Hur mörkt får det blir?

linje-johannaNär jag var på Bokmässan så lyssnade jag under mässans sista dag på det seminarium jag sett mest fram emot, det om hur mörkt det får bli i ungdomslitteraturen. Medverkade gjorde författarna Jessica Schiefauer, Lisa Bjärbo, Marta Söderberg och Salla Simukka. Och de pratade om ett ämne jag har tänkt mycket på de senaste åren om hur och vad ungdomslitteratur bör vara. Jag är verkligen ingen moraltant när det gäller ungdomslitteratur (mer än att jag tycker att det bör vara mer mångfald i böcker än vad det är idag men det är ett annat tema) med stränga åsikter om vad som bör undvikas. Men det finns det flera andra som är. Jag hör ofta åsikter om att ungdomsböcker idag är för deppiga, mörka och våldsamma. Att ungdomar redan är så deppiga att de behöver roliga böcker. I den frågan håller jag inte med.

Varför ska ungdomsböcker vara undantagna jobbiga ämnen när de finns överallt och runtomkring ungdomarna som det är, ta bara internet som exempel? Och dessutom alla ungdomsböcker som ges ut idag är inte deppiga! Det som författarna på scen under det där seminariet pratade om var bland annat att å ena sidan hyllas en mörk dystopi och och andra sidan bes det deppiga/mörka att tonas ner i en roman om självskadebeteende. Så länge det är fantasy, skräck, SciFi så är det okej att det är mörkt och jobbigt eller? Ta Jessica och Lisas aktuella böcker nu i höst (När hundarna kommer och Djupa Ro) som exempel. Båda böckerna innehåller död och depression (och är för övrigt svinbra båda två). I båda böckerna är det någon som dör eller precis har dött (oroa er inte detta står på baksidorna så det är ingen spoiler). Jag har fler exempel på böcker som tar upp döden ur olika perspektiv; Antiloper av Ester Roxberg, Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt, Himlen börjar här av Jandy Nelson, The Fault in Our Stars av John Green, I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell och Jellicoe Road av Melina Marchetta mfl.

Alla dessa böcker är några av mina absoluta favoritböcker, inte för att de handlar om döden utan för att det är så välskrivna böcker som berörde mig när jag läste dem. Varför skulle ungdomar behöva skyddas från detta eller inte vilja läsa böcker som delvis handlar om döden? För det är inte bara död och tragik i böckerna, de berättar något om livet och om att leva också, om hur det är att vara ung, om familj, vänner och kärlek. Och så ser ju livet ut så varför inte skriva om det? Ni behöver inte vara oroliga det finns roliga och glada böcker för ungdomar med. Dessutom kan vi släppa myten om att självmordstankar är smittsamma och att vi därför inte ska skriva/prata om det. Det kan faktiskt vara oerhört hjälpsamt för en ung människa som går och bär på tunga tankar att få läsa en bok på ämnet och där få både stöd och tröst.

På seminariet diskuterades lyckliga och ljusa slut och om det är nödvändigt att mörka böcker slutar lyckligt. Författarna då sa nej det behöver böckerna inte göra. Min spontana tanke var att i amerikanska ungdomsböcker är det väl alltid lyckliga slut, men så tänkte jag till igen och det visade sig att det inte alltid är så. Där förekommer det både sorgsna slut, öppna slut och lyckliga dito precis som i deras svenska motsvarigheter. Jag tänker mig att det är något mer glättigt i USA och att det alltid måste ta sig mot slutet. Allt löser sig ju inte så det känns krystat att det alltid ska göra det i böcker. Jag har själv märkt att det är den här typen av böcker som jag har ett extra stort behov av att diskutera efter läsningen. Nu ska inte litteratur tjäna ett högre syfte men om lärare/föräldrar vill ha något att utgå ifrån vid diskussioner med tonåringar kan en sådan här bok fungera bra. Det gäller även vuxna i en bokcirkel.

Författarna på seminariet svarade på frågan hur mört det får bli att det få bli precis hur mörkt som helst och jag håller med. Och de som säger att alla ungdomsböcker är så mörka och bara handlar om någon som dör har väldigt dålig koll på utgivningen idag för så ser det inte ut. Dessutom lita lite mer på de unga, de är förvisso inte vuxna än men de behöver för den delen inte skyddas i någon lycklig bubbla. Jag skulle vilja påstå att de böcker jag rabblat upp ovan slår vuxenböcker på samma tema med hästlängder. Ungdomsböckerna är både mer rakt på och komplexa på samma gång, gripande, roliga och välskrivna. Så fram med pappersnäsdukarna och läs en bok där kanske inte alla men någon karaktär dör.

Johanna

Fullfjädrad kulturtant som nästan oftare är iväg på kulturevenemang än hemma. Hjärtat klappar extra varmt för ungdomsböcker och YA (young adult) som det aldrig går att bli för gammal för att läsa.

Visa alla inlägg av Johanna →

Ett svar på “Hur mörkt får det blir?

  1. Hear hear! Jag håller med fullständigt, jättebra inlägg! En annan viktig aspekt är ju också att många av de här sakerna inte går att ”skydda” ungdomar från därför att de *händer ju i verkligheten också*! Människor dör ju. Blir våldtagna. Mobbade. Det är ju jätteviktigt att, när det händer, så finns litteraturen där och kan faktiskt vara ett stöd om en inte vågar/orkar/vill gå någon annanstans, eller om det inte finns någon annanstans att gå. Eller för den delen, för de som har närstående som varit med om något jobbigt men har svårt att förstå eller ta till sig det. Vilken viktig roll spelar inte ”mörka” ungdomsböcker där?

Kommentarer är stängda.