Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Det som skrämmer mig

Linda
Jag är rädd för möss och tycker att det är läskigt att se för hemska filmer. I övrigt är det helt andra saker än skräckgenren som skrämmer mig. Dystopier till exempel, de är oftast väldigt obehagliga. Eller böcker där barn far illa eller (hemska tanke) dör. Det är obehagligt att läsa. Kanske skräms jag ändå mest av att vi faktiskt tycks leva mitt i den värsta dystopi någon kunnat fantisera ihop. Klimatångesten drabbar många, medan andra kallar klimatförändringar för fejk news trots att människor över hela världen drabbas av extremt väder. Väder och klimat är inte samma sak, det vet jag, men vår oförmåga att kunna göra något åt vår framtid tycks mig mycket märklig.

Något som också skrämmer mig är den ökade protektionismen. Att vi som har det bra inte vill hjälpa de som behöver ekonomiskt stöd eller till och med ett nytt hemland. Det är som att vi förtjänar det liv vi fått, medan andra får skylla sig själva. I takt med att klimatet påverkar i vår värld tvingas allt fler lämna sina hem. Märkligt egentligen att de som inte vill att flyktingar ska komma hit inte strejkar järnet varje fredag för klimatet.

Fler och fler länder tas över av totalitära och nationalistiska krafter. Det skrämmer mig också. Faktiskt känner jag mig ibland rejält politiskt deprimerad och undrar hur vi ska komma ur det läge vi befinner oss i nu, där land efter land leds av en ledare som har minst sagt kontroversiella åsikter. Skratta eller gråta? Mest blir jag bara väldigt, väldigt rädd. Egentligen borde jag då tipsa om fantastiskt optimistiska och hoppfulla kulturella verk, men jag gör precis tvärt om. Här följer några böcker och tv-serier som verkligen gör mig rädd på riktigt.

Years and years är en serie i sex delar som är en samproduktion mellan BBC och HBO som handlar om den brittiska familjen Lyons i Manchester. Vi träffar dem första gången 2019 i den värld vi känner till, när politikern Vivienne Rook ännu är en okänd politisk vilde, men flyttas raskt några år framåt i tiden till ett Storbritannien som förändrats. Rooks har blivit en framgångsrik ledare för det nationalistiska The Four Star Party, flyktingar får det svårare och svårare, banker går under och många britter tvingas leva på ett sätt de aldrig trodde de skulle behöva nöja sig med. Serien går att se på HBO och den får inte missas. Det som skrämmer mig mest är att allt känns så logiskt, som att det är precis så här världen kommer att se ut om sisådär tio år om vi inte får stopp på utvecklingen som pågår.

I alla samhällen finns det några som utnyttjar andra människors olycka för att själva få det bättre. Juli Zeh skriver i sin nya bok Tomma hjärtan om en på ytan helt vanlig mamma och egenföretagare som lyckas utnyttja systemet på ett extremt cyniskt sätt. Vi befinner oss i Tyskland i en nära framtid; ett land där demokratin monteras ner och terrordåd är vardagsmat. Någonstans i minnet finns fortfarande Angela Merkel, men det var länge sedan hon styrde även om vissa myndigheter fortfarande kontrolleras av hennes parti. Även i de flesta andra europeiska länder har demokrati och liberalism ersatts av en totalitär nationalism.

Maja Lunde planerar en miljökvartett och jag har läst den första boken Binas historia. Den skrämde mig så mycket att jag faktiskt inte har vågat mig på uppföljaren Blå. Det här att små, små och helt ärligt ganska irriterande smådjur kan göra sådan skillnad. Det är många saker som förut kändes helt okej att klaga över, som jag nu nästan känner en press att uppskatta. Som regnet till exempel efter förra sommarens torka. Läser jag Blå lär jag aldrig våga klaga över regnet som faktiskt är svårt att uppskatta alla regniga dagar som västkusten bjuds på.

Jorden går verkligen under i Mats Strandbergs roman Slutet. En Just det här att veta att livet snart tar slut och att ens barn inte kommer att få växa upp är så sjukt obehagligt. Jag hade helt klart föredragit att inte veta alls och istället dö knall fall, låt gå för att det kanske hade varit värre för min omgivning, men själv hade jag i alla fall sluppit den ångest som drabbar Strandbergs karaktärer. Hur skulle jag egentligen levt om jag visste att slutet var nära? Läs gärna Kulturkollo konfererar om Slutet där jag erkänner att jag troligen lagt mig ner helt passiv och bara inväntat döden.

Ännu en tv-serie som skrämde mig rejält i början, men som sedan blev mindre realistisk och därmed mindre skrämmande, är The 100 där hundra ungdomar skickas ner till jorden från en rymdstation där de levt tillsammans med de få andra överlevande efter att värdens förstörts helt av kärnvapen. Denna post-apokalypiska historia utspelar sig i ett samhälle där modern teknik kombineras med medeltida traditioner i en minst sagt ovanligt kombination. Underhållande, men väldigt läskig och ett litet plus för alla starka kvinnor. De tillåts till och med vara smutsiga, fula och minst lika onda som männen.

Egentligen håller jag nog fast i att det som känns sannolikt är det läskigaste. Ett bra exempel på detta är Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, som nu blivit tv-serie. Jag fick verkligen kämpa mig igenom första säsongen, inte för att den var dåligt, utan för att jag mådde fysiskt dåligt. Osannolikt tänker du? Det räcker att öppna tidningen och läsa om t.ex. Ungern och hur de betalar barnafödande kvinnor stora pengar, medan de som väljer att inte skaffar några ses som svikare. Än så länge handlar det om morötter, men därifrån är steget till piskan tyvärr inte långt. De som kan föda barn ska göra det. Känns retoriken igen?

 

BIld av TitusStaunton från Pixabay

Kategorier
Romankoll

Maisie Dobbs och Bess Crawford i första världskrigets skugga

carolina-top

Det finns två deckarserier jag tycker om, som påminner om varandra. Bägge har en kvinnlig huvudperson, som bägge arbetar eller har arbetat som sjuksköterska i krig, miljön är engelsk och tiden är under eller efter första världskriget.

Böckerna om Maisie Dobbs, av Jacqueline Winspear, har jag läst fyra av och är nog dem jag gillar mest. Maisie Dobbs är så ordentlig och noggrann, har alltid koll på tiden och har alltid pennor vässade för att med vacker handstil kunna föra anteckningar på små kartotekskort. Hon har färgpennor för sina mind-maps hon har för varje fall, hon har koll på ekonomi och bokföring, och hon tänker igenom all fakta hon har. Hon lyssnar, undersöker, funderar och ser alltid till att ha en plan för det hon gör. Och hon klarar sig själv. Har egen firma, egen lägenhet, egen bil (en liten röd MG), och är framgångsrik.

Men det är inte enbart det att jag trivs så himla bra med Maisie Dobbs kompetens och kunnighet (och att de vässade färgpennorna bor i ett helt annat universum än till exempel Harry Holes alltför tomma Jim Beam-flaskor) som gör att jag tycker om den här serien. Det är det här med första världskriget också. Även om böckerna utspelar sig efter världskrigets slut så hade Maisie Dobbs själv inte varit den hon är om hon inte arbetat vid fronten som sjuksköterska. Och både brotten och handlingarna i de fyra böcker jag läst har alla på något sätt sin upprinnelse i första världskrigets händelser. Det är ofta otäckt, men intressant och fascinerande.

Serien om Maisie Dobbs består nu av 15 böcker, dock är bara de tre första översatta till svenska: Maisie Dobbs, Med lätta bevis, Lögnen. Läs dem i ordning – i den första boken får man veta hur det kom sig att Maisie startar detektivbyrå, och en lång återblick till hennes tid vid fronten.

Böckerna om Bess Crawford, av Charles Todd, finns det också många av, men hon är en ny bekantskap för mig och det var relativt nyligen jag läste första boken i serien om henne: A Duty to the Dead. Jag kommer att läsa fler, för den gav mersmak.
Bess Crawford tjänstgör på sjukhusskeppet Britannic när det går på en tysk mina i Medelhavet och sjunker. Vi befinner oss alltså mitt i världskrigstid, men eftersom Bess bryter armen illa i skeppsbrottet så får hon åka hem på konvalescens. Samtidigt ska hon passa på att lämna en sista hälsning hon fått av en ung man hon vårdat, till hans familj i Kent. Där blir hon indragen i det som man först senare förstår är en mordhistoria, och större delen av boken utspelar sig på den engelska landsbygden även om kriget ständigt är närvarande.

Jag gillar Bess Crawford också, och miljön och tiden, även om jag alltså tycker Maisie Dobbs ordentliga kompetens är snäppet vassare. Så bra då att det finns 11 böcker i serien om henne! (dock ingen översatt till svenska)

 

Bild: Britannic (som fanns på riktigt och var systerfartyg till Titanic och Germanic) (Wikimedia commons) Tyvärr beskärs bilden överst automatiskt, så jag lägger in den här också så att den ursprungliga bildtexten kommer med:

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Ungdomsbokskoll

His dark materials

För ungefär 100 år sedan, före bröllop, barn och hus, så läste jag en trilogi böcker som så totalt golvade mig att jag bara kan jämföra det med Harry Potter. Vilket var ungefär i samma veva faktiskt. Jag pratar om Philip Pullmans trilogi “Den mörka materian” som börjar med boken “Guldkompassen”. Jag älskade faktiskt de här böckerna bra mycket mer än Harry Potter i början. Så pass att jag och maken (då pojkvän) bokade en resa till Svalbard till största delen beroende på den. Jag tror att jag hoppades på att träffa isbjörnen Yorrik. Nu blev den resan inställd pga min bösta väns bröllop och sedan har tillfället aldrig uppstått igen, men drömmarna och planerna jag hade i huvudet då är lika tydliga idag som för 10 år sedan.

Nog svamlat om mig. Trilogin är minst lika bra som Harry Potter men har fallit lite i glömska de senaste åren. Första boken filmatiserades och jag minns hur spänd och upprymd jag var när jag följde produktionen. Nicole Kidman som Mrs Coulter? Absolut! Blev det så bra som det hade kunnat bli? Absolut inte. Filmen blev en riktig flopp faktiskt. Därför var det med svag skepsis jag läste för något år sedan att man tänkte göra ett nytt försök. En tv-serie borde dock passa böckerna bättre eftersom de är så detaljrika. Och har ni sett de två första avsnitten? Det var ju helt rätt! För DET HÄR mina damer och herrar, är en filmatisering som lovar mycket.

Sorgligt nog har jag inte handlingen så tydligt i huvudet, men det kommer tillbaka allt eftersom jag tittar. James McAvoy spelar lord Asriel och Ruth Wilson (The Affair) spelar Mrs Coulter. Lyra spalas av Dafne Keen, som av förklarliga själ inte hunnit göra så mycket än. HOn gör det med den äran dock. JAg hoppas verkligen att de tar sig an alla tre böckerna så att det blir ett ordentligt avslut. Än så länge är det så spännande att jag knappt kan vänta en hel vecka mellan avsnitten och känner att det kanske är dags för en omläsning.

Har ni sett? Är ni lite exalterade som jag?

Bildcred

Kategorier
Kulturkoll

These are a few of my scariest things

Lotta

Som jag berättat tusen gånger så är jag inte särskilt lättskrämd av mig när det gäller böcker. Det ska mycket till innan jag blir rädd. Äcklad och ångestfylld kan jag bli, men inte just rädd. Och det är lite konstigt eftersom jag i verkliga livet är rädd för det mesta.

Jag är rädd för höga höjder.

Jag är rädd för djupa vatten.

Jag är rädd för döden. Att mina barn ska dö. Att min hund ska dö. Att nån jag känner ska dö. Att jag själv ska dö.

Jag är rädd för att bli gammal. Jag är rädd för att bli kroniskt sjuk. Jag är rädd för cancer. Rädd för stroke och hjärtinfarkt och rädd för att bli fångad i min egen kropp men alla andra tror jag är död och begraver mig levande.

Jag är rädd för att gå ensam i skogen. Jag är rädd för björnar.

Jag är rädd för mörker. Jag är rädd för att vara instängd i mörker och upptäcka att någon andas eller stryker sig bredvid mig.

Jag är rädd för förändring.

Jag är rädd för myror. Jag är rädd för råttor. Jag är rädd för vägglöss. Jag är rädd för kackerlackor.

Jag är rädd för att plötsligt börja kräkas ombord på ett flygplan eller ett tåg.

När det är mörkt ute är jag rädd för män som går i grupp och män som går ensamma, om de inte har hund eller barnvagn med sig.

Jag är rädd för att ekonomin ska krascha och att jag blir utfattig.

Jag är rädd för att bli blind och jag är rädd för att jag ska råka sticka ut mina ögon.

Jag är rädd för att köra på någon med bilen, och inte upptäcka det.

Jag är rädd för människor med mörka tankar och fientliga åsikter.

Jag är rädd för spöken.

Jag är rädd för att gå till doktorn.

Ibland är jag rädd för min egen skugga.

 

Kategorier
Romankoll Sakprosakoll

Sånt jag verkligen borde ha hållit mig ifrån – någon sorts guide till skräck för lättskrämda

helena-top

Jag trodde att jag gjorde något väldigt dumt när jag gav mig på att läsa Thomas Olde Heuvelts Hex, att jag skulle skrämma livet ur mig själv och förlora nattsömn. Det visade sig att jag hade rätt, men på ett annat sätt än jag förväntat mig.

Jag är sjukt lättskrämd och egentligen skrämmer verkligheten mest. Sommaren 2018 slog jag till exempel till med en förfärligt dum dubbelläsning när jag tog mig an först Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark och sedan Med kallt blod av Truman Capote. Jag sov inte på veckor. Det var bra böcker. Fantastiska till och med, men nattsömnen blev så lidande att jag inte vet om jag är glad att jag läst dem eller inte.

Och jag har gjort så förr. Jag läste Kvinnan i svart av Susan Hill en mörk och dimmig eftermiddag när jag var ensam hemma och trodde att jag skulle svimma av rädsla. Men allra, allra värst var nog ändå den gången när jag såg Blair witch project på bio och sprang hem genom mörka bakgator. Jag satt vaken i mörkret hela natten och stirrade in i väggen och försökte tänka bort att jag någonsin sett den där avslutningsscenen (där det stirras in i väggen, jag får fortfarande panikrädslekänslor när jag tänker på det och det är mååånga sen jag såg filmen).

Och nu Hex alltså… Utan tvekan är man inte riktigt klok. Men det visade sig att jag är ännu mer komplicerad än så. Hex skrämde litegrann, främst i början när den var sådär krypande och liksom skev. Sen brakade helvetet löst och jag drabbades av en sorg som dränkte rädslan effektivt. Mer om känslorna den väckte kan läsas här. Hex är en av läsårets bästa och mest drabbande böcker, men skrämde mig gjorde den inte. Inte på det sättet i alla fall. Men jag är inte allt för skräckrelaterat besviken på den för ju mer tid som läggs mellan mig och läsningen desto starkare känner jag att bokens slutscen växer och växer, snart är den en hög ton som med en orkans styrka etsat sig fast i mitt inre, på samma sätt som den där slutscenen i Blair witch project. På exakt samma sätt faktiskt…

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Gustav Tegbys tre skrämmande kulturtips!

Fotograf: Kajsa Göransson
Gustav Tegby är aktuell med romanen Beröringen som vänder sig till unga vuxna och alla som har lust att läsa en riktigt spännande roman. Vi pratar om boken här på Kulturkollo idag och extra roligt är att kunna presentera hans tre skrämmande kulturtips!

DEATH NOTE: Den refereras i Beröringen och är definitivt en av bokens mer påtagliga influenser. Manga är ofta väldigt bra på att våga ta sig an en egentligen absurd premiss (i detta fall en magisk anteckningsbok där ägaren kan skriva namnet på vem som helst, så dör den personen) och dra konsekvenserna till sin yttersta spets. Ständigt överraskande, vansinnigt spännande och en svettig skildring av maktens berusning. Animeversionen är också mycket bra och rätt trogen förlagan (de otecknade filmerna går däremot bra att skippa).

 

THE WITCH: Det bästa jag sett i skräckväg på många år. Längtar ihjäl mig efter regissören Robert Eggers nästa film The lighthouse, som äntligen har premiär nu i slutet av november. Även om The Witch handlar om en djupt religiös familj i New England på 1600-talet, så inspirerades jag mycket av klaustrofobin och de täta familjebanden som hela tiden balanserar mellan kärlek och destruktivitet.

 

 

DEEP WATER. Patricia Highsmith är antagligen tidernas bästa thrillerförfattare, hon är oöverträffad i att få läsaren att förstå och känna empati för huvudroller som spårar ur och begår fruktansvärda handlingar. Hennes Ripleyböcker är de mest kända men allt hon skrivit är läsvärt. Deep water, eller Djupt vatten som den heter på svenska, är en personlig favorit. Minimalistisk, oerhört elegant och konsekvent genomförd, om en bedragen äkta man som tappar fotfästet.
/Gustav Tegby
Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo konfererar om Beröringen

I Gustav Tegbys Beröringen får du lära känna sextonåriga Elin, som har levt instängd med sin pappa i en etta hela sitt liv. Den enda vännen hon har utanför lägenheten är Sebastian som hon pratar med via nätet. Och det är via internet, filmer och det hon ser och hör genom väggarna som hon lär känna omvärlden. Ett normalt liv utanför lägenheten ter sig som en omöjlighet. Allt hon rör dör. Bokstavligen. Åtminstone om vi ska tro hennes pappa.

En dag tvingas hon dock ta steget ut ur lägenheten och ska försöka hitta sin plats i en värld som på många sätt är helt främmande för henne.

Upprinnelsen till Beröringen var en diskussion på en fest om de värsta superkrafter man skulle kunna få och vilka konsekvenser de skulle få för ens liv, berättar Gustav Tegby.

– Efteråt kunde jag inte släppa tanken, och den här berättelsen växte fram i huvudet under ett par års tid. Tematiskt kommer idén mycket från den där känslan som de flesta av oss har hela livet, men som i alla fall för mig var särskilt stark i tonåren, att längta efter mänsklig närhet och samtidigt tycka det är skitläskigt. (källa)

Vi är några stycken som har läst berättelsen om Elin och hennes dödliga kraft. Med största sannolikhet kommer samtalet att inkludera – oundvikligen – en hel del spoilers, så har du inte läst boken så är du här med varnad.

Fanny: Vilken bladvändare! Jag totalt slukade boken. Elins öde griper tag i mig på ett sätt som jag inte riktigt var beredd på. Hon är som vilken tonåring som helst, men ändå inte. Känslan att allt jag rör dör är kanske inte helt främmande för oss, men för Elin är det inte bara en känsla. Vad gör det med henne?

Anna: Det påverkar hennes hela liv. Helt klart. Hon har ju också hållits helt isolerad från världen vilket skulle kunna göra vem som helst tokig.

Ulrica: Jag slukade också precis som du, Fanny. Jag trodde först att det var en bok i skräckgenren, men gillade verkligen det här mer psykologiska upplägget och det krypande obehaget. Jag kunde inte låta bli att tänka lite på My Absolute Darling av Gabriel Tallent som jag läste för inte så länge sedan som också handlar om en ung tjej som lever isolerad och helt efter sin pappas regler. Papporna är i och för sig helt olika och där den boken är mer socialrealistisk drar Beröringen åt det övernaturliga hållet, men den poppade ändå upp i tankarna hos mig. Det är säkert den totala beroendeställningen de båda tjejerna befinner sig i gentemot sina fäder.

Linda: Premissen är verkligen fruktansvärd och just det faktum att hon litat helt på sin pappa och sedan ska klara sig utan honom i en värld som han varnat henne för, gör det hela ännu mer komplext. När hon dessutom tror att hon är förföljd blir det knappast bättre. Vem kan hon lita på?

Anna: Det känns ju ändå som att Elin emellanåt tvivlat på sin pappa men hjärtat brister lite där i början när Elin, som har en vän på nätet som hon litar på, blir brutalt dumpad av sin ende förtrogna. Att Sebastian försvinner är nästan mer än jag kan ta , senare i romanen blir det ju tydligt varför men i den stunden så kände jag att Elin kanske skulle knäckas. Nu gör hon inte det och man undrar varifrån hon får sin styrka?

Linda: Det är så otroligt ledsamt när hon mister de två enda personer hon har i sitt liv. Hur hon går vidare? Egentligen är det rätt märkligt, men önskan om att få leva ett “normalt” liv verkar vara väldigt stark och det känns trots allt trovärdigt.

Fanny: Ja, förlusten av Sebastian är så fruktansvärd sorglig. Herregud, mitt hjärta brast där och då. Och senare blev jag så himla arg på pappan. Elin blir sviken på så många nivåer.

Ulrica: Var hon hittar sin styrka är verkligen en fråga man ställer sig. Elin funderar själv på om det är värt det och om det inte vore bäst för alla om hon inte fanns. Men jag tror som du, Linda, att viljan att leva och längtan efter ett normalt liv är så stark hos henne.

Linda: Skolan är verkligen en plats där det finns risker överallt. Det kan vara jobbigt att gå dit för “vanliga” elever, men för en som är ständigt rädd att döda någon är det värre än för i alla fall de flesta. Vad tyckte ni om det faktum att författaren förde in en person som hon faktiskt kunde röra?

Fanny: Jag gillade tanken, dels så får Elin någon slag av respit från det hemska och dels ställer det ju till det för oss läsare. Finns verkligen beröringen eller är det bara Elins föreställning?

Ulrica: Jag gillade det också. Det känns som ett extra smart sätt att göra oss läsare osäkra på vad som är sant eller inte.

Anna: Man kan ju inte heller läsa den här boken utan att bli misstänksam på sin omgivning, det klaustrofobiska byts i en konspiration som gör att man själv börjar att kika sig över axeln. Jag tycker att Tegby har lyckats riktigt bra med hur det skruvade i verkligheten kryper på och i alla fall jag tittar efter en Volvo mest hela tiden.

Fanny: Håller med. Och det där tvivlet som hela tiden gror på vad som är verkligt eller inte. Väldigt effektfullt.

Linda: Spoilervarning kanske, men vad tyckte ni om slutet? Jag tyckte verkligen att boken var en bladvändare från första sidan, men upplösningen blev verkligen extra allt och lite till.

Ulrica: Det fungerade bra, tycker jag, att det skruvades upp mer och mer.

Anna: Det här är Gustavs romandebut och han har tidigare främst varit verksam som dramatiker och dramaturg, jag kan ana att det har påverkat hans sätt att skriva i scener och texten är väldigt handlingsdriven. För att anknyta till Linda – blev det för mycket? Rubbades balansen mellan verkligheten och fiktionen, raserades den där känslan av att det faktiskt skulle kunna hända i och med slutet?

Linda: Handlingsdriven mer än karaktärsdriven i alla fall i slutet, det har du nog rätt i. Jag hade klarat mig fint utan all sektstämning, men gillade trots allt att få reda på mer om Elins föräldrar. Som helhet är det trots det en spännande och välskriven bok. Jag är spänd på att få höra vad yngre läsare tycker. Är det någon som har några i sin närhet som läst?

Bild:BIld av Alexas_Fotos från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Resenären av Ulrich Alexander Boschwitz

linje-ulrica

Hittills i det här temat har vi mest skrivit om fiktiva skräckskildringar, men tyvärr överträffat ibland verkligheten dikten. Natten mellan den 9 november och 10 november 1938 inträffade den så kallade Kristallnatten då omkring 400 judar dödades, cirka 30 000 deporterades till koncentrationsläger, mängder av  synagogor brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades. Händelsen har fått sitt namn från allt glas som täckte stadens gator efter alla krossades i butiksfönster. Men natten var egentligen bara en dag av en längre rad händelser som utspelades i november och det mer rättvisande namnet är Novemberpogromerna. Detta var starten för en ökad förföljelse av judar och ses ofta som inledningen av förintelsen.

Mitt i den här händelsen befinner sig huvudpersonen i Ulrich Alexander Boschwitz roman Resenären. Otto Silbermann är en judisk affärsman som, trots att han har bekanta som råkat ut för nazisternas förföljelse, har känt sig säker – delvis grund av sitt icke-judiska utseende och sin kristna fru. När det bankar på dörren till deras våning i Berlin lyckas han smita ut bakvägen och påbörjar en period av orolig rörelse. Ingenstans är han trygg. Hans fru reser till sin bror som är medlem i partiet, så dit är han inte välkommen, han kan inte återvända till lägenheten och många hotell nekar judar att hyra ett rum. Han gör ett misslyckat försök att ta sig över gränsen till Belgien, han blir sviken och lurad på pengar av sina icke-judiska affärsbekanta. Istället köper han biljett på biljett på tåget och åker kors och tvärs över Tyskland med återstoden av sin förmögenhet i en portfölj – han känner sig bara någotsånär säker när han är i rörelse.

Romanen är gripande i den oundvikliga resan mot en katastrof och tragisk i huvudpersonens konstanta förnekande. Han hamnar i ett märkligt vakuum och blir i det närmaste besatt av sin portfölj med pengar. Så länge han har den och möjligheten att köpa sig en biljett någonstans tänker han att han ska klara sig. Det är inte utan att man som läsare blir irriterad på den naive Otto, men det är ju också en helt hopplöst situation och hela hans värld har rasat.

Det är inte bara bokens handling som är spännande utan också – eller allra mest – det faktum att den är en av få böcker som är skriven i omedelbar närhet till händelserna som skildras. Ulrich Alexander Boschwitz lyckades ta sig ut ur Tyskland redan 1935 och befann sig i exil i Norge när han skrev den här romanen, men flyttade senare till England. 1939 publicerades den på engelska, men han var själv inte nöjd med manuset utan jobbade med en bearbetad version på tyska. Trots sin judiska bakgrund, var han en av de många tyska medborgare i England som internerades och skickades till ett läger i Australien. När han tilläts återvända torpederades tragiskt nog skeppet som han reste med av av en tysk ubåt och han omkom tillsammans med skeppets alla 41 passagerare, utan att ha hunnit avsluta den manuset. Men manuset och romanen har återupptäckts, förra året gavs den för första gången ut på tyska och nu finns den också i svensk översättning.

 

 

 

 

 

Titel: Resenären
Författare: Ulrich Alexander Boschwitz
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2019

Kategorier
Romankoll

Spänningsläsarexpertens 5 bästa

carolina-top

Jag har en ganska spretande läsning, som ändå mest rör sig i fantasy- romance- eller barnbokslandet. Och jag tycker ju själv att det jag läser ofta är oändligt spännande… men jag hittar sällan böckerna jag läser på bibliotekens hyllor för “spänning” med dess deckare och thrillers. Det händer, men det är inte ofta. Det skulle man inte kunna tro om man kom hem till oss, för vår bokhylla är fullständigt sprängfylld av andlös spänning, av agenter med särskilda befogenheter, av polisarbete och av elaka skurkar som planerar världsherravälde. Jo, för jag själv köper inte så många böcker – men det gör oäkte maken. Och han älskar spänningsböcker.

Senaste tiden har han dock övergått till att nästan enbart läsa e-böcker, på sin nyinköpta läsplatta. (en Storytel reader, för den som är nyfiken, och så har han haft den ytterst goda smaken att köpa ett fodral till den som ser ut som en lärobok i trollformler från Hogwarths, från Klevercase) (och ja, jag blir lite extra kär i honom när han köper sådana grejer)

Och sedan denna läsplatta kom in i hans liv så har karlns läsande typ gått om mitt i mängd – läsplattans svaga belysning verkar ständigt lysa om nätterna från hans sida av sängen. Om han alls sover vet jag inte, men det där får han själv ta ansvar för. Nu frågade jag i stället denne spänningsexpert vilka 5 böcker som varit absolut svårast att släppa den senaste tiden. Han bläddrade ett tag i sin läsare och kom fram till dessa:

 

Senast lästa bok var för övrigt just Heder utan samvete, och nästa på tur är Kniv av Jo Nesbö.

 

Bild: pxhere.com

 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Varken av Lisa Förare

linje-ulrica

Bokhösten är alltid fullspäckad av spännande nyheter och en bok som landade i min brevlåda blev jag lite extra nyfiken på. Jag kände ingen namnet Lisa Förare, men framförallt som matskribent, och jag hade helt missat att hon hade skrivit en skönlitterär bok. Den har inte bara ett av höstens snyggaste omslag – den passar dessutom perfekt att skriva om nu under våra mörka och spännande temaveckor.

På omslaget till Varken står det av det är “en mörk förortssaga” och det är en riktigt bra beskrivning. Det är en slags urban fantasy med inslag av nordisk folktro.

Huvudpersonen Sara Nilsson är hyperkänslig och får kämpa hårt med att stänga ute andra människors dofter och tankar. Sedan hennes syster Gabriella försvann spårlöst, lever Sara i ett slags vakuum. Hon dövar saknade efter systern och de oönskade intrycket med piller och alkohol. En dag inträffar en märklig händelse på tunnelbanestationen och Sara blir kontaktad av Louise. Hon säger sig komma från organisationen Probonum som inte bara är verksam i vår värld, utan också rör sig mellan olika verkligheter. De behöver Saras förmågor för att ta reda på vad som hänt tre saknade småflickor. Sara får också intrycket att Louise kan ge henne någon ledtråd till vad som har hänt Gabriella, så hon går med på att arbeta åt organisationen. Aldrig hade hon kunnat ana var det arbetet skulle ta henne och vad det skulle kräva av henne.

Den här boken är fantasifull, obehaglig och spännande, men också bitvis humoristisk på ett lågmält sätt. Glidningarna mellan världarna fungera väldigt bra, och det blir en både lustig och läskig effekt att skogen runt Långsjön i Stockholmsförorten Älvsjö är full av maror, vragor, väntare, bjäror och nornor. Den är rappt skriven med ett bra driv i läsningen och den passar perfekt att dyka ner i nu i novembermörkret.

Titel: Varken
Författare: Lisa Förare
Förlag: LB förlag
Utgivningsår: 2019