Kategorier
Sakprosakoll

Kulturkollo tipsar om I´ll be gone in the dark

helena-top
Sommaren 2018 ställde jag till det rejält för mig genom att läsa två böcker på raken som båda lämnade mig sömnlös (och nej, det blev inte bättre av den förfärliga hettan, den hotande skogsbranden och att nätterna var svåra som de var på grund av allt det). Det var Med kallt blod av Truman Capote och det var Michelle McNamaras I´ll be gone in the dark.

McNamaras bok handlar om hennes intresse för verkliga brottsfall och hennes särskilda kamp för att ringa in och avslöja den hon kallade Golden state killer (som mördat minst tio personer och våldtagit fler än femtio kvinnor). Jag kan inte säga att jag gått omkring och burit på en önskan att se en miniserie baserad på McNamaras bok, verkligen inte. Nu när den faktiskt är här så tänker jag annorlunda. Dels för att den fokuserar på Michelles besatthet i sökandet efter Golden state killer, en besatthet som är mycket fascinerande och dels för att vi nu faktiskt också sitter på ett facit som Michelle saknade när hon gick bort 2016. Boken gavs ut postumt vintern 2018, bara några månader senare, i april greps en man misstänkt för brotten. Det är en ödets ironi eller kanske poetisk rättvisa eller vad vi nu ska kalla det att Joseph James DeAngelo erkände sig skyldig till brotten samma dag (29 juni) som serien hade premiär på HBO.

Jag har bara sett några avsnitt av serien än så länge, men den verkar lovande och den är fin och sorglig om Michelle som gick bort alltför tidigt och om offer som lidit utan svar och trygghet allt för länge. Den är också rätt otäck och kommer säkert beröva mig nattsömn igen (han var synnerligen hänsynslös och vidrigt smygande), men jag tror att det är värt det.

Kategorier
Romankoll

Med kallt blod

helena-top
Det hände sig i somras att jag under några dagar blev helt uppslukad av något sådär som jag allt för sällan, men ibland blir. Jag var egentligen rätt oförberedd, läste den där boken mest för att jag bestämt mig för att läsa den, för att följa upp smått fenomenala I’ll be gone in the dark från tidigare och för att kunna täcka in ett tema här om jag ska vara ärlig. Med kallt blod var från början ingen kärleksaffär, men det blev det snabbt.

Truman Capote har skrivit en förfärlig och tryckande bok. En nästan 500-sidors nedborrning i ett brott och ett samhälle som bär likheter med vårt, men är djupt olikt. Capotes berättarröst är speciell. Han strävar uppenbarligen efter den journalistiska anonymiteten, men har väldigt svårt för att hålla sig ifrån romanens utbroderingar och fantasier. Det märks och just för att det märks har jag inga problem med det. Med kallt blod är ingen sanningsutsaga, det är en dokumentärroman, som liksom all dokumentärfilm till exempel är en version av sanningen, den som skaparen modellerar fram och väljer att berätta. Den delen av Med kallt blod har jag absolut inga invändningar emot.

Med kallt blod utspelar sig under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal, berättelsen kretsar kring ett brutalt mord på en familj och dess efterföljd, konsekvenserna för det lilla samhället. Boken fokuserar mycket på de två mördarna och försöker förstå dem och deras agerande. Det känns nytt för tiden, stilbildande och är väldigt intressant.

Sen såg jag (äntligen) Capote*, med min absoluta älsklingsskådespelare Philip Seymour Hoffman i sin paradroll, och hela upplevelsen av Med kallt blod svängde ytterligare några grader.

Som jag skrev tidigare, det här att Med kallt blod inte är sanningen och enbart sanningen har jag inga problem med. Jag förstår varför Truman Capote broderade lite här, förteg lite där. Men när det står klart vilken komplicerad och nära relation Truman Capote hade till framförallt en av mördarna öppnar det för att jag ska vilja ha mer. När han skriver att ”en reporter” hade möten med dem och det är uppenbart att det är Truman Capote som är reportern så blir det naturligtvis på gränsen till lögnaktigt, det förtar inte upplevelsen av boken som den är, men det får mig att längta efter en djupgående reflektion från Capote kring hur han upplevde det. Jag accepterar att han kände sig tvungen att skriva boken som han skrev den, men jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig får veta eller förstå vad det gjorde med Truman Capote att komma under huden på en människa han litegrann kände igen som sig själv, en människa som gjort något så fasansfullt. Jag kräver att få veta mer, kanske är det forskaren i mig som vaknat ur sin slummer. Jag kommer inte få veta mer och det stör mig. Tyvärr tycker jag att filmen, som förstås också är en sorts fiktion med dokumentära inslag missar att gå på det verkliga djupet med detta. Det är en bra film, Philip Seymour Hoffman är förstås lysande (som jag saknar honom!), men det känns lite ofokuserat.

Med allt detta sagt. Med kallt blod är en förunderligt effektiv bok. En bok som inte släpper taget när man tillåtit den att borra in klorna. Det är som Truman Capotes förläggare säger i filmen, det är en bok som förändrat sättet att skriva om brott. Det finns mycket att diskutera och tycka om den här boken, men det är ju inte en dålig sak för en klassiker eller en läsare. Det är alltid bra att få brottas lite med sin läsning.

*Jag såg också serien Med kallt blod: Familjemorden i somras, men den serien kändes väldigt ofokuserad och gav mig inget nytt. Men det var förstås intressant att se bilder av Truman Capote och Harper Lee från där och då.

Kategorier
Kulturkoll

Den ofrivilliga fascinationen

helena-top

Min fascination för true crime och då i dess allra mörkaste form skrämmer mig och jag känner ren aversion för denna fäbless. Det är något med döden som kittlar samtidigt som jag lider av största dödsrädslan. Det är något med mörkret hos människan som väcker nyfikenhet. Jag vill veta, ändå inte. Jag vill se, ändå blunda.

Aversionen väcks i och med att jag någonstans förstår att jag är en kugge – en spelpjäs – i detta stora maskineri som finns kring true crime. Det är inte rätt att brott säljer – att mord hamnar på försäljningslistor. David Berkowitz a.k.a. Son of Sam (amerikansk seriemördare) vann sådan berömmelse och tjänade så stora pengar efter att han åkt fast att det stiftades en lag i hans namn: ”The Son of Sam Act” för att förhindra att mördare kan tjäna pengar på sina brott. Enligt denna lag kunde myndigheterna konfiskera brottslingarnas inkomster som böcker eller andra verk genererade. Son of Sam-lagen tillämpades bland annat mot John Lennons mördare Mark David Chapman i början av åttiotalet. Mord säljer och jag mår illa, men kan ändock inte hålla mig borta.

Att kunna få en smakbit av människans hela komplexa spektrum av galenskap väcker en nyfikenhet som är svår att förneka. Herregud vilket oerhört intressant organ vi har längst upp i knoppen – hur den kan å ena sidan se mönster och förstå hur de minsta partiklarna ser ut och fungerar – å andra sidan kan skapa sådana hjärnspöken och övertygelser att mörker är det enda som får plats. År 2015 damp The Jinx – The Life and Deaths of Robert Durst ner som en bomb i streamingvärlden. Dokumentärserien som handlar om Robert Durst, arvingen till ett fastighetsimperium i New York, som anklagades för mord. Inte nog med att dokumentären slukade en och man kunde liksom inte få nog av galenskapen utan tidsmässigt så närmade sig dokumentären allt mer nutid och plötsligt befann du dig här och nu när allt kom i ny dager. Och du fick kämpa mot googlefingrarna för att inte förekomma dokumentären.

Samma sak gällde Making of a murderer – dåtid hann ikapp nutid under seriens gång. Den väckte starka känslor när den kom 2015 och publiken fick upp ögonen för ett tio år gammalt mordfalI. Dokumentären spelades in under tio år och vi får följa den livstidsdömde Steven Avery och systersonen Brendan Dassey, som även han dömdes för medhjälp till mordet på en ung fotograf, 2005. Serien väckte sådan storm att den till och med genererade en namninsamling på nästan 130 000 namnunderskrifter, i syfte att få Vita huset att benåda Avery. Dramaturgiskt är de båda dokumentärerna uppbyggda på ett genialiskt sätt där du ständigt ändrar åsikt, byter sida och du vet varken ut eller in. Varför vill jag veta?

När jag läste Emma Clines Flickorna, som bland annat handlar om Charles Manson, väcktes tusen frågor. Vad är det med honom som fascinerar? Vad är det som skapar denna dragningskraft hos vissa människor? Vad är det med hans brott som skapar en våg av skildringar i populärkulturen? I rättvisans namn handlar inte Flickorna främst om Manson, utan om hans familj, om de flickor och kvinnor som följde honom.Skulle jag kunna bli en av dem? Jag nämner boken i detta sammanhang eftersom den lyfte så många frågor hos mig just kring människans intresse och nyfikenhet av brott i allmänhet och mord i synnerhet. Och varför sitter jag så mycket på google under läsningens gång för att grotta ner mig i detta hemska brott?

Varför vill jag veta?

Kategorier
Kulturkoll

Verkligheten överträffar alltid dikten

Lotta

Jag har alltid fascinerats mest av verkligheten. Av sanningen. Filmer och romaner får gärna vara uppdiktade och fantasifulla, men allra bäst blir de när det finns ett korn av sanning. “Based on a true story” eller “inspirerad av”.

Reality-tv är och har alltid varit min grej. Jag ser hellre en säsong av Unga mödrar Danmark eller Farmen Norge än den senaste toppfilmen eller hetaste HBO-serien. (Om de inte är baserade på en sann historia vill säga…)

Så det är väl inte så konstigt att också true crime fascinerar mig. Redan när jag var liten klippte jag ur helsidor med olösta eller lösa mordgåtor från Hemmets Journal eller andra veckotidningar. Ju otäckare mord desto bättre. Med åren har mordmysterierna flyttats från veckotidningarna till nätet – till forum, bloggar och en helt ny värld. Med jämna mellanrum sker det ett mord eller försvinnande som får mig att gå igång och som besatt söka svaren på nätet. Vem var hen som dog? Vem var hen som mördade? Hur gick det till? Den nya tekniken har verkligen underlättat för oss true crime nördar.

I somras när “Golden state killer” a.k.a “East Area Rapist” a.k.a “Original Night Stalker” greps ägnade jag en hel helg åt att läsa igenom ALLT på den mycket fula men också mycket innehållsrika The Quester Files-sajten (faktiskt något av det otäckaste jag läst) och det blir extra intressant att läsa om varje övergrepp när man har facit i hand, vem förövaren faktiskt var.

Mina bästa true crime-upplevelser skapar jag på något sätt själv, genom att leta fram olika skrivna redogörelser, vittnesmål, tidningsartiklar, förundersökningar. Kanske för att upplevelsen blir än närmare verkligheten då? Men det finns också ett par spännande och sevärda dokumentärer som jag kan rekommendera.

Making a Murderer och The Jinx behöver nog ingen närmare presentation. Men har du inte sett dem så bör du kolla in. Robert Durst i The Jinx är så obehagligt otäck och totalt omedveten om det.

Paradise Lost-trilogin är tre filmer (1996, 2000, 2011) som handlar om de brutala morden på tre 8-åriga pojkar i West Memphis, och om de tre tonårspojkar som dömdes för morden. Det handlar också om fördomar och rädslor i en småstad, förhastade slutsatser, och slarv med bevismaterial. Och den är så, så mörk.

The Keepers handlar om sexuella övergrepp på en katolsk skola och det olösta mordet på en nunna. Många känslor och en stark historia.

The Imposter handlar om en fransk man som utger sig för att vara en amerikansk pojke som försvann spårlöst som 13-åring, och lyckas lura familjen. Och det visar sig inte vara den enda identitet han försökt iklä sig. Så osannolik och därför så bra.

There’s Something Wrong With Aunt Diane – har jag inte sett än, men den ligger just nu överst i min lista. Den handlar om förortsmamman Diane som kör sin bil mot trafiken, krockar, och tar livet av sig själv och sju andra personer, däribland sina egna barn. Men varför? Vad hände egentligen? Det är jag nyfiken på just nu!

Kategorier
Kulturkoll

Bonnie och Clyde

Jack the Ripper, Lizzie Borden, Bostonstryparen. HIstorien är full av fascinerande berättelser som fortsätter locka och kittla och skrämma. Kända par är det däremot färre av, kanske för att det är lättare att åka fast om man är två? Bonnie och Clyde utgör ett magiskt och märkligt undantag. Att Bonnie Parker blivit nästan en stilikon, trots den enorma mängd liv hon tillsammans med Clyde Barrow hade på sitt samvete är ju något exceptionellt.

En av andledningarna torde vara den filmatisering från 1967 som för senare generationer väl kommit att forma bilden av dem en smula. Fay Dunaway är ju faktiskt rasande snygg i 30-talsmundering och Warren Beatty är slående lik bilderna på Clyde Barrow. Har ni sett den? Något romantiserande av ett gäng som faktiskt hade ihjäl en hel rad människor, både civila och poliser, och rånade butiker, bensinmackar och banker.

Image result for bonnie parker

En av de få överlevade från deras gäng, Blanche Barrow, lärde känna Warren Beatty innan filmatiseringen då han bad (köpte) om tillstånd att få använda hennes namn i filmen och de ska ha fortsatt vara vänner under resten av hennes liv.

Redan under 30-talet blev Bonnie och Clyde riktiga kändisar då bilder på en en posernade Bonnie publicerats i pressen tillsammans med delar av de dikter hon skrev. Japp, inte så många tunga brottlingar som blivit kända för sin poesi på sistone, eller hur? Till höger ser ni den kanske mest kända bilden av Parker, med pistol och cigarr. I verkligheten ska hon endast ha kedjerökt cigaretter dock då cigarren bara för bildens skull.

Att två så tunga brottslingar blev så berömda redan då säger nog en del om 30-talets stora deppression. Nyligen läste jag också att Clyde Barrow blev sexuellt utnyttjad i fängelset under sin första dom, något som ledde till hans första mycket våldsamma mord. Att fängelset formade honom till den han sedan blev är fullt förståligt, men inte desto mindre tragiskt på många sätt. Både för honom men naturligtvis även för de som sedan föll offer för parets framfart.

Till sist tycker jag att vi passar på att lyssna på lite musik. För bortsett från fimen från 1967 så är Serge Gainsbourg och Brigitte Bardots låt från året därpå förmodligen den mest kända populärkulturella referensen till de båda brottslingarna.

Kategorier
Kulturkoll

En veckoutmaning om sånt som är sant, och brottsligt

helena-top
Kulturkollo-veckan ägnas åt verkliga hemskheter, skildringar av brott som lockar, skrämmer och obönhörligen drar in oss i en mörk värld som visar sig vara vår.

Veckans utmaning består i att tipsa varandra om riktigt bra skildringar av brott från verkligheten. Topp tre tack! Eller topp fem kanske, om du har svårt att begränsa dig (och vem har inte det, det riskerar att bli en monsterlång lista som möter er på min egen blogg).

Svara i kommentarerna till det här inlägget eller i egen blogg (eller på valfritt socialt medium), glöm inte att lämna länk och/eller tagga Kulturkollo så att jag hittar till rysligheterna.

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Tre true crime-tips

linje-ulrica

När vi började prata om det här temat kände jag mig lite skeptisk. True crime? Nä, det är inget för mig. Jag trodde inte ens att jag hade läst något i genren, men när jag började fundera hade jag ju faktiskt det – och de var bra dessutom! Så här kommer tre tips från true crime-skeptikern:

    

En mörderska bland oss av Hannah Kent är en bok som baseras på ett historiskt rättsfall på Island i början på 1800-talet. Pigan Agnes Magnúsdóttir döms till döden för medverkan i ett brutalt dubbelmord, men finns inga fängelseplatser, så hon blir inhyst hos en familj på en avsides belägen gård. Det är ingen spännande deckarhistoria utan en lågmäld och välskriven bok om ett gripande kvinnoöde. I bakgrunden finns det alltid närvarande isländska landskapet – vackert och obarmhärtigt.

Mordbyn av Andrea Maria Schenkel är en historia som är baserad på en verklig händelse i efterkrigstidens Tyskland. En hel familj mördas i en liten by. Familjens gård ligger ensligt till, så det tar några dagar innan mordet upptäcks. Läsaren får veta vad som har hänt genom att olika personer från byn “intervjuas” och olika teorier om vem som kan ha mördat familjen (och deras nyanställda piga) läggs fram. Boken får till slut en kanske lite oväntad lösning. Författaren har skickligt gett de olika personerna unika berättarröster och det var för mig den stora behållningen med boken.

Det är lätt att glömma att en så god berättare som Joyce Carol Oates relativt ofta baserar sina romaner på verkliga händelser. My sister, My love (eller Älskade syster som den heter på svenska) är en sådan roman. Den är löst baserad på ett mordfall i Colorado då den sexåriga barnstjärnan och skönhetsdrottningen JonBenet Ramsey hittades död i källaren till familjens hus. I boken kallas flickan Bliss och det är hennes bror Skyler som återberättar händelserna i anteckningsform. Han avslöjar en barndom som är kantad av hård press och en besatthet av skönhet och pengar. Som alltid med Oates romaner är det familjen och relationer som är i fokus. Hennes romaner är ordrika och kanske inte alltid lättillgängliga, men de är alltid god läsning.

Kategorier
Kulturkoll

Riktigt brottsligt

helena-top
Nu lägger vi valrörelsen 2018 till handlingarna och lämnar politiken åt sitt öde för en stund. Nu blir det hemskheter för hela slanten. Vi tänker grotta ner oss i gruvliga brott och fasansfulla sanningar.

True crime-vågen har svept över oss rätt länge nu. Making a murdererThe Jinx och The staircase är några av exemplen på oerhörda tittarframgångar. Till detta kommer också oräkneliga poddar, böcker och filmer. Brott ur verkligheten fascinerar onekligen.

Själv läste jag mer om verkliga brott när jag var i tonåren än jag gör nu, men dagens utbud är förstås mycket större om än hisnande och ibland till och med svårmanövrerat.

Jag började med att läsa om seriemördare när jag gick på gymnasiet, eftersom det var mest skrämmande av allt. Jag kunde det mesta om en rysk kannibal som jag nu förträngt allt om. Historiska mord har också alltid lockat, möjligen för att tiden lägger en liten skyddande mur emellan (mer om faiblessen för historiska mord finns att läsa här). Sen kom en period när jag inte riktigt vågade, när mord blev något som kunde hända (och faktiskt hände) på riktigt, när det inte alls var spännande att läsa tidningar och lära sig detaljer om hur en person jag nästan kände dödat en annan person jag nästan kände. Därefter kom en lång tid när jag umgicks dagligen med vittnesmål om verkliga brott och skrev avhandling om kvinnor som dödade sina nyfödda barn. Då fanns inget utrymme för annat hemskt alls. Idag befinner jag mig någonstans i mitten, det historiska lockar fortfarande, liksom betraktelser över samhälleliga mekanismer och mänskliga sammanhang. Men jag är väldigt, väldigt petig med vad jag läser och ser, mest för att det påverkar min nattsömn och ska jag förlora den så ska det i alla fall vara värt det.

Veckan kommer att bjuda lite allt möjligt, imorgon ska vi hjälpas åt att tipsa varandra om bra true crime-böcker, filmer och sånt och på söndag tänker jag försjunka i en riktig klassiker i genren, veckan kommer bjuda allt däremellan. Jag hoppas du hänger med oss in i mörkret.

Bild från Pixabay