Att tacka för filmpriset

Linda
Det finns få saker som får mig att gråta så mycket som prisutdelningar. Idrottens medaljutdelningar får mig att stortjuta redan då pristagarna vandrar fram mot prispallen och under nationalsången blir det ännu värre. Det spelar egentligen igen roll från vilket land vinnaren kommer, det räcker att hen ser glad ut så öppnas tårkanalerna på vid gavel. När det handlar om prisutdelningar som kräver tacktal blir det ganska ofta ännu värre. Speciellt om vinnaren själv har svårt att hålla tårarna tillbaka. Under Oscarsgalan brukar det vara väldigt känslosamt.

Bilden ovan är från 2011, då Natalie Portman vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i fantastiska Black Swan. Jag tycker mycket om Jeff Bridges genomtänkta och respektfulla presentation av de nominerade. Just att vara nominerad, zoomas in och sedan finnas kvar i bild efter det att du fått veta att du inte vunnit, måste vara riktigt tufft. Hur hedrande en nominering än är, måste ögonblicken då du går från möjlig vinnare till förlorare vara svårt. De klarar de oftast förunderligt bra.

Portmans tal tillhör de mer samlade och hon påpekade artigt att hon mest av allt önskar att hon får jobba med de andra nominerade. Tårarna kom då hon började tala om kärleken till sitt yrke och till sina föräldrar som lät henne jobba redan som ung. Jag blir alltid glad då jag ser skådespelare som börjat som barnskådespelare och som faktiskt fortsatt, fortfarande till synes harmoniska. När jag började gråta? Då Portman talar om sitt livs viktigaste roll och menar den som mamma. Snyggt att hon också tackar doldisarna under filminspelningarna, de som sällan får någon uppmärksamhet.

 


Jack Nicholson delade 1999 ut en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll till Gwyneth Paltrow för hennes roll i Shakespeare in love och hon började gråta direkt då hon förstår att hon vunnit. Väl uppe på scenen tackade hon snyftande de andra nominerade och fick även dem att gråta. Sedan höll hon sig samlad under resten av tackandet, tills hon tackar sin familj. Jag tittar igen och torkar försynt bort en tår ur ögonvrån.

När Adrie Brody vann en Oscar för bästa manliga huvudroll för sin roll som Wladyslaw Szpilman i Pianisten, verkade han otroligt överraskad. Väl uppe på scenen gav han prisutdelaren Halle Berry en rejäl kyss och höll sedan ett tal han, enligt sig själv, inte förberett. TOrsaken? Att han tidgare förberett tal, men inte vunnit. Inte så många tårar under det här talet måste jag säga, mest skratt och så de obligatoriska hyllningarna av filmfolk och familj.

Dessutom tackar Brody författaren Szpielman och hyllar de som överlevde. Bryskt avbryter han musiken som vill få honom att sluta prata och det är därefter han blir riktigt känslosam. Han talar om världen och de krig som pågår, ber om försoning och fred och får enorma applåder. När han berättar att hans vän befinner sig i Irak är det kört, då gråter jag.

Halle Berry blev så chockad att hon bara upprepade “Oh my god” gång på gång då hon vann en Oscar för sin roll i filmen Monsters Ball. Väl på scenen var hon fortfarande i chock och grät rejält. De stora känslorna får sin förklaring, då hon konstaterade att det här ögonblicket är stort, större än vad många kan förstå. Det handlar inte bara om hennes Oscar, utan om andra färgade kvinnor, de som inte fått den uppmärksamhet och respekt de förtjänat. Då gråter jag, inte bara för att Halle Berry gör det, utan för att världen är så orättvis. Dörren har öppnats säger Berry, men få har släppts in. Även Berry tackar sin familj, sin mamma och sin man och mannen som varit den far hon aldrig haft. Efter ett tag blir snyftningarna mindre intensiva, men det är helt klart ett mycket känslosamt tal.

 

 

Gladast av dem alla blir dock Roberto Benigni då hans film Livet är underbart vann en Oscar för bästa utländska film. Han hoppade över bänkarna och hoppade därefter jämnfota upp för trapporna och sprang sedan fram till prisutdelaren landsmaninnan Sophia Loren. Maken till lycklig pristagare får man leta efter och publiken verkligen älskade honom. Han sa sig vilja kyssa alla i publiken, men i övrigt är det ganska svårt att förstå vad han säger. Men glad är han, han älskar alla och ja, han tackar sina föräldrar. Allt handlar om kärlek konstaterar han i ett tal du inte får missa.

I Sverige då? Tja, där finns det sådana som tackar sig själva.