa de som behöver ekonomiskt stöd eller till och med ett nytt hemland. Det är som att vi förtjänar det liv vi fått, medan andra får skylla sig själva. I takt med att klimatet påverkar i vår värld tvingas allt fler lämna sina hem. Märkligt egentligen att de som inte vill att flyktingar ska komma hit inte strejkar järnet varje fredag för klimatet.

Fler och fler länder tas över av totalitära och nationalistiska krafter. Det skrämmer mig också. Faktiskt känner jag mig ibland rejält politiskt deprimerad och undrar hur vi ska komma ur det läge vi befinner oss i nu, där land efter land leds av en ledare som har minst sagt kontroversiella åsikter. Skratta eller gråta? Mest blir jag bara väldigt, väldigt rädd. Egentligen borde jag då tipsa om fantastiskt optimistiska och hoppfulla kulturella verk, men jag gör precis tvärt om. Här följer några böcker och tv-serier som verkligen gör mig rädd på riktigt.

Years and years är en serie i sex delar som är en samproduktion mellan BBC och HBO som handlar om den brittiska familjen Lyons i Manchester. Vi träffar dem första gången 2019 i den värld vi känner till, när politikern Vivienne Rook ännu är en okänd politisk vilde, men flyttas raskt några år framåt i tiden till ett Storbritannien som förändrats. Rooks har blivit en framgångsrik ledare för det nationalistiska The Four Star Party, flyktingar får det svårare och svårare, banker går under och många britter tvingas leva på ett sätt de aldrig trodde de skulle behöva nöja sig med. Serien går att se på HBO och den får inte missas. Det som skrämmer mig mest är att allt känns så logiskt, som att det är precis så här världen kommer att se ut om sisådär tio år om vi inte får stopp på utvecklingen som pågår.

I alla samhällen finns det några som utnyttjar andra människors olycka för att själva få det bättre. Juli Zeh skriver i sin nya bok Tomma hjärtan om en på ytan helt vanlig mamma och egenföretagare som lyckas utnyttja systemet på ett extremt cyniskt sätt. Vi befinner oss i Tyskland i en nära framtid; ett land där demokratin monteras ner och terrordåd är vardagsmat. Någonstans i minnet finns fortfarande Angela Merkel, men det var länge sedan hon styrde även om vissa myndigheter fortfarande kontrolleras av hennes parti. Även i de flesta andra europeiska länder har demokrati och liberalism ersatts av en totalitär nationalism.

Maja Lunde planerar en miljökvartett och jag har läst den första boken Binas historia. Den skrämde mig så mycket att jag faktiskt inte har vågat mig på uppföljaren Blå. Det här att små, små och helt ärligt ganska irriterande smådjur kan göra sådan skillnad. Det är många saker som förut kändes helt okej att klaga över, som jag nu nästan känner en press att uppskatta. Som regnet till exempel efter förra sommarens torka. Läser jag Blå lär jag aldrig våga klaga över regnet som faktiskt är svårt att uppskatta alla regniga dagar som västkusten bjuds på.

Jorden går verkligen under i Mats Strandbergs roman Slutet. En Just det här att veta att livet snart tar slut och att ens barn inte kommer att få växa upp är så sjukt obehagligt. Jag hade helt klart föredragit att inte veta alls och istället dö knall fall, låt gå för att det kanske hade varit värre för min omgivning, men själv hade jag i alla fall sluppit den ångest som drabbar Strandbergs karaktärer. Hur skulle jag egentligen levt om jag visste att slutet var nära? Läs gärna Kulturkollo konfererar om Slutet där jag erkänner att jag troligen lagt mig ner helt passiv och bara inväntat döden.

Ännu en tv-serie som skrämde mig rejält i början, men som sedan blev mindre realistisk och därmed mindre skrämmande, är The 100 där hundra ungdomar skickas ner till jorden från en rymdstation där de levt tillsammans med de få andra överlevande efter att värdens förstörts helt av kärnvapen. Denna post-apokalypiska historia utspelar sig i ett samhälle där modern teknik kombineras med medeltida traditioner i en minst sagt ovanligt kombination. Underhållande, men väldigt läskig och ett litet plus för alla starka kvinnor. De tillåts till och med vara smutsiga, fula och minst lika onda som männen.

Egentligen håller jag nog fast i att det som känns sannolikt är det läskigaste. Ett bra exempel på detta är Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, som nu blivit tv-serie. Jag fick verkligen kämpa mig igenom första säsongen, inte för att den var dåligt, utan för att jag mådde fysiskt dåligt. Osannolikt tänker du? Det räcker att öppna tidningen och läsa om t.ex. Ungern och hur de betalar barnafödande kvinnor stora pengar, medan de som väljer att inte skaffar några ses som svikare. Än så länge handlar det om morötter, men därifrån är steget till piskan tyvärr inte långt. De som kan föda barn ska göra det. Känns retoriken igen?

 

BIld av TitusStaunton från Pixabay

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.