Kategorier
Novellkoll

Den svarta katten och andra noveller

 

Jag läser skräck enbart i dagsljus och gärna på sommaren. Nu utmanade jag mig med att läsa Edgar Allan Poes novell Den svarta katten ensam i sommarstugan. Det är väldigt mörkt på landet, och dessutom har en mus eller två flyttat in på vinden så det liksom rasslar och gnisslar misstänkt räruppifrån. Och grannens katt envisas med att sitta på min veranda och längtansfullt kika in, också på natten.

Nu är Poes noveller från 1840-tal kanske inte de läskigaste man kan läsa. De är mer intressanta utifrån att de blivit så stilbildande. Hans sätt att bygga upp spänningen som i Den svarta katten har använts i många, många texter, filmer och TV-serier sedan dess. Jag som läsare vet från början att jagberättaren sitter i fängelse och skall hängas, nu ska han då avslöja vad som lett fram till det. Ledtråd efter ledtråd släpps och det slutar med en grand finale.

Den här novellen ingår i en “skräckask” som jag ska absolut inte köpa. Det räcker med en av novellerna för lättskrämda mig. Jag läste förresten Huset Ushers undergång av Poe som novellix redan 2013, och var skrämd då också. Varför lär jag mig inte?

För två år sedan läste jag och min man M noveller och vi bloggade om en novell varje dag i december,  utgångspunkten den gången var det årets novellixadventskalender. Har ni inte prövat att göra en novellnedräkning så kan jag det verkligen rekommendera! Om man inte riktigt har tid eller lust att läsa en novell om dagen så finns också en liten söndagskalender – Stunder i advent. Den innehåller fyra utvalda noveller med ett tillhörande te – perfekt för en paus i julstöket.

Men först lite skräck!

Kategorier
Kulturkoll

Genom tid och rum

Det är inte så ofta jag får tillfälle att binge-watcha (tveksam svengelska där) TV-serier nu för tiden. Förra veckan hade dock maken semester och även om vi hade en hel del inplanerat på dagarna så lyckades vi ändå klämma in ett par avsnitt om kvällarna efter att barnen somnat. Valet föll på en TV-serie vi börjat titta så någon vecka tidigare och det räckte egentligen med ett avsnitt så var jag totalt fast. Jag pratar om TV-serien Timeless. Det är skönt med TV-serier som man vet är avslutade så att man slipper gå och vänta i en evighet och den här hade jag helt missat fram till alldeles nyligen. Sista avsnitet var en julspecial som gick förra julen så ni är säkert många som tittat redan, annars finns den på Netflix bl a.

Handlingen kretsar kring tre personer; Lucy, Wyatt och Rufus. Det är de tre som blir de utvalda som får resa i tiden för att stoppa en galen mördare, Garcia Flynn. Vår tids stora tekniska mogul Conrad Mason (läs typ Elon Musk) har i hemlighet utvecklat en tidsmaskin. Vad man ganska snart får veta är att en hemlig organisation, Rittenhouse, har finansierat företaget. En organisation som vill ta över och förändra världen, helst igår… Lucy, Wyatt och Rufus blir osäkera på om de helt enkelt befinner sig på rätt sida i den här kampen. Samtidigt har de sina egna motiv till att resa i tiden. Lucy, historieprofessor, blev av med sin syster efter första uppdraget då hon helt enkelt aldrig blev född. Wyatt har förlorat sin fru och Rufus, ja, han är pilot och pressas också av Rittenhouse att spionera på de båda andra.

Det är så mycket konspirationer, historia och tankenötter att det är svårt att inte gilla det här. Vi tittade tills ögonen blödde. Tidsresor är ju alltid knepigt i litteratur och på film och nä, de får inte ihop det helt. Där är mycket som påverkas om och om igen i deras tidslinjer, när de ändrar i historien och deras uppdrag är att försöka hålla historien så intakt som möjligt och rädda den från Flynn som åker fram och tillbaka och mördar folk till höger och vänster. Vissa saker verkar de inte bry sig lika mycket om dock  men då har man tittat så långt att man liksom har överseende med det då historien är så – sjukt – spännande. Känns trist att serien bara fick två säsonger men den fick i alla fall ett ordentligt avslut. Jag hade gärna sett två säsonger till dock.

Kategorier
Romankoll

Wakenhyrst och andra fördömda platser

helena-top

Jag har precis avslutat läsningen av Michelle Pavers nya roman, Skräcken på Wakenhyrst och den fick mig att tänka en del på sådana där härligt gotiska ruvande hus. I Skräcken på Wakenhyrst heter huset Wake’s end (varför boken inte heter Skräcken på Wake’s end övergår min fattningsförmåga, Wakenhyrst är byn så den borde ju heta Skräcken i Wakenhyrst i så fall, men ok, tillbaka till det jag ska skriva om här) och det är verkligen ett klassiskt kråkslott. Murgrönan, mörkret, träsket som ruvar utanför, mystiska och oroande ljud om nätterna och framförallt människor lika instängda i sig själva som i det där huset. Det får mig oundvikligen att tänka på andra hus med liknande kvaliteter. Jag tänker exempelvis på:

Hill house och det där slottet i We have always lived in the castle. Ingen är så fantastisk på att skrämma en halvt till döds med hjälp av hus som Shirley Jackson. I The haunting of Hill house mer direkt, men det vete sjutton om inte det där övervuxna och näst intill bortglömda huset i We have always lived in the castle skrämde mig mer med sitt försåtliga lugn och sitt kvardröjande mörker.

Overlook hotel. Såklart har Stephen King skrivit en av litteraturhistoriens mest klaustrofobiska byggnader (och det här är förstås inte det enda). Egentligen är det ju inte själva huset som skrämmer i The shining/Varsel, det är vad det gör med människor. Men det går inte att komma ifrån att själva huset också är jäkligt läskigt.

Thornfield. Ok Jane Eyre är ingen skräckroman och Thornfield är inget självklart skräckhus, men när man tänker lite på det så inser man ju att det nog är det ändå. Av värsta sort. Det där som gömts och stängts in på vinden säger ju mer om den värsta skräcken och det mörkaste mörkret än det mesta i skräckgenren.

Northanger abbey. Är förstås inte hemsökt annat än i Catherine Morlands fantasi. Men där är det sannerligen så ljuvligt hemsökt att jag inte kan utelämna det här.

Exemplen är förstås fler, många, många fler. Där finns Huset som gud glömde och det där i Poltergeist och hur mycket som helst. Vilket är ditt allra mest och bäst fördömda hus som du inte kan låta bli att återvända till? 

Bild från Pixabay

Kategorier
Romankoll

Årets tio mest spännande

Lotta

Jag älskar spänning och skräck, men det är väldigt sällan jag blir skrämd. Jag kan tycka saker är spännande, men att bli så rädd så jag inte vågar läsa vidare eller måste tända lampan, det händer kanske en gång vart tredje år. Skräck blir oftast bara töntigt och överdrivet. Spänning går jag däremot mer igång på. Så här kommer en snabb lista över 2019 års mest rafflande läsning – men inte i någon som helst rangordning.

  1. Floden av Markus Lutteman. Väldigt skum, och egentligen inte så himla bra, men den gav mig mardrömmar.
  2. Möt mig i paradiset av Heine Bakkeid. Spännande och mörk krim.
  3. De kan inte stoppa oss av Mattias Beijmo. Reportagebok som skrämmer, om när digitala verktyg blir vapen.
  4. Samlaren av Fiona Cummins. Otäck och ondskefull.
  5. Staden av Camilla Sten. Nästan det läskigaste jag läst av en svensk författare.
  6. Dolt i vatten av Catherine Steadman. Psykologisk spänning men också väldigt underhållande läsning.
  7. Kastanjemannen av Søren Sveistrup. Ruggigt spännande bladvändare.
  8. Främlingen av Elly Griffiths. Gotiskt, spöklikt och spännande.
  9. Du är aldrig ensam av Chevy Stevens. Obehagligt om mäns våld mot kvinnor.
  10. Lock Every Door av Riley Sager. Smygande, krypande, otäck spänning och helt omöjlig att sluta läsa.
Kategorier
Kulturkoll

Staden av Camilla Sten

helena-top

Jag tänker inte inleda den här recensionen med att skriva att jag inte läser skräck, vilket jag gjort flertalet gånger tidigare. Det är bara att inse faktum: jag läser skräck. På Bokmässan så lyssnade jag på ett seminarium med titeln “Att leka med spänningsgenren” där bland annat Camilla Sten och Mats Strandberg deltog. Sten framhöll att många säger att skräck inte är en stil för dem, men samma personer gärna ser på Stranger things. Strandberg jämför detta påstående med alla som hävdar att de inte läser fantasy, men älskar Game of Thrones.

Onekligen känner jag igen mig i de här beskrivningarna, men jag ser snarare min mer frisinnade streamingsmak som en trigger till att även börja läsa dessa genrer. Eller ja, fantasy är månne fortfarande inte min kopp te, men till skräcken har jag hittat.

Under detta seminarium diskuterades gränslandet mellan spännings- och skräcklitteratur. Var går gränsen? Måste det finnas en gräns? Jag blev där och då väldigt nyfiken på Camilla Stens Staden och tänker nu i retroperspektiv att den romanen är ett lysande exempel på när genrer möts och blandas. Staden är både en rysare, en skräckroman och samtidigt är det ett mysterium som ska lösas och således något av en deckarroman.

Alice är en dokumentärfilmare som vill söka sanningen bakom mysteriet då hela befolkningen – 900 personer – försvann spårlöst på 1950-talet i Silvertjärn. Den lilla gruvstaden Silvertjärn ligger otillgängligt gömd och övergiven och få har varit där sedan det stora försvinnandet. Tanken är att Alice och hennes team ska spendera fem dagar i Silvertjärn och samla material till dokumentärfilmen. Vi förstår också ganska snart att Alice har anknytning till staden då hennes mormor en gång bodde där.

Det är något med hela sceneriet som lockar och som bygger den rysliga spänningen i romanen. Övergivna platser, hus och hela städer triggar fantasin och jag kan med stor fascination bygga hela världar utifrån ett foto. Det finns flertalet konton att följa på Instagram om man som jag fängslas av detta. Vilka var det som bodde där? Varför övergavs stället? Och inte minst: finns det någon som har bosatt sig där i efterhand? Samma tankar väcks i Stens Staden.

I samma stund som teamet rullar in på torget så inträder känslan av klaustrofobi och obehag. Det är något spöklikt med alla tomma hus, söndriga fönster, naturen som tagit över staden och tystnaden – tystnaden som är så påtaglig. Men vad är det som sker i mörkret? Kommer staden till liv eller spelar författaren bara oss ett spratt?

Parallellt med Alice historia i nutid får vi följa Elsas i dåtid. Elsa bodde i staden innan och under försvinnandet. Sakta smyger sig sanningen på dig och du får sakta men säkert svar på dina frågor. Du får också ta del av vardagslivet i en liten stad på femtiotalet och hur beroende hela staden är av gruvan. Vad händer ett brukssamhälle när den stora (i vissa fall enda) inkomstkällan – i detta fall gruvan – stängs? Camilla Sten lyckas verkligen väva ihop de båda historierna till en helhet och det är en ryslig historia som kommer till liv.

Staden har ett högt tempo, korta kapitel och är filmisk i sitt berättande och således blir boken stört omöjlig att lägga ifrån sig. Du bara måste veta. Vad väntar dig i Silvertjärn?

TitelStaden
Författare: Camilla Sten
Bokomslag: Miroslav Sokcic
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019
Författarporträtt: Kajsa Göransson

Kategorier
Barnbokskoll

När vargen bör vara rädd för Rödluvan – om läskiga böcker för lågstadiet

carolina-top

Det är rätt många av både nybörjarläsarna och de som kommit igång lite mer med sin läsning som vill bli skrämda av det de läser. Det ska vara läskigt! (fast… lite lagom läskigt så där) Och vad som då räknas som “jättejätteläskigt” är förstås väldigt olika – ibland kan bilder upplevas som oerhört skrämmande, ibland är det berättelsen i sig. Men lockar till läsning gör det alldeles tydligt.

Här är två bokserier som är sanslöst populära bland lågstadieläsarna just nu. Det spelar ingen roll hur många exemplar jag har med till ett bokprat, eller hur många i serien som köps in till biblioteket – de lånas ut. Direkt.

Mystiska skolan-böckerna av Katarina Genar handlar om barnen på en gammal, gammal skola där självklart de som var lärare och elever på skolan för länge sen (då allt var svartvitt och sorgligt, bilder på detta finns…) fortfarande spökar runt i lokalerna. Som om detta inte räckte så envisas huvudpersonerna med att leka lekar som Svarta madam, Anden i glaset, Charlie charlie är du där och annat rysframkallande. Två saker jag själv gillar alldeles särskilt med de här böckerna: illustrationerna av Alexander Jansson! Helt fantastiska! Och biblioteket, skolbiblioteket som ligger i en egen röd tornbyggnad på skolan! (och jadå, klart det spökar i biblioteket…)
De flesta böckerna i Mystiska skolan är börja läsa-böcker, med sisådär tio rader text per sida, men ett par är tjockare kapitelböcker med mer text. Dessutom finns några titlar i enbart ljudboksformat.

 

Serien Lilla skräckbiblioteket (Wiley Blevins och Steve Cox) är de klassiska sagorna, fast omgjorda till skräckvarianter med tillhörande lockande titlar och läskiga illustrationer fulla av ondskefulla röda ögon och ivriga hörntänder. Det är lite längre textstycken än börja läsa-böcker, och lite svårare ord och längre meningar, men fortfarande alltså tunna och relativt lättlästa böcker. Böckerna är översatta från engelska, och vad jag förstår finns det flera översatta kvar att se fram emot. Så förutom de som nu finns – Dödluvan och vargen, Askungen och vampyrprinsen, Snövit och de sju trollen, Hans och Greta i det hemsökta huset, Prinsessan på den giftiga ärtan, Guldlock och de tre spökena och Rapunzel och varulven – så kan vi nog snart läsa om The Bremen Town Ghosts, Jack and the Bloody Beanstalk och Ten Missing Princesses.

Kategorier
Romankoll

En författare som tar ansvar

Linda
Det är lätt att avfärda deckargenren som enkel underhållning utan djup, men faktum är att många av de mest samhällskritiska och politiska böckerna som ges ut idag faktiskt finns inom spänningsgenren. Med en stor publik har författare en chans att påverka och en som verkligen tar sitt ansvar är Katarina Wennstam. Hon började som kriminalreporter, skrev sedan böckerna Flickan och skulden, samt En riktig våldtäktsman om hur vi ser på offer och gärningsmän. När hon sedan sadlade om och började skriva deckare fanns mäns våld mot kvinnor med som en skrämmande röd tråd.

Wennstam skriver om män med makt som missbrukar den som i Alfahannen, där huvudpersonen Jan Rappe är den framgångsrike skådespelaren som tycker att det är självklart att han ska få de kvinnor han vill och att de kanske till och med ska vara lite tacksamma. Till slut är det någon som tycker att han gått för långt och han hittas på en brygga med ett livshotande sår i magen. Wennstam funderar kring hur riktigt sviniga män kan tillåtas hålla på som de gör och ändå hyllas. Det gäller självklart inte bara skådespelare, även om det gör det i just detta fall och väldigt många verkliga, liknande sådana. Alfahannen kom ut 2010 långt innan #metoo berättade om det som vi alla egentligen känt till, men valt att blunda för. Jag önskade att fler författare med en stor publik valde att berätta om sådant vi inte talar om, men borde uppmärksamma. De som gör det finns som sagt inte sällan i deckargenren, men även Fredrik Backman är en författare som jag tycker gör ett viktigt jobb.

Alfahannen var sista delen i en trilogi om mäns våld mot kvinnor och därefter inleddes serien om kriminalinspektör Charlotta Lugn och målsägarbiträdet Shirin Sundin, numera advokat Shirin Nouri. Först ut var Svikaren, som också den handlade om mäns våld, men offret var den här gången fotbollsspelaren Sebastian Lilja som lämnat sin klubb och skrivit på för konkurrenten. Bäst i serien så här långt är nog ändå Skuggorna där några brottslingar tar lagen i egna händer inspirerade av talionsprincipen.

Det jag uppskattar med en deckarserie är att återse huvudpersonerna i bok efter bok. Av de två tycker jag mer om Shirin än Charlotta, men båda är intressanta att följa. Charlotta är mer av en vanlig polis med för poliser vanliga demoner, medan Shirin är en lite mer ovanlig karaktär. Senaste boken om dem heter Vargen och där stod yrkeslivet verkligen i centrum och även om jag uppskattar en bra deckarintrig, speciellt en som delvis utspelar sig i en rättssal, är det minst lika viktigt att huvudpersonernas privatliv får ta plats. Meningslöst kanske vissa tycker, men för mig ger det en extra dimension.

Vargen kände jag för första gången att Wennstam kanske fokuserade för mycket på den i och för sig superviktiga frågan om hur kvinnor och män behandlas i vårt rättssystem. Det gjorde att tempot sänktes en del, men samtidigt är det viktiga saker hon skriver om som fler borde bli medvetna om. Jag respekterar Katarina Wennstams val att välja att lyfta kvinnors rättigheter i sina böcker och tycker att det är viktigt att författare med många läsare tar sitt ansvar och faktiskt vågar ta ställning. Det betyder inte att alla författare måste eller ens ska ha en politisk agenda, men kvinnors rättigheter är så mycket mer än en höger-vänster-fråga och borde få mycket mer uppmärksamhet.

 

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

 

Kategorier
Romankoll

Nu blir det mörka veckor framöver!

Mörkret ligger som en tung filt, adventstidens ljus känns förfärligt avlägsna och klockan har ställts till vintertid vilket gör eftermiddagen extra mörk, kvällen extra lång. Det är helt enkelt dags för mörka veckor här på kollot!

Några veckor framöver så kommer inläggen beröra allt det där som är ruskigt och rysligt, spännande och skräckinjagande. Eftersom jag är en extremt mörkrädd människa så får mitt inledande inlägg bli lite lagom läskigt och handla om tre spänningsromaner som är aktuella nu i höst.

Jag gillar att läsa (och lyssna på) kriminalromaner och särskilt mycket tycker jag om de böcker/serier där man får lära känna en grupp människor som tillsammans löser brott, gärna i en mindre stad. I Ninni Schulmans serie om Magdalena som är journalist i Hagfors så är den sjätte delen just kommen. I När alla klockor stannat så skall ett bygdespel sätts upp i Ekshärad. Från Stockholm har den upphöjde skådespelaren kommit och resten av ensemblen är lokala skådespelare och kulturarbetare. Strax innan premiären försvinner en ung flicka, hon hade en av rollerna i spelet och när hon hittas död börjar jakten på förövaren. Jag skriver inte mer om brottet här, det vore att förstöra berättelsen men ämnet som Schulman vill diskutera är både angeläget och intressant. Kika gärna på intervjun med Ninni som vi har här på kollot också.

Deckare i karga miljöer är en en annan sorts som jag gärna läser. Peter May är mästare på kalla och våta brott på öar i norra Atlanten (en intervju med honom om just det hittar ni här) och Jane Harper är liksom hans motpol. Hennes böcker utspelar sig i outbacken i Australien och hennes senaste på svenska heter En förlorad man. 

Romanen börjar med att Cameron hittas ute i öknen, han har dött på ett plågsamt sätt ute i den heta solen och hans bröder samlas på sin barndomsgård för att försöka hjälpa till. På gården bor, utöver familjen bara ett ungt backpackerpar från England. Ingen passerar gården, ingen besöker den. Vad har egentligen hänt? Det blir en klaustrofobisk känsla där på gården och likt ett kammarspel så är det det psykologiska spelet som är viktigt. Minnen från barndom, händelser  som fortplantar sig mellan generationerna och drömmen om ett annat liv är viktiga i den här berättelsen och som symbol för det finns en tavla som en av farbröderna målat. Det är vid just den farbroderns grav som Cameron hittas, varför just där? En förlorad man är dessutom nominerad till årets bästa översatta kriminalroman av deckarakademin. 

De båda inledande tipsen är ganska lugna och långsamma spänningsromaner och vill man ha något mer actionfyllt så kan jag tipsa om Yxskeppet av Jens Henrik Jensen. Nina Portland är en poliskommissarie i Esbjerg som reser på en internationell konferens i Estland. Väl där så kan hon inte låta bli att försöka undersöka några ledtrådar från ett gammalt olöst fall och snart så är både ryska maffian, MI6 och islamistiska fundamentalister inblandade. Hennes privatliv påverkas också, hon är ensamstående mamma och pojkens pappas namn dyker upp i utredningen. Det här är som sagt en bok med högt tempo och jag skulle också säga lite mer gammaldags vad gäller stil. Det är mycket beskrivningar kring hur människor ser ut, könsrollerna är (trots den ensamstående mamman som reser Europa runt och jagar skurkar) trista och just den språkliga dräkten kändes lite förlegad. Men … jag läste klart och det var spännande mest hela tiden.

Tre tips, tre spännande böcker! Våra mörka veckor är inledda – hoppas att ni vågar hänga med oss!