Kulturkollo tipsar om I´ll be gone in the dark

helena-top
Sommaren 2018 ställde jag till det rejält för mig genom att läsa två böcker på raken som båda lämnade mig sömnlös (och nej, det blev inte bättre av den förfärliga hettan, den hotande skogsbranden och att nätterna var svåra som de var på grund av allt det). Det var Med kallt blod av Truman Capote och det var Michelle McNamaras I´ll be gone in the dark.

McNamaras bok handlar om hennes intresse för verkliga brottsfall och hennes särskilda kamp för att ringa in och avslöja den hon kallade Golden state killer (som mördat minst tio personer och våldtagit fler än femtio kvinnor). Jag kan inte säga att jag gått omkring och burit på en önskan att se en miniserie baserad på McNamaras bok, verkligen inte. Nu när den faktiskt är här så tänker jag annorlunda. Dels för att den fokuserar på Michelles besatthet i sökandet efter Golden state killer, en besatthet som är mycket fascinerande och dels för att vi nu faktiskt också sitter på ett facit som Michelle saknade när hon gick bort 2016. Boken gavs ut postumt vintern 2018, bara några månader senare, i april greps en man misstänkt för brotten. Det är en ödets ironi eller kanske poetisk rättvisa eller vad vi nu ska kalla det att Joseph James DeAngelo erkände sig skyldig till brotten samma dag (29 juni) som serien hade premiär på HBO.

Jag har bara sett några avsnitt av serien än så länge, men den verkar lovande och den är fin och sorglig om Michelle som gick bort alltför tidigt och om offer som lidit utan svar och trygghet allt för länge. Den är också rätt otäck och kommer säkert beröva mig nattsömn igen (han var synnerligen hänsynslös och vidrigt smygande), men jag tror att det är värt det.

2 comments Add yours
  1. Jag bänkar mig varje gång det kommer ett nytt avsnitt och tvingar sambon att titta tillsammans med mig, trots att han egentligen tycker att det är för otäckt. Fullkomligt älskar att finns så mycket material med Michelle, både video och ljud, som gör att hon kommer mycket närmare än jag trodde var möjligt. Och de som överlevde mördarens attacker behandlas som människor av kött och blod, istället för att bli karikatyrer, “CSI-offer”. Mycket snyggt. Men ja, sorgligt, bedövande och äckligt.

    1. Jag förstår sambon, tycker egentligen också att det är för otäck (och för sorglig!)och blir väldigt påverkad av varje avsnitt, men kan ändå inte titta bort. Älskar hur offren och Michelle står i centrum.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.