När jag var tolv år var jag med min kompis och såg Sagan om ringen på bio. Jag hade verkligen, verkligen längtat efter att få se den och var så spänd på hur allt i böckerna skulle bli att se på film. De svarta ryttarna, kummelgastarna, spindeln, Sauron. Moria och Lothlorien. Enterna! Alverna! Jag verkligen älskade dessa böcker över allt annat och kunde knappt bärga mig att få se allt ”på riktigt”. Och visst – de svarta ryttarna var nog bra och läskiga. Men oj, så snabbt de hamnade i Bri. Och vad konstiga orcherna såg ut. Och…nej, nej, nej – inte kunde väl alltihop ta slut efter ungefär halva andra boken? Det fanns ju så mycket kvar som skulle hända?? Och om filmen nu verkligen var slut – visst skulle det väl komma en fortsättning? Så att jag fick se slutet?
Nej. Det skulle det inte. För detta var 1979, och jag pratar alltså om den första Sagan om ringen (Bakshi), den animerade.