Kategorier
Romankoll

Kulturkollo tipsar: Läs en klassiker

Linda
Med jämna mellanrum väcks en debatt om vikten av att läsa klassiker, där vissa brukar förorda en gemensam kanon, medan andra menar att klassiker som sådana ofta är inaktuella och därmed spelat ut sin roll. Som svensklärare med ett gäng extra poäng i litteraturvetenskap har jag självklart åsikter om både klassikerläsning och klassiker. En kanon är jag ganska tveksam till, då en sådan inte sällan innehåller övervägande böcker författade av döda, västerländska män, men en bredare lista med klassiker att välja mellan i undervisningen tror jag är bra. Själv försöker jag varje år läsa några för mig nya klassiker för att kunna tipsa mina elever om gamla böcker som fortfarande är relevanta. Sådana finns det nämligen gott om, men alla gamla böcker funkar definitivt inte för dagens gymnasieelever. Läs gärna ett tidigare inlägg om just det här.

Dagens tips innehåller fem klassiker som jag tycker är riktigt bra om som många (om inte alla) borde läsa. Det är en högst subjektiv lista och jag är fullt medveten om att ni läsare säkert har andra klassikerfavoriter. Jag tar med glädje emot tips!

 

Pengar av Victoria Benedictsson är den enda klassiker jag läst i år och det var en riktigt trevlig läsning.

En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf är en oväntat aktuell bok trots att den är mer än 100 år gammal.

1984 av George Orwell är riktigt aktuell just nu när politiker inte drar sig för att försöka förändra både språk och historia.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf är ingen lättläst bok, men så snyggt skriven att den måste läsas därför.

Mina drömmars stad (och resten av böckerna i serien) av Per Anders Fogelström är egentligen inte speciellt gammal med klassikermått mätt, men berättar på ett bra sätt om Stockholms historia.

 

Själv har jag planer på att läsa Fahrenheit 451 av Ray Bradbury i sommar för att utöka min repertoar av dystopier.

Kategorier
Sakprosakoll

Kulturkollo tipsar: Läs en biografi!

bildkällor: Bokförlaget forum, Historiska Media, Albert Bonniers Förlag

I semestertider kan det vara riktigt spännande att sjunka in i ett författarskap och förutom att läsa böckerna så har man god hjälp av att läsa en biografi som sätter in författarskapet i ett sammanhang. I år läser jag Elin Wägner och samtidigt som Pennskaftet och Norrtullsligan så läser jag Ulrika Knutsons mycket rappa och intressanta biografi: Den besvärliga Elin Wägner. Knutson har investerat i ett stort researcharbete, hon har läst brev, arkiv och många av de samtida författarnas texter. Hon har satt sig in i Elin Wägners vänners och kritikers texter och hon har läst intervjuer med vänner, festtal och tidningstexter. Knutson vrider och vänder på Elin Wägners liv och tid på ett sätt att man efter läsningen känner sig både utbildad och lite mer bildad.

Knutson är en mycket pedagogisk föreläsare och hennes personliga kommentarer om politiska skeenden, relationer mellan de olika personerna som omger Wägner och hon gör ett verkligt försök att skildra den komplexa personen som Elin Wägner tycks ha varit. Feminist, pacifist, journalist och författare, hon engagerar sig i många frågor och Knutsson skriver både underhållande och liksom sprudlande om den här enligt henne “besvärliga” kvinnan. Elin Wägner var ju bland annat den som skrev en av de första biografierna om Selma Lagerlöf och hon blev den andra kvinnan i den svenska akademin år 1944 och en biografi om Selma Lagerlöf blir mitt nästa tips.

Förra hösten ägnade jag mig åt Jag vill sätta världen i rörelse skriven av Anna-Karin Palm som också den är en fantastiskt gedigen biografi. Läsningen av den ledde inte oväntat till att jag reste till Mårbacka på visit nyligen. Det är en extra dimension det där att också besöka platserna som ofta omnämns i biografierna. Elin Wägner och Selma Lagerlöf var samtida och hade många gemensamma frågor som de engagerade sig i, de var politiskt aktiva och även om de tycks ganska olika så kan man konstatera att de påverkades av varandras liv och gärningar. Ytterligare en kvinna som levde samtidigt som dem var Ester Blenda Nordström. Hon var god vän till Elin Wägner och hennes journalistik var banbrytande. Fatima Bremmers biografi över hennes liv Ett jävla solsken får bli det sista tipset.“Ett levande porträtt av en tid och av en person, som var undersökande journalist, äventyrare, barlejon, med en livslång förbjuden kärlek till en annan kvinna. En bok om att skriva och leva till varje pris.” så löd augustjuryns vinnarmotivering 2018 och har ni missat att läsa så anse er tipsade.

Tre böcker om tre kvinnor som på olika sätt gått före. Mycket läsvärda!

Kategorier
Lyrikkoll

Det poetiska vårvemodet

helena-top

Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.

Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) (och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra som kommer ut längre fram, men som ni bör skriva upp på läslistan redan nu). Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.

Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.

Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.

Bild från Pixabay

Kategorier
Evenemangskoll Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Helena listar 2019

helena-top
Jag älskar årssammanfattningar! Inte ens såhär de allra sista dagarna av oändliga mängder av sammanfattningar har jag tröttnat. Inte ens i år när det ska sammanfattas ett decennium dessutom. Jag gillar dem helt enkelt, återblickarna.

I år tänker jag hedra detta gillande genom att inte vara sådär gnällig som jag tenderar att vara. Jag tänker inte lista besvikelser, jag tänker inte röra vid det getingbo som fortfarande är gubbväldet inom Akademien. Jag tänker lägga fokus på det som var bra (men tyvärr kan jag inte undvika allt det som var dåligt eller sorgligt, det får vi stå ut med).

Årets klassiker: Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten är en av få klassiker jag läst i år, men oj vilken klassiker.

Årets knock out: Klubben var lite av en knytnäve i magen. Jag har ju förstås läst Matilda Gustavssons reportage om hela den vidriga soppan (som vi då ingte ska orda om mer här), men vidden av vidrigheterna står klart först när man läser boken.

Årets nostalgitripp: Hasse och Tage-filmen var fin.

Årets kvinnokamp: Det är så sorgligt alltihop. Här har jag lätt att förtvivla. Sara Danius är borta (men inte borta förstås), kvinnor mördas av sina män, ett kvinnohatande parti tar allt mer plats i riksdag och samhälle och allt känns skit. Och så abortfrågan som till slut fick min feministiska vrede att koka över i våras. Men det finns annat också. Det finns en styrka i rörelsen och när jag i november till slut var med om Mia Skäringers No more fucks to give så gav den mig inte hopp främst för vad som sas och gjordes från scenen, det var den blandade och engagerade publiken jag bar med mig därifrån. Den gav mig ett litet, litet hopp om framtiden.

Årets gråtfest: Svartstilla av Susanne Skogstad, Jag går dit du går av Nina Lacour. Tydligen gillar jag det här med att gråta för de två ligger på topp tre-listan för året bland alla lästa böcker.

Årets roligaste: Jag såg Eddie Izzard i Stockholm i våras och har nästan inte slutat skratta sen dess.

Årets historiska: Elisabeth Östnäs Häxorna var väldigt bra liksom Elin Olofssons Herravälde. Och så har Max Porters sätt att i Lanny skriva nutid och historisk tid parallellt och huller om buller bråkat med mina tankar, på ett synnerligen bra sätt, sen i sommar.

Årets obehagligaste: Hex av Thomas Olde Heuvelt var sjukt obehaglig, främst för det den avslöjar om mänskligheten, samhällsbyggen och vår nutid.

Årets dystopi: Jag tror att jag kan ha slutat läsa dystopier faktiskt… Jag känner inte att jag behöver eller mäktar med dem längre.

Årets grafiska: Urmodern av Åsa Schagerström och Blå piller av Frederik Peeters var nog de som gjorde djupast intryck i år, men också Elin Lucassis Ert blod på mina broddar var väldigt bra.

Årets nya bekantskap: Naomi Novik. Jag lyssnade på Uprooted och blev alldeles förälskad, just nu läser jag slutet på Spinning silver och kärleken har djupnat till något evigt. Jag vet inte var vi rör oss härnäst, men troligen blir det åt drak-hållet.

Årets återseende: Mytsommaren var ett återbekantande med bekanta historier på ett nytt sätt. Jag tyckte mycket om den främst för Kirke och The silence of the girls.

Årets huvudperson: Jan i Skrolycka och Selma Lagerlöf (hos Anna-Karin Palm)

Årets omläsning: Jag har ägnat mig och fortsätter att ägna mig åt en omläsning av Hilary Mantels Wolf hall och För in de döda inför släppet av del tre i trilogin som ska ske i mars 2020. Det är magiskt.

Årets charmigaste: Pax-vandring i Mariefred i somras, rekommenderas varmt om du har en Pax-fantast att dela upplevelsen med.

Årets kulturupplevelse: Att se Chess på Säffleoperan var faktiskt helt och hållet magiskt.

Årets möte: Max Porter på bokmässan!!!

Årets ögonöppnare: John Ajvide Lindqvists skrivdagbok Misslyckas igen, misslyckas bättre som fick mig att inse att jag kunde och ville och måste skriva skönlitterärt igen.

Årets besatthet: Att skriva och att läsa om skrivande.

Årets pristagare: Marit Kaplas Osebol var en välförtjänt Augustpristagare, men allra mest var den och hon värda all uppmärksamhet och kärlek för att ha satt landsbygden och den till vardags olyssnade levnadsberättelsen i fokus.

Årets film: Avengers Endgame. Som vi har väntat, galet många filmer har vi sett som byggt upp till det här och jag har nog aldrig varit så pirrig inför en film (vi ska tala tyst om att hälften av pirret kom sig av att jag var orolig för att jag inte skulle kunna hålla mig från kisspaus under den mastodontlånga filmen). Och jag blev inte alls besviken. Lite magiskt faktiskt.

Årets serie: Louise Pennys serie om Gamache, jag läste fyra fantastiska och en (Det vackra mysteriet) småirriterande… Med tanke på att jag tyckte att de första delarna i serien var sådär så är denna oerhörda kärlek till böckerna och huvudpersonen Gamache kanske också årets mest oväntade.

Årets scen: Västanå teater utgör återigen årets scen för mig. I somras var det Eddan (i en omarbetning för scenen av Jon Fosse) som gavs i Berättarladan i Rottneros och det var väldigt fint. Sen var jag där igen för några veckor sen och upplevde Västanå jul och det var nästan ännu bättre.

Årets TV-serie: Det är väl kanske inte årets serie i år för så många andra, men jag har ägnat större delen av hösten åt Big bang theory, den är alldeles ljuvlig.

Årets titel: Svartstilla.

Årets nyårslöfte: Nej, egentligen ägnar jag mig inte åt sådana, men när jag skulle lista bra saker från 2019 slog det mig att jag inte hade en enda konstupplevelse att föra till protokollet. Så vill jag inte ha det framöver så jag lovar mig själv att uppleva konst under 2020, på ett eller annat sätt.

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll

10 bra böcker av nobelpristagare

Linda

Trots de senaste årens kalabalik i och kring Svenska Akademien går det inte att komma ifrån att Nobelpriset i litteratur är något speciellt. Många av de absolut bästa böcker jag läst är skrivna av nobelpristagare och här är tio favoriter (som krävde att väldigt många fler valdes bort). Årtalen inom parentes är det år författaren tilldelades priset.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Sverige, (1909)

En myllrande berättelse med den före detta prästen Gösta Berling i centrum. En fantastisk bok med så många detaljer att den kan läsas om och om igen.

Lång dags färd mot natt av Eugene O’Neill, USA, (1936)

En fantastisk pjäs som jag både läst och sett. Vi får följa familjen Tyrone under en lång dag och ta del av en mängd konflikter och hemligheter.

Pion av Pearl S. Buck, USA, (1938)

En bok som utspelar sig på 1800-talet i Kina där den unga kvinnan Pion säljs till en judisk familj där hon fungerar som hushållerska. När hon efter några år blir förälskad i sonen David och kärleken visar sig vara besvarar uppstår problem.

I väntan på Godot av Samuel Beckett, Irland, (1969)

Ännu en pjäs som jag absolut älskar. Jag har både läst och sett den flera gånger och är väldigt sugen på att se föreställningen som går på Dramaten just nu där Jonas Karlsson och Johan Ulvesson spelar Estragon och Vladimir.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn, Sovjetunionen, (1970)

En självbiografisk och kontroversiell bok om livet i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet som är både välskriven och viktig.

Sena dikter av Wisława Szymborska, Polen, (1996)

En samlingsvolym bestående av Szymborskas tre sista diktsamlingar Ett kolonHär och Nog nu. En fin samling som förstärker min kärlek och beundran till denna fantastiska poet.

Blindheten av José Saramago, Portugal, (1998)

I en stad drabbas större delen av befolkningen av en plötslig blindhet. När de tror att ingen ser dem förändras invånarna till det sämre och gör de mest gräsliga saker för att klara sig själva på bekostnad av andra.

Onåd av J. M. Coetzee, Sydafrika, (2003)

I ett Sydafrika där apartheidsystemet är ett minne blott finns fortfarande en spänning mellan svarta och vita. När universitetsläraren David blir uppsagt från sitt jobb flyttar han till sin dotter Lucy som driver en gård. På landet är konflikten ännu mer tydlig.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, Österrike, (2004)

En fascinerande berättelser om två kvinnor och deras drömmar om ett lyckligt liv och framför allt ett lyckligt äktenskap. Jelineks språk är helt klart något utöver det vanliga.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, Kanada, (2013)

En fantastisk novellsamling om vanliga kvinnors ovanliga öden. Till mina favoriter hör novellerna “Tröst” och “Flytande bro”.

 

Vilka är dina favoritverk av de författare som fått nobelpriset?

 

 

Kategorier
Romankoll

“Den kvinnliga erfarenhetens epiker”

helena-top
När Doris Lessing 2007 förärades nobelpriset i litteratur löd motiveringen ”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Jag hade inte läst Lessing än då, men jag minns att jag hajade till inför motiveringen. Män som tilldelas priset får det alltid för att de är någon sorts mänsklighetens uttydare (jag har inte orkat läsa alla motiveringar, det ska erkännas, kanske finns det en ”den manliga erfarenhetens epiker” där också?), men Doris Lessing fick nöja sig med att vara någon sorts kvinnosymbol. Nuförtiden har jag läst lite Doris Lessing och jag kan bara ana hur jäkla arg hon troligen var över den där formuleringen.

Att Doris Lessing skulle ha fyllt 100 år i år är bara ena halvan av förklaringen till att jag tänker i dessa banor.

Under hösten har jag umgåtts intensivt med Selma Lagerlöf, dels när jag läst om hennes Kejsarn av Portugallien för fjärde gången och dels genom Anna-Karin Palms biografi Jag vill sätta världen i rörelse. Doris Lessing och Selma Lagerlöf har inte mycket gemensamt om man ser till teman och stil, men ändå… De är båda människor jag hyser en enorm respekt (väldigt nära gränsen till rädsla) för, jag skulle aldrig i livet våga möta dem i ett samtal. De skulle stirra igenom min själ på fem röda, de är två människor som skrämmer mig med det jag tolkar som stränghet och intelligens. En annan sak de har gemensamt är just det här med att förminskas till representanter för något enbart kvinnligt rakt igenom sitt författarskap. Selma Lagerlöf beskrevs av sin samtid som något av en sagotant, någon som lite intuitivt slängde ihop sedelärande historier. Den som tänker så kan inte ha läst vare sig om Kejsarn av Portugallien eller Anna Svärd. Jag är så glad i hur Anna-Karin Palm placerar Selma Lagerlöf i en kontext och visar att hon var långt mer än det hon ansågs.

Jag vet inte hur mycket Selma Lagerlöf eller Doris Lessing brydde sig om detta, men visst bör de ha varit rätt sura över att inte få vara författare i sin egen rätt. Jag är rätt sur över det i alla fall. Och så tänker jag ett varv till och inser att det förstås är en strategi för alla som känt som jag. Det finns inte ett bättre sätt att avväpna någon som man misstänker är överlägsen i såväl stränghet som intellekt än att förminska henne och göra henne till sitt kön och bara det. Doris Lessing blev väl kanske lite mindre farlig, lite mindre att räkna med som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker” kan jag tänka.

Bild tillhör Forum förlag

Kategorier
Evenemangskoll

Nu stänger vi bokmässan 2019

 

Nu är det hög tid för oss att summera, avsluta och stänga bokmässan 2019. Det här var våra bästa bokmässestunder:

Helena: Jag hade en riktigt fin mässa i år med många intryck och upplevelser att minnas. Mitt och Annas möte med Max Porter smäller förstås högst, men också seminarier med Jamaica Kincaid och Beate Grimsrud är sådant som kommer stanna kvar.

Anna: Det var härligt att mässan i år hade svängt tillbaka mot litteraturen och att det fanns så många internationella författare på plats. Att under några dagar få lyssna på Nicole Krauss, Jamaica Kincaid, Rachel Cusk, Siri Hustvedt och Han Kang var helt underbart fint. Sedan var samtalen med Max Porter och Per Petterson förstås något extra, och mötet med alla bokälskare vänner är alltid så mysigt.

Linda: Förutom alla fina möten med bokvänner var jag på ovanligt många bra seminarier i år. Samtalet med Martina Montelius och Beate Grimsrud var fantastisk och jag fick helt omvärdera min syn på den senare. Sedan var det mycket intressant att lyssna till Tayari Jones och Meg Wolitzer på seminariet med titeln USA, Trump och kvinnorna. Rolig och vass feminism bjöd såväl Caitlin Moran, som Linda Skugge och Maria Sveland på.

Fanny: Jag är riktigt förvånad för den där sedvanliga boksmällan har faktiskt inte drabbat mig. Väl planerade dagar med inplanerad vila verkar ha gjort susen. Jag bär främst med mig alla fina möten med bokvännerna – inte minst att vi lyckades samla hela kollot för samkväm och redaktionsmöte. Ut över det tar jag med mig Tayari Jones klokskap och samtalet mellan Caitlin Moran, Kate Davies och Bianca Kronlöf.

Lotta: Det allra bästa för mig är alla möten med alla bokkompisar, både nya och gamla. Jag har märkt att jag ofta går i “gubbspår” på mässan och lyssnar på gubbe efter gubbe – visserligen oftast väldigt intressant, jag gillar ju gubbar, men i år märker jag ett trendbrott och det har snarare varit kvinna efter kvinna. Tessa Hadley, Rachel Kushner, Silvia Avallone, Caitlin Moran, och den alltid så smarta och pålästa Katarina Wennstam har varit några av favoriterna. Men det allra, allra bästa seminariet var en blandning av både kvinnor och män, när Ingrid Betancourt, Martin Schibbye och Fikru Maru satt på samma scen och pratade om yttandefrihet, diktatur, frihet och fångenskap, och vad det gör med en människa när man blir berövad sin frihet.

Ulrica: Jag hade också en riktigt fin mässa i år. En torsdag som mest ägnades åt att insupa atmosfär och träffa vänner och bokkompisar, en lång och intressant fredag som avslutades med trevlig middag i sällskap av bloggvänner, och en lördag då jag helt avstod från mässgolvet och navigerade mellan seminarier. Här krävdes hård prioritering eftersom det var väldigt många bra programpunkter som krockade. Jag är allra mest nöjd med att jag prioriterade det fina samtalet mellan Yukiko Duke och Han Kang.

Viktoria: Min mässa var var lite av en medelmässa i år, även om det kändes fint att ta med tredje avkomman på mässan så att de alla har fått vara där och insupa litteratur. Den stora behållningen var alla möten med nära och kära bokvänner. Personer som jag kanske faktiskt lärt känna på bokmässor genom åren och numera ser som mina vänner. Prisutdelningen av Årets bok var dubbelt så rolig då det inte bara var en massa roliga människor där att prata med, det var dessutom kul att äntligen få veta vem som vann och därmed fått flest röster. Grattis än en gång till Stina Jackson!

Carolina: Jag hade en bra mässa, och bästa stunden var (precis som det nog brukar för mig) när jag råkade stöta på en programpunkt jag inte alls hade planerat in. Ett monterprogram där Anna Karin Palm berättade om Selma Lagerlöf i en halvtimme “bara blev” i stället för det fullsatta seminarium jag tänkt, och åh, så bra! Jag gick därifrån med en stor, stor lust att läsa om mina Selma Lagerlöf-böcker – det var alldeles för länge sen. Så min mässa blev inte lockelse efter nytt utan istället längtan efter gammalt. Så kan det också vara.

 

 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Dagens namn: Selma, Fingal

Dagens namnsdagsbarn är Selma och Fingal, vilket helt uppenbart för tankarna till Selma Lagerlöf, eller hur? Det första jag kommer att tänka på med Selma är filmatiseringen av Körkarlen men sedan kommer något kanske ganska oväntat. Det har nämligen etsats sig fast en odräglig ramsa i mitt huvud från något år som skolbibliotekarie då eleverna läste Selma och August Strindberg i Svenskan. Av någon outgrundlig anledning började kidsen skandera Seeeeelma Laagerlööf, Selma Lagerlöf, Seeeeeelma Laagerlööf, Selma Lagerlöf, som om de vore värsta fotbollssupportrarna och det går helt enkelt inte att få ut deras tonårsbröliga röster ur huvudet. Tänk om alla var lika entusiastiska kring litteraturen som fotbollssupportrar. Vilken värld! Vilken bokmässa!!

Det andra jag kommer att tänka på idag är ändå det jag tänkte koncentrera det här inlägget till. För Selma i all ära, men är det Inte Fingal Olsson som sitter där borta? Som språknörd måste man ju bara älska den här sketchen!!

Kategorier
Grafik- och seriekoll Novellkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Helena listar 2018

helena-top

2018. Ja, vad säger man? Hej då, det var inte så jäkla kul att träffas, men vi hade några fina stunder också, låt oss minnas dem. Typ så.

Årets klassiker: Med kallt blod av Truman Capote. Så fruktansvärt jobbig och bra, genial. Verkligen en bok som förtjänat sin klassikerstatus. Tillsammans med Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark (som kommer på svenska i vår) tar den också pris som årets nattsömnsförstörare.

Årets knock out (och gråtfest i jobbig, men fin kombination): Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, Carls bok av Naja Marie Aidt. Jag vet inte om jag någonsin läst något så chockerande smärtsamt någonsin.

Årets roligaste: Muralgranskaren. Alltid Muralgranskaren.

Årets starkaste: Stå upp-föreställningen Nanette med Hannah Gadsby var fenomenal i sin sönderslitna och sönderslitande ilska. Aldrig någonsin har jag skrattat och gråtit och mått illa på en och samma gång och efteråt känt mig både bekräftad och som jag lärt mig något alldeles nytt om världen.

Årets historiska: Ida Jessen fina kombinationsroman En ny tid och Doktor Bagges anagram.

Årets katastrof: När kometen kom förstås. När Mats Strandberg visade oss Slutet och det var alldeles ångestskapande och fantastiskt.

Årets grafiska: Min vän Dahmer av Derf Backderf. Ännu en sorts true crime-skildring, men utan att egentligen handla om crime-delen av Jeffrey Dahmers existens. En nattsvart och svår skildring som gjorde att jag tvingades till det värsta man kan göra när det handlar om något så fasansfullt, att förstå och känna med.

Årets ögonöppnare: Jag skulle vilja säga sommarvärmen, regnet som aldrig föll, skogsbränderna som kunde sluka allt när som helst. Klimatkrisen som alla brydde sig om en stund, men inte länge nog för att något skulle hända på riktigt.

Årets återseende: Christine Falkenland! Som jag längtat, inte bara efter en ny roman utan efter en ny roman som var riktigt sådär Falkenlandskt bra. Själasörjaren var det.

Årets aldrig mer: var nog när jag fick för mig att kombinera Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg med The stranger beside me av Ann Rule. Egentligen var det något som bara hände, men jag höll på att brytas sönder där några dagar när jag enbart bara läste dessa två böcker om kvinnors utsatthet och manligt hat.

Årets bioupplevelse: Jag säger inte att Bohemian Rhapsody var årets bästa film, men med känslan av att sitta och se Queen uppträda på Wembley kan inget mäta sig.

Årets film: var istället Three billboards outside Ebbing, Missouri, i stark konkurrens med ingenting. Jag har sett en del bra filmer i år, men något så mästerligt starkt, hemskt och hoppfullt som Three billboards… har jag inte sett på år och dag.

Årets lyckopiller: Parks and recreation borde skrivas ut på recept till dysterkvistar som mig. Jag har mått genuint bra av att se en serie om människor som är snälla mot varandra och jag blir varm inuti bara av att tänka på Andy, Leslie och Ben.

Årets läskigaste: Verkligheten. Det är ingen slump att det är true crime-böcker och världsläget som hållit mig vaken och livrädd i år.

Årets pristagare: Aednan av Linnea Axelsson. Och det skulle ha varit den även om vi fått en nobelpristagare (om inte den nobelpristagaren varit Margaret Atwood eller Colm Toibin, men det hade den inte varit).

Årets besvikelse: Jag gillade inte Gösta Berlings saga alls!

Årets konstigaste: Lincoln i Bardo. Den var väldigt bra, och väldigt, väldigt konstig. Ian McEwans Cementträdgården var också rätt, speciell (men inte i närheten av George Saunders bok)… 

Årets titel: Kärlekens antarktis. Möjligen är det årets bok också.

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Jul i Lagerlöf-land

helena-top
Julen är inte längre vad den var för mig. Jag saknar allt för många som var med och skapade mina barndoms jular för att det någonsin ska bli detsamma. Och när det är så får man vända sig till det tryggaste man vet för att skapa stämning och förväntan. Så jag vänder mig förstås till Selma Lagerlöf.

Selma Lagerlöfs jular utspelar sig alltid i det där trygga ”förr i tiden”, det är skogigt och smällkallt, ibland är det värmländskt. Så som jag minns det, eller inbillar mig att jag minns det.

Något det också alltid är när Selma berättar mig en saga är magiskt, magin i det lilla, i det vardagliga, i det uslaste är det som alltid verkar genomsyra hennes berättelser. Och finns det något vi behöver mer än det? Finns det något mer hoppingivande än en lustgård som står i full blom för de uslaste varelser att se i Göingeskogarna om julnatten? Legenden om julrosorna är nog Selma Lagerlöfs mest kända jultext, men det finns fler, många fler.

Är du i behov av lite tröst och lugn såhär dagarna innan julen sveper in? Vill du luta dig tillbaka och låtsas en öppen spis och en varm röst som berättar dig en fridfull (men inte ofarlig eller egentligen särskilt fröjdefull) jul? Leta fram en samling av Selma Lagerlöfs texter, det behöver inte ens handla om julen, magin finns där i allt hon skapat. Har du inte en samling böcker i bokhyllan så finns de på biblioteket, det finns också en del ljud- och e-böcker om behovet slår till efter att biblioteket stängt för helgen. God fridfull läsjul!

Bild från Pixabay