Etikett: Laleh

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Fanny listar 2019

2019 har i allmänhet varit lite av ett mjä-år – ett mellanår där det mesta bara har varit. Varken bu eller bä så att säga. Läsmässigt så har 2019 i alla fall mot slutet varit ett toppenår. Jag har fått ett oväntat och sällan skådat läsflow under den hemska, hemska hösten. Så i jämförelse med föregående år så har jag faktiskt fördubblat antal lästa böcker, vilket känns ovanligt bra så här års när årets ska bedömas, listas och kategoriseras. Här följer min lista över 2019:

Årets mest oväntade: Att jag lyckades underhålla läslusten hela hösten. Dock till priset av att inte stanna upp och blogga om det jag läst.
Årets klassiker: Jag har inte läst en endaste klassiker under året – bara nyutgivet. Den jag dock tror kan kvala till att bli en modern klassiker är Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.
Årets kvinnokamp: Kring denna kropp av Stina Wollter 
Årets historiska: Själarnas ö av Johanna Holmström. Det är en sådan jäkla viktig del i vår historia. Och sanslös! Hur vi såg på kvinnans frigörelse som ett hot mot samhället, mot folkhemmet, mot världsordningen, så att den bästa lösningen var att kasta in, låsa om och lämna dem bakom tjocka stenväggar. Hur depression, sorg och ”gränsen-är-fan-nådd” kunde klassas som mentalsjukdom. På samma sätt som sexualitet och bryta mot gängse normer. Eller epilepsi. Eller…
Årets obehagligaste: Klubben av Matilda Gustavsson. Jag har ännu inte bloggat om boken, men jäklar i min låda vad jag jag fick uppleva skenande känslor under läsningens gång. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.
Årets dystopi: Margaret Atwoods Oryx och Crake, som skildrar en värld som gick under i genmodifieringens spår.
Årets nya bekantskap: Sally Rooney och hennes Normala människor.
och Celeste Ng och Små eldar överallt.
Årets ögonöppnare: Lisa Wingates Innan ni tog oss, som handlar om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och föreståndare Georgia Tann, som under första halvan av 1900-talet sålde fattiga barn till rika familjer över hela landet. Det är en vansinnigt gripande historia som Wingate har skrivit. Den skräck som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda.
Årets återseende: Jonas Brun. 2012 blev jag helt betagen av hans intensiva och fängslande språk i Skuggland, men sen har jag inte kommit mig för att läsa mer av honom. Häromdagen läste jag dock hans Ingen jämfört med dig. Och. Den. Var. Så. Bra.
Årets huvudperson: Vissa huvudpersoner gillar jag att ogilla och andra gillar jag att gilla. Eleanor Oliphant i Gail Honeymans Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt tillhör gillar att gilla-kategorien. Hon bryter normer, hon bryter mot de osynliga sociala reglerna och hon är obarmhärtig i sitt sätt att uttrycka sig.
Årets kan-inte-släppa-den: Testamente av Nina Wähä. Kan inte sluta tipsa om den.
Årets läskigaste: Slutet av Mats Strandberg. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar.
Årets debut: Allt jag fått lära mig av Tara Westover 
Årets skandal: You did it again! Svenska Akademien. Nobelpriset i litteratur. Peter Handke.
Årets underskattade: Det här är kanske inte en helt klockren utmärkelse, men jag tänkte passa på att tipsa om en bok som inte allt för många verkar ha läst än. De trasiga flickorna av Simone St. James. Det är internatskola, hemligheter och mord. Det handlar om oönskade flickor, om vänskap och rädslan för Mary Hand.
Årets spontanaste: Om jag inte missminner mig så tipsade Malin Persson Giolito om The Mars Room på något socialt flöde. Jag var för stunden mellan böcker och högg direkt tag i nämnda bok och jag ångrar inte en sekunds läsning. Det är ett osentimentalt och skrämmande porträtt av Romy, som avtjänar dubbla livstidsstraff, och fängelsevärlden i USA. Boken är officiellt bannlyst i rättvisesystemet i Kalifornien, vilket gör läsningen än mer intressant så klart.
Årets sönderpratade: Det här är absolut ingen kritik utan en otålighetsgrej. Jag väntar på att hajpen och snacket kring Elin Olofssons Herravälde ska lägga sig så jag kan börja läsa.
Årets scen: Bullar och bång på Stålboms konditori körde sin final sommaren 2019. Nu blir det inge mer. Bäst i år på den scenen var Thomas Di Leva som tolkade Bowie.
Årets artist: Föll som en fura för Billie Eilish
Årets låt: Enligt Spotify så var det tydligen den här, så den får lämpligt nog avsluta min årslista:

Vi ser fram emot att få läsa era årssammanfattningar! Publicera dina egna svar på din blogg, men glöm inte att länka så att vi hittar till dig!

Kategorier
Kulturkoll

Dagens namn: David

helena-top

Dagens namn är David och Salomon och därför tänker jag skriva en liten text om Goliat… David och Goliat ni vet, David som besegrade Goliat mot alla odds, den Goliat… Man får göra så, det har sommarbloggudarna bestämt 😉

Det jag vill säga om Goliat är att det är en fantastiskt fin sång av Laleh. Jag lyssnar aldrig på den med artisten själv, men varje år på skolavslutningen sitter jag och fulgråter till när barnens låg- och mellanstadieskola sjunger den. Tills i år alltså då Goliat plötsligt plockats bort från repertoaren. Böl! Jag har fortfarande inte hämtat mig från besvikelsen.

Sången och texten hittar du här. Tänk dig en kör av barn som ska ta över världen… Det är det mäktigaste som finns!

Kategorier
Kulturkoll

Längtan, trängtan och väntan

helena-top

Utanför mitt fönster ser himlen ut som en betongplatta – slätstruken och grå. Hade det inte varit för allt det gröna under denna tunga himmel så hade det lika gärna kunnat vara höst. Under gårdagen tittade dock solen fram och vi skyndade oss att göra allt som hör den himlakroppen till: ut med kuddarna till soffan, häll upp rosévinet och tänd grillen. Sommarlängtet ändå!

Vi är mitt i brytpunkten mellan årstiderna nu och vi kan liksom inte besinna oss. Vi vill så gärna att det ska vara tid för solkrämskletiga kroppar, trasiga brassestolar och sand i soffan. Sommarlängtet ändå!

Tänk (om) att det snart är dags för pulserande soleksem, kliande myggbett och timslånga tjatsessionen för att få kidsen utanför dörren. Sommarlängtet ändå!

I väntan på. Nu när jag sitter här med längtan och trängtan och i väntan på, så lyssnar jag på ny musik, som antagligen kommer att följa med mig under sommaren.

Laleh har i dagarna släppt ett nytt album. Mången hyllar hennes engelska låtar, men jag fastnar främst för henne svenska där hon briljerar med språket och den där krispiga, starksvaga känslan och där allt känns så självklart.

Jag har väntat hela livet på nån
Jag har väntat hela livet på nåt
Jag har frågat alla andra
För jag trodde kanske, kanske alla andra förstått mer än mig
Mer än oss
Kanske, kanske förstått mer än mig
Men alla andra väntar också på nåtUr Vänta

Det får rinna ur mina händer
Sand överallt
Det kommer och går och det vänder
Sand överallt
Kan inte bära allt som man får
Släpp det du kan
Lite hit, lite dit, gör det ändå
Sand överallt

Ur Sand överallt

 

 

Sarah Klang har släppt en ny låt: ”New Day Coming”, som enligt henne själv är hennes första ”hApPy song”. Jag är helt frälst i allt Sarah Klang gör, så antagligen kommer jag lyssna en hel del på den här under sommaren.

Sist men absolut inte sist så släppte Lana Del Rey en ny låt för ett par veckor sedan: ”Doin Time”. Mark Beaumont på NME publicerade den 7 maj en artikel: ”Lana Del Rey’s new 2019 album – everything we know so far” i vilken han säger att ett nytt album ska vara aktuellt i mitten av 2019 (vi är där!) och han berättar också att Lana Del Rey planerar att dessförinnan ge ut en poesisamling, vilket hon nu har gjort: ”The Land of 1000 fires”. Så bring it on Lana! It’s Lanatime!

Den här veckan på Kulturkollo kommer vi att välta oss i i rejält Sommarlängt. Välkommen in i en vecka som kan fyllas av sommarläsning, grilltips och semesterplaner – välkommen in i “Sommarlängt!”. Du får som alltid gärna vara med – kommentera, länka eller skriv något eget!

Foto: ”The beach” av Ignacio Ferre Pérez

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll

The Soundtrack of My blog – Fanny på Kulturkollo och Litteraturkvalster & småtankar

helena-top

Under sista halvan av 2018 har min egen lilla blogg legat i någon slag av dvala. Och jag kan inte säga att det är småbarnsåren som sugit ur min energi som Viktoria, utan det var hösten, vemodet och mörkret (och ja, hösten kom väldigt tidigt i mitt sinne). Inte osökt kommer jag att tänka på de här textraderna: ”Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från havet havet isande gråkall vind.”

Det ligger nära till hands att välja en klassisk begravningslåt, men nej, jag faller inte för den frestelsen idag och klamrar mig fast vid det lilla hoppet som finns om att bloggen en dag ska vakna till liv. Det finns dock några dikter som på något sätt har följt mig genom livet och på något sätt har blivit något av ett soundtrack för både mig och mitt skrivande. Den första har jag refererat flertalet gånger till och jag kan fortfarande fascineras av hur så mörka tankar kan vara så allmängiltiga och inte bundna av tid och rum. Att en viss Pär Lagerkvist redan 1916 kunde skriva en dikt som fångades upp av en förvirrad fjortonårig tjej 1989 och som sedan har följt henne genom livet. Ångest är bevisligen min arvedel och 2019 har jag någonstans kunnat förlika mig i att så är fallet och att detta helt enkelt är en del av att vara jag.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

När hösten släpper mig, när ångesten och mörket lättar och när jag genom åren har lärt mig att våren kommer. Alltid. Då kan jag söka kraft i en annan poet: Karin Boye och hennes ”Jag vill möta…” ur Härdarna (1927)

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Dessa två dikter får på så vis representera såväl mitt inre landskap som den kreativa processens pendlingar under året. Jag vältrar mig gärna i mörket i såväl läsning som i mina texter, jag blir arg på världen och livet, men samtidigt strösslar jag gärna texterna med en hel del humor. Och när jag känner mig stark så tenderar jag till att bli smått rebellisk och trotsar mot gällande normer. Jag lever helt enkelt väldigt nära hela känsloregistret, vilket gör det här inlägget synnerligt svårt att skriva. Hur ska jag kunna musiksätta hela mig och mitt bloggande? Lägg därtill en stor dos prestations- och beslutsamhetsångest så förstår ni kanske veligheten i detta nu. Vemodet kommer fram i låtar av Lana Del Rey och Sarah Klang, men idag vill jag lämna detta inlägg med en låt som får bli soundtracket till min trotsiga och ljusa sida (och mitt bloggande):

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Kategorier
Kulturkoll

En bok, en låt och ett element på det

helena-top

Jag har tänkt och tänkt och tänkt och trots detta har jag inte har kommit på något banbrytande inlägg kring de fyra elementen. Jag har associerat än hit och än dit och till slut skrev jag helt enkelt ner vad som dök upp när jag funderade.

Jord

Jord associerar jag med Dina Nayeris En tesked jord och hav, som är en fantastiskt roman som höll sig fast i mina tanker flera dagar efter läsningen. Om att förlora en mor, att förlora en tvilling och hur livets små val kan få stora effekter på den lilla människan. Jag vill också bjuda på Lalehs En stund på jorden.

Eld

Det första som poppar upp hos mig när jag tänker på ordet eld är ”Fire walk with me”, d v s undertiteln till Twin Peaks. Ska jag dock hålla mig till vad rubriken faktiskt säger så måste jag få nämna Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Låtvalet var tämligen självklart för mig: Elden av Lars Winnerbäck. ”Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen?”

Vatten

En otäck roman poppar direkt upp i mina tankar: Joyce Carol Oates Mörkt vatten, som handlar om en flicka som fastnar under vattnet i en bil där du som läsare får följa hennes kamp varvat med historien bakom denna olycka. ”I en sång om vatten, sol och ängar. Små små ting som inte kostar pengar” sjunger Olle Ljungström i Vatten, sol och ängar.

Luft

Eftersom jag av princip bara vill skriva om de böcker jag faktiskt har läst så fick jag slira lite på ordet och hittade en storm i min lästa-lista. En storm kom från Paradiset av Johannes Anyuru. Ännu en bok som jag hade svårt att släppa taget om och som hade en mycket vemodig eftersmak. Med språklig finess som ”får mig att häpna och förfasas och samtidigt totalt hänföras av detta verktyg”. Viktoria lyfte en Little Jinder-låt tidigare i veckan och jag väljer här att lyfta fram en annan av henne.

Kategorier
Evenemangskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Linda listar 2017

Linda
Jag har helt ärligt lite svårt att förstå att 2017 snart är slut och därmed väldigt svårt att sammanfatta året som gått. Någon slags lista har det ännu blivit och som vanligt gick det lättare efter ett tag. Här är min sammanfattning av 2017.

Årets mest oväntade: Att jag faktiskt hann läsa mycket mer än jag planerat, trots att året varit hektiskt.

Årets klassiker: Jag blev överraskad över hur relevant och bra Aldous Huxleys Du sköna nya värld var (är), trots att den kom ut 1932. Annars är nog årets klassiker (som så många andra år) Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström, som skulle fyllt 100 år i år.

Årets kvinnokamp: Den kamp som både Lila och Elena i Elena Ferrantes böcker för på olika sätt. Jag läste den andra delen i serien i år och  ska definitivt läsa vidare så snart jag får läsro.

Årets knock out: Året präglades av #metoo och även om jag inte var överraskad skrämdes jag av det massiva kvinnohat som finns i världen på de mest oväntade ställen. Jag ser fram emot de böcker som skrivs i andan av denna tsunami som är så mycket mer än en hashtag.

Årets dystopi: Familjen O har plöjt tv-serien The 100 som utspelar sig nästan 100 år efter att jorden förstörts i ett kärnvapenkrig. Brutal och spännande serie, där karaktärerna inte går att lita på alls.

Fortsätt läsa ”Linda listar 2017”
Kategorier
Kulturkoll

Att förändra världen

Linda

Världen förändras ständigt, ibland är förändringen planerad och efterlängtad, ibland är den slumpartad och ovälkommen. Vissa förändringar är bra för en del, medan den innebär en katastrof för någon annan. Den här veckan kommer vi att ägna åt det eller de som förändrat världen och de som kommer att göra det i framtiden. En liten tråd från förra vecka finns kvar, då alla förändringar faktiskt inte måste ske i verkligheten. 

Fortsätt läsa ”Att förändra världen”
Kategorier
Kulturkoll

15. Vad ska vi titta på?

helena-top
När magen är full, förväntningarna så smått naggade och man vadar fram i presentpapper och snören som illmarigt virar sig runt vristerna, då kan det vara skönt att packa ner sig i soffan och titta på den elektroniska rektangeln, som även kallas TV. Vad bjuder julhelgen på som man inte vill missa? Kan man fixa julhelgen utan diverse streamingtjänster och betalkanaler? Svar ja.

Fortsätt läsa ”15. Vad ska vi titta på?”