Tiden, tiden, tiden. 2017 har rusat förbi, så i skrivande stund känns det förvirrande att tänka på vad det var som egentligen hände. Läsmässigt har jag haft ett bättre år än föregående, men samtidigt har min ytterst labila läslust påverkat min blogglust i negativ riktning. Inställningen har helt enkelt varit att läs vidare medan jag kan. Jag ska – trots mitt guldfiskminne – göra ett försök att summera 2017 i nedan lista:
Årets mest oväntade: Känslostormen som kom med slentiranklickandet/slumpklickandet i ljudboksappen då Vi är en av Sarah Crossan klickades igång.
Årets klassiker: Mången år har den förblivit oläst, men i år läste jag äntligen Dödssynden av Lee Harper.
Årets kvinnokamp: #metoo. Vilken kraft!
Årets historiska: Majgull Axelssons Ditt liv och mitt samt när jag bevistade ett seminarium på Bokmässan där Majgull Axelsson och Ingrid Hedström samtalade om folkhemsbyggets baksida – om ”De vi gömde undan” .
Årets obehagligaste: Mats Strandbergs Hemmet – där Strandberg tar de mest helylle- och sockiplastvänliga platserna och gör dem till kuliss för det allra hemskaste. Det är inte i första hand det övernaturliga som skrämmer mig – utan den största skräcken är det mentala fängelse – senildemensen – som patienterna befinner sig i.
Årets dystopi: Den dystopiska versionen av England under 1990-talet: Never let me go av Kazuo Ishiguro. Hemsk på så många plan. Jag och Anna konfererade om den här.
Årets nya bekantskap: Emma Donoghue och Miraklet, som är en fantastisk skildring av det lidande barnet i synnerhet och tidsandan i allmänhet. Det är ett mångfacetterat persongalleri som på olika sätt fascinerar dig. Det är mörka hedar, piskande regn och skrämmande mossar. Det är gotisk lässtämning som följer dig hela vägen igenom boken. Fängslande tragedi och mysrys på samma gång. I skrivande stund påminns jag av att jag måste läsa Room.