Det föll sig så att jag den senaste veckan har läst två romaner som på olika vis bygger på texter från den grekiska antiken. I Theodor Kallifatides Slaget om Troja så återberättas belägringen av Troja (ursprung Iliaden av Homeros) medan de brittiska bombplanen avslutar den tyska ockupationen av Grekland och i Vår äskade av Kamila Shamsie är det Sofokles Antigone som är förlagd till ett nutida London. Där får vi möta en syskonskara som vuxit upp i skuggan av en far som var jihadist och avrättades för terrorism. Båda romanerna berättar om osannolika kärlekar och hur heder, lojalitet, våld och makt leder till att oskyldiga människor används och har använts som brickor i krig och storpolitik. Oavsett om det berättas om kriget mellan akajer och trojaner, britter och tyskar, muslimska extremister och demokratier i väst eller för den del mellan folkgrupper i Kongo eller IS och yazidierna i Irak så är det oskyldiga civilpersoner, kvinnor och barn som utsätts för våld och grymheter som i slutändan bara går ut på att förnedra fienden, fiendens familjer och få ett psykologiskt övertag.
Jag vet att jag skrivit och tipsat om de båda fredspristagarnas böcker innan men jag måste ändå återkomma till Nadia Murads Den sista flickan och Denis Mukweges självbiografiska En livsberättelse. Där Kallifatides och Shamsie fenomenalt och på ett mycket engagerande sätt gestaltar i romanens form så berättar Murad och Mukwege ärligt och gripande om hur sexuellt våld mot kvinnor drabbar en hel familj, en hel by, ett helt folk. Även om konflikten tillfälligt tar slut så lever såren kvar.
Så svaret verkar vara nej. Krigen tar inte slut. Följderna av krigen lever i generationer och generationer. Därför blir texter som är 2500 år gamla sorgligt aktuella. Igen och igen.
Så går ännu ett år. HERREGUD vad fort det gått. Och vilket bra år det varit för mig personligen i mitt liv! Så bring it on 2019, du har mycket att leva upp till!
Årets bästa: Om jag måste välja en enda bok så väljer jag En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson. Den är galet bra och jag tror att vi kommer se den i topp när Årets bok 2018 delas ut.
Årets aldrig mer: Hejdå Jimmy Perez. Jag kommer att sakna dig. Den åttonde och sista boken, Vild eld, kom i oktober. Ett fint slut på en utsökt deckarserie.
Årets historiska:1793 av Niklas Natt och Dag. En bok som jag ratade länge men den visade sig vara svinbra. Ser fram emot nästa del i trilogin!
Årets serie: Jag har sällan njutit så mycket under läsningen och längtat så mycket efter nästa del som när jag läser Louise Boije av Gennäs Motståndstrilogi. Både Blodlokanoch Skendödakom ut under året, och nu i vår kommer del tre.
Årets konstupplevelse: Besöket på nyöppnade Nationalmusem i höstas. Mäktigt att se all denna konst i denna mäktiga byggnad.
Årets kulturella höjdpunkt: Som alltid är det Bokmässan. En gång om året får jag chansen att träffa alla härliga bokvänner som betyder så mycket. Det är mingel och bubbel och frukostar och middagar och så mycket smarta och roliga människor att jag blir helt matt och energifylld på samma gång.
Årets dystopi:Slutet av Mats Strandberg. Den finns med på många av våra listor, vilket den förtjänar!
Årets låt:Mitt hjärta är ett jordskred. Den är sammet och taggtråd i ett, och jag gråter varje gång jag hör den.
Årets besvikelse: Jag hade längtat så länge efter att få se The Terror som tv-serie, men jag blev sjukt besviken. Inte alls som boken. Och den var så långsam och det var mörkt hela tiden och tråkig helt enkelt.
Årets gapflabb: Ragga som du shoppar av Lin Jansson fick mig att skratta högt och länge. Ett piggt och fräscht nytillskott till genren.
Årets bifigur: Fyraåringen i Pappaklausulen. Störtskön och på pricken!
Årets kvinnokamp och Årets pristagare: Nadia Murad. Den sista flickan är hennes berättelse om sin tid i fångenskap hos IS. Det är stark och drabbande läsning som gör mig både arg och ledsen.
Årets TV-serie: Jag gillade Good Girls (Netflix) jättemycket, den var rolig, underhållande och krävde inte så mycket hjärnverksamhet. Det är ungefär så jag och tv fungerar nu för tiden.
Årets ögonöppnare: Lars Berges Vargattacken fick mig att se på djurparker och djurhållning på ett lite annat sätt. Mycket av det som pågår är ju egentligen helt vansinnigt.
Årets obehagligaste:My Absolute Darling av Gabriel Tallent. Det är en av de vidrigaste, mörkaste och otäckaste böcker jag läst.
Årets mest oväntade: Att jag fick min älskade hund DISA! Att vi fick varandra! Det har egentligen inte så mycket med mitt kulturella år att göra – mer än att hon är anledningen till att jag plöjt ljudböcker som aldrig förr på våra många skogspromenader. Jag trodde aldrig jag skulle känna så här starkt för en hund men hon är min bästa vän och mitt lyckopiller. Jag vill göra allt ihop med henne hela tiden. Jag hade letat hund ganska länge och var helt inställd på att hitta en vuxen, väluppfostrad pudelkorsning som inte luktar hund och som funkar med min allergi. Hittade aldrig någon sådan, men så kom Disa, ett 1-årigt yrväder. Jag hade aldrig valt henne självmant, och jag hade defintivt inte valt henne om jag vetat vilken allsköns blandning av raser hon var, men vi lånade hem henne på prov och sen blev hon kvar. Vi tog emot henne som pudel/bichon/cavalier-korsning, men har senare fått veta att hon även har lhasa apso, border collie, powder puff, springer spaniel… ja hela SKK verkar ha varit inblandade på nåt hörn. Men jag är inte allergisk (nåja, nästan inte i alla fall), och hon passade helt perfekt in i våra liv. Det blev absolut inte som jag hade tänkt mig – men det blev ju istället så mycket bättre.
Idag är det dags att dela ut prisernas priser i Blå hallen och sorgligt nog är det inte någon litteraturpristagare på plats. Att svenska akademins totala kollaps har lett till att priset ställts in och att de numer förknippas med annat än litteratur och språk är för j***a sorgligt. Det hindrar inte oss här på kulturkollo att ha en vecka där vi skriver om olika priser, pristagare och kanske också kommande pristagare. Vi ska hylla och dissa i vanlig ordning och vem vet vad vi kommer att skriva om?
Jag vet i allafall att ett stort gäng olika priser delas ut så här på höstkanten och särskilt glad var jag över att Stina Jacksons fina Silvervägenvann Svenska deckarakademins pris för Årets bästa svenska kriminalroman. Så välförtjänt! Aednan av Linnea Axelsson kallade Helena en ”enastående läsupplevelse” och Augustprisjuryn höll med henne. Årets skönlitterära pris utdelades med motiveringen ”I Linnea Axelssons poetiska brottstycken skildras en annan sida av det framväxande nittonhundratalet. Förlusten av den samiska aednans livsrytm fångas i två familjehistorier där generationers undanträngda tillhörighet till språk och natur lämnat existentiella revor.”. Jag har ännu inte läst med den står med på min långa läslista.
På den finns också Denis Mukweges En levnadsberättelse han är den kongolesiske läkaren som oförtrutet arbetat för att hjälpa kvinnor som utsatts för sexuellt våld i samband med krig och konflikter. Han delar priset med Nadia Murad vars bok Den sista flickan jag har lyssnat på. Jag skrev så här om den i oktober:
Nadia Murad berättar naket och rakt fram hur det var att leva som sexslav i en IS-officers hus. Hon växte upp i en liten fattig by i Irak och hon är kurdisktalande vilket gör hennes familj till en minoritetsgrupp i landet men utöver det så är hon också yazidier, en statslös folkgrupp med egen religion och kultur. Hon berättar osentimentalt om hur IS invaderar hennes by och hur hennes stora familj nästan utplånas. Nadia är då 21 år gammal och går fortfarande i skola för att utbilda sig, drömmen är att bli lärare eller öppna en hårsalong. Hon själv blir ifångatagen och utsätts för brutala övergrepp, med mod och list så lyckas hon fly och de människor hon möter hjälper henne att ta sig ut ur landet. Väl i Turkiet kommer hon i kontakt med en hjälporganisation och hon hittar ett kall i att berätta om sina upplevelser.
Det är fredag och dags för samlingsinlägget över de böcker vi läst och bloggat om på våra egna bloggar. Tycker ni att det har blivit för mycket hundfokus den här veckan kanske ni hittar andra lästips här nedan. Varsågoda!
