Nina Simone (1933-2003) ville från början bli klassisk konsertpianist, men med hjälp av sin unika stämma utvecklade hon i stället en särpräglad stil i såväl sång som i sina liveframträdanden. Hon slog igenom med ”I Loves You Porgy” 1959 och har sedan dess gjort sig ett namn inte bara genom sin enastående stämma utan som kompositör, pianist och aktivist för medborgerliga rättigheter.
Simone har ibland kallats The High Priestess of Soul, efter en av hennes skivor och även ”Dr. Nina Simone” efter att hon fick två hedersdoktorat. Hon var enligt egen utsago en diva, vilket gör att hon känns som klippt och skuren för vår temavecka Divor och Dämoner.
Hennes namn är välkänt men i ärlighetens namn kan jag inte så mycket om henne, hennes talang och påverkan. Jag vill veta mer. Jag har därför nu sett dokumentären ”What Happened, Miss Simone?” (2015), för att komma närmare denna diva.
Alabama’s gotten me so upset
Tennessee made me lose my rest
And everybody knows about Mississippi goddam
Om ändå världens alla orättvisor kunde ta slut lika snabbt och enkelt som våra veckoteman. Månne en naiv tanke så här på söndagsförmiddagen, men ändå… Temat Orättvisa och förtryck är hur som haver med detta inlägg över. Imorgon kör vi som vanligt igång ett nytt tema och vi kan lova att det är i stor kontrast mot veckans.
Det har varit en intressant vecka där mina fellow kulturkollare har skrivit om allt möjligt samt att vi har haft nöjet att ha en gästskribent.
Lotta skrev om hotellet The Walled Off Hotel: ”Hotellet är både ett hotell, ett museum, ett galleri men framför allt en politisk aktion som sätter fingret på Israels förtryck mot Palestina. Det är också i år 100 år sedan Storbritannien tog kontroll över Palestina och började ”möblera om” som Banksy uttrycker det.”
Linda röt till: ”. Clara Henry som säger att hon är pansexuell. Vad är det för trams. Och alla Prideparader som varje stad envisas med att ordna. Allt fokus på att spöka ut sig och så mycket fixering vid sex. Eller det där löjliga ordet hen. Det finns två kön och det räcker bra så. Föräldrar förstör sina barn när de låter dem hitta på att de egentligen skulle ha ett annat kön än det biologiska. PK-eliten har verkligen gått för långt. Vi måste låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.”
Eva Emmelin, pressekreterare och redaktör på IM gästbloggade: ”Det finns så fruktansvärt många orättvisor i världen, på så många olika plan, att det är lätt att bli helt utmattad. Men vad hjälper det? Att påtala sådant som är fel, som behöver förändras och som kanske till och med kränker mänskliga rättigheter, handlar inte om att få omgivningen att må dåligt eller skämmas över sitt välstånd. Det handlar om att uppmärksamma hur olika förutsättningar vi har i livet – och om att se vår gemensamma mänsklighet.”
Anna problematiserade yttrandefriheten: ”Johannes Anyuru, Margret Atwood, Amos Oz, Jonathan Safran Foer, Bandi, Niklas Orrenius och många andra gör det som är absolut nödvändigt. Skapar texter som gör att vi hela tiden måste ifrågasätta våra värderingar och reflektera en runda till. Det som var svart eller vitt kanske ibland mår bäst av att ses i gråskala? Alla människors lika värde kan vi aldrig någonsin förhandla om men kanske kan vi fundera på hur vi ska uttrycka oss så att det blir lättare att leva tillsammans?”
Ulrica har varit på utställning med Albert Wikings fotografier: ”Det går inte att skynda igenom, det går inte att hoppa över delar. Det som framför allt slår mig är att konsthallen är fylld av bevis på mänskligt mod. Rad på rad med människor som vågar stå upp för vad de tror på. Personer som inte låter sig skrämmas.”
Avslutningsvis kan du se och lyssna på Nina Simone (1933-2002). Simone deltog aktivt i kampen för de svartas rättigheter i USA och här framför hon ”Mississippi Goddam”.
