Kategorier
Sakprosakoll

Kulturkollo tipsar om I´ll be gone in the dark

helena-top
Sommaren 2018 ställde jag till det rejält för mig genom att läsa två böcker på raken som båda lämnade mig sömnlös (och nej, det blev inte bättre av den förfärliga hettan, den hotande skogsbranden och att nätterna var svåra som de var på grund av allt det). Det var Med kallt blod av Truman Capote och det var Michelle McNamaras I´ll be gone in the dark.

McNamaras bok handlar om hennes intresse för verkliga brottsfall och hennes särskilda kamp för att ringa in och avslöja den hon kallade Golden state killer (som mördat minst tio personer och våldtagit fler än femtio kvinnor). Jag kan inte säga att jag gått omkring och burit på en önskan att se en miniserie baserad på McNamaras bok, verkligen inte. Nu när den faktiskt är här så tänker jag annorlunda. Dels för att den fokuserar på Michelles besatthet i sökandet efter Golden state killer, en besatthet som är mycket fascinerande och dels för att vi nu faktiskt också sitter på ett facit som Michelle saknade när hon gick bort 2016. Boken gavs ut postumt vintern 2018, bara några månader senare, i april greps en man misstänkt för brotten. Det är en ödets ironi eller kanske poetisk rättvisa eller vad vi nu ska kalla det att Joseph James DeAngelo erkände sig skyldig till brotten samma dag (29 juni) som serien hade premiär på HBO.

Jag har bara sett några avsnitt av serien än så länge, men den verkar lovande och den är fin och sorglig om Michelle som gick bort alltför tidigt och om offer som lidit utan svar och trygghet allt för länge. Den är också rätt otäck och kommer säkert beröva mig nattsömn igen (han var synnerligen hänsynslös och vidrigt smygande), men jag tror att det är värt det.

Kategorier
Romankoll Sakprosakoll

Sånt jag verkligen borde ha hållit mig ifrån – någon sorts guide till skräck för lättskrämda

helena-top

Jag trodde att jag gjorde något väldigt dumt när jag gav mig på att läsa Thomas Olde Heuvelts Hex, att jag skulle skrämma livet ur mig själv och förlora nattsömn. Det visade sig att jag hade rätt, men på ett annat sätt än jag förväntat mig.

Jag är sjukt lättskrämd och egentligen skrämmer verkligheten mest. Sommaren 2018 slog jag till exempel till med en förfärligt dum dubbelläsning när jag tog mig an först Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark och sedan Med kallt blod av Truman Capote. Jag sov inte på veckor. Det var bra böcker. Fantastiska till och med, men nattsömnen blev så lidande att jag inte vet om jag är glad att jag läst dem eller inte.

Och jag har gjort så förr. Jag läste Kvinnan i svart av Susan Hill en mörk och dimmig eftermiddag när jag var ensam hemma och trodde att jag skulle svimma av rädsla. Men allra, allra värst var nog ändå den gången när jag såg Blair witch project på bio och sprang hem genom mörka bakgator. Jag satt vaken i mörkret hela natten och stirrade in i väggen och försökte tänka bort att jag någonsin sett den där avslutningsscenen (där det stirras in i väggen, jag får fortfarande panikrädslekänslor när jag tänker på det och det är mååånga sen jag såg filmen).

Och nu Hex alltså… Utan tvekan är man inte riktigt klok. Men det visade sig att jag är ännu mer komplicerad än så. Hex skrämde litegrann, främst i början när den var sådär krypande och liksom skev. Sen brakade helvetet löst och jag drabbades av en sorg som dränkte rädslan effektivt. Mer om känslorna den väckte kan läsas här. Hex är en av läsårets bästa och mest drabbande böcker, men skrämde mig gjorde den inte. Inte på det sättet i alla fall. Men jag är inte allt för skräckrelaterat besviken på den för ju mer tid som läggs mellan mig och läsningen desto starkare känner jag att bokens slutscen växer och växer, snart är den en hög ton som med en orkans styrka etsat sig fast i mitt inre, på samma sätt som den där slutscenen i Blair witch project. På exakt samma sätt faktiskt…

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Grafik- och seriekoll Novellkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Helena listar 2018

helena-top

2018. Ja, vad säger man? Hej då, det var inte så jäkla kul att träffas, men vi hade några fina stunder också, låt oss minnas dem. Typ så.

Årets klassiker: Med kallt blod av Truman Capote. Så fruktansvärt jobbig och bra, genial. Verkligen en bok som förtjänat sin klassikerstatus. Tillsammans med Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark (som kommer på svenska i vår) tar den också pris som årets nattsömnsförstörare.

Årets knock out (och gråtfest i jobbig, men fin kombination): Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, Carls bok av Naja Marie Aidt. Jag vet inte om jag någonsin läst något så chockerande smärtsamt någonsin.

Årets roligaste: Muralgranskaren. Alltid Muralgranskaren.

Årets starkaste: Stå upp-föreställningen Nanette med Hannah Gadsby var fenomenal i sin sönderslitna och sönderslitande ilska. Aldrig någonsin har jag skrattat och gråtit och mått illa på en och samma gång och efteråt känt mig både bekräftad och som jag lärt mig något alldeles nytt om världen.

Årets historiska: Ida Jessen fina kombinationsroman En ny tid och Doktor Bagges anagram.

Årets katastrof: När kometen kom förstås. När Mats Strandberg visade oss Slutet och det var alldeles ångestskapande och fantastiskt.

Årets grafiska: Min vän Dahmer av Derf Backderf. Ännu en sorts true crime-skildring, men utan att egentligen handla om crime-delen av Jeffrey Dahmers existens. En nattsvart och svår skildring som gjorde att jag tvingades till det värsta man kan göra när det handlar om något så fasansfullt, att förstå och känna med.

Årets ögonöppnare: Jag skulle vilja säga sommarvärmen, regnet som aldrig föll, skogsbränderna som kunde sluka allt när som helst. Klimatkrisen som alla brydde sig om en stund, men inte länge nog för att något skulle hända på riktigt.

Årets återseende: Christine Falkenland! Som jag längtat, inte bara efter en ny roman utan efter en ny roman som var riktigt sådär Falkenlandskt bra. Själasörjaren var det.

Årets aldrig mer: var nog när jag fick för mig att kombinera Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg med The stranger beside me av Ann Rule. Egentligen var det något som bara hände, men jag höll på att brytas sönder där några dagar när jag enbart bara läste dessa två böcker om kvinnors utsatthet och manligt hat.

Årets bioupplevelse: Jag säger inte att Bohemian Rhapsody var årets bästa film, men med känslan av att sitta och se Queen uppträda på Wembley kan inget mäta sig.

Årets film: var istället Three billboards outside Ebbing, Missouri, i stark konkurrens med ingenting. Jag har sett en del bra filmer i år, men något så mästerligt starkt, hemskt och hoppfullt som Three billboards… har jag inte sett på år och dag.

Årets lyckopiller: Parks and recreation borde skrivas ut på recept till dysterkvistar som mig. Jag har mått genuint bra av att se en serie om människor som är snälla mot varandra och jag blir varm inuti bara av att tänka på Andy, Leslie och Ben.

Årets läskigaste: Verkligheten. Det är ingen slump att det är true crime-böcker och världsläget som hållit mig vaken och livrädd i år.

Årets pristagare: Aednan av Linnea Axelsson. Och det skulle ha varit den även om vi fått en nobelpristagare (om inte den nobelpristagaren varit Margaret Atwood eller Colm Toibin, men det hade den inte varit).

Årets besvikelse: Jag gillade inte Gösta Berlings saga alls!

Årets konstigaste: Lincoln i Bardo. Den var väldigt bra, och väldigt, väldigt konstig. Ian McEwans Cementträdgården var också rätt, speciell (men inte i närheten av George Saunders bok)… 

Årets titel: Kärlekens antarktis. Möjligen är det årets bok också.

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Barnbokskoll Lyrikkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 37 2018

linje-kulturkollo

Inledningen av den här veckan tyckte jag mest bestod av att titta på olika kartgrafiker med röda, blå och gula fält, och sedan diskutera denna färgblandning med kollegor, vänner och familj. Ja, valet och allt det, alla dessa stora och viktiga saker och vad de betyder för oss vanliga människor i våra liv och vår vardag. Dränkte vi sedan våra sorger i någon feel-good-bok? Eller flydde vardagen med något verklighetsflyktigt? Eller ville vi veta mer och tog oss an något tungt och faktaspäckat? Här är vad kulturkollarna läste samtidigt som maktmänniskorna drog i bestämmandet:

 

Binas historia av Maja Lunde (Helena)

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson (Helena)

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer (Linda)

Frank, kärleken och skivbutiken av Rachel Joyce (Linda)

Gravitation sa Newton till Nisse av Jessica Lindholm (Ulrica)

Harpsund tur och retur av Per Schlingmann (Anna)

I’ll be gone in the dark av Michelle McNamara (Helena)

Jag stannar till slutet av Fatemeh Khavari & Annie Hellquist (Linda)

Lugnet av Tomas Bannerhed (Anna)

Nationalsången av Eija Hetekivi Olsson (Linda)

Nej och åter nej av Nina Lykke (Carolina)

Nuckan av Malin Lindroth (Linda)

Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink (Anna)

Plåtmannen, Sarah Winman (Linda)

Solitairen av Anna Lihammer och Ted Hesselbom (Anna)

Som sparv som örn av Per Nilsson (Linda)

The Gilded Web av Mary Balogh (Carolina)

Tyras husvagn: Kaos i kanot av Ann-Charlotte Ekensten (Ulrica)