Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Ungdomsbokskoll

Sequels och prequels och sånt

linje-ulrica

Jag började inte läsa fantasyböcker förrän ganska sent och jag har framförallt fastnat för barn- och ungdomsfantasy. Det är tack vare en kurs i barn- och ungdomslitteratur som jag läste för att skaffa mig lite bättre kunskaper i ämnet när jag började arbeta mer barnböcker. Så det var förhållandevis sent som jag upptäckte hur mycket bra som ges ut i den här genren för barn och unga. Numera har jag två barn som tycker om att läsa och bli lästa för och de väljer gärna fantasyberättelser av olika slag.

Fantasyböcker har en tendens att ges ut som trilogier (åtminstone de för barn-och ungdomar, för vuxna är det inte ovanligt med mycket längre serie än så). En av de första fantasytrilogierna jag läste var serien om Klanen Otori av Lian Hearn. De tre böckerna Över näktergalens golv, På kudde av gräs och Under lysande måne är en berättelse i en värld som liknar ett historiskt Japan, men som är magisk och spännande. Jag slukade de tre böckerna och kände mig helt nöjd med det. Men så kom det en fjärde bok (Vid hägerns skarpa skri). En som liksom var utöver trilogin och utspelades 16 år efter de andra böckerna, men ändå tillhörde den. Jo, men uppföljare – sequels – var ju inte helt obekant.

[A sequel is a work of literature, film, theatre, television, music or video game that continues the story of, or expands upon, some earlier work. In the common context of a narrative work of fiction, a sequel portrays events set in the same fictional universe as an earlier work, usually chronologically following the events of that work.]

Men när det någon tid senare också dök upp en prequel (Och himmelens vida väv) så var det obekant för mig. På något sätt tänker man ju ändå att författaren har valt att börja en bok när den börjar, och det som hände före det vävs in i berättelsen eller är inte relevant. Så varför en prequel då kan man undra?

[A prequel is a literary, dramatic, or cinematic work whose story precedes that of a previous work, by focusing on events that occur before the original narrative. A prequel is a work that forms part of a backstory to the preceding work.]

Den cyniske kanske tänker att det är ett sätt för författaren att suga ut mer ur en en lyckad bokserie som man från början inte tänkt skriva fler böcker i. Och ja, varför inte om det görs med finess och i samma anda. Då kan det faktiskt fungera och det kan rent utav vara intressant att få lite bakgrundshistoria eller lära känna personer (t.ex. föräldrarna) till huvudpersonerna i “originalböckerna”. Klanen Otori är en riktigt bra serie för övrigt – alla fem böcker – och jag ser fram emot att snart introducera dem för mina barn.

En av de serier jag fick upp ögonen för på ovan nämnda litteraturkurs var Philip Pullmans böcker Den mörka materien (Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren). Det är berättelsen om flickan Lyra som bor i en värld som till synes inte är helt olik vår, men där människans själ tar form av ett djur, en daemon, som alltid finns vid sin människas sida. När Lyras bästa vän Roger försvinner får hon ge sig ut på ett hisnande äventyr där gränser mellan världar suddas ut och hon får träffa både märkliga vetenskapsmän, pansarbjörnar och häxor. Pullman har skapat en fantastisk värld som jag älskade när jag läste första gången och tyckte nästan lika mycket om när jag läste den för min dotter förra året. Den första boken – Guldkompassen – har filmatiserats också (2007), men tyvärr inte så särskilt lyckat. Däremot är TV-serien vars första säsong finns på HBO riktigt, riktigt fin. Och för inte alltför länge sedan dök det upp en prequel till Den mörka materien. I boken Lyras färd är huvudpersonen bara sex månader gammal, men redan nu vet några människor att hon kommer att ha stor betydelse och de gör allt de kan för att hålla henne trygg och säker. Den här boken har jag inte läst ännu, men den står här hemma i hyllan och väntar.

Jag var väl inte den enda som drog med i Hungerspelen-febern (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt)när de böckerna kom. De var så hemska, så spännande och så otroligt bra. Sluk-läsning på högsta nivå. Och nusk har vi som älskade böckerna något att de fram emot – inom kort släpps nämligen Balladen om sångfåglar och ormar och det är – tada! – en prequel till Hungerspelen och den utspelas 64 år innan vi får lära känna Katniss, Gale och Peeta. Här är istället en 18-årig Coriolanus Snow huvudperson och frågan är om vi får en förklaring till hur han blev den kallhjärtade diktatorn som vi känner honom som.

 

 

Men vad kallas då en bok som inte utspelas före eller efter andra böcker i en serie utan samtidigt, men ur en annan persons synvinkel? Jo, det har jag tagit reda på, det kan kallas paraquel eller sidequel – parallellberättelse alltså – inte konstigare än så. Och en helt sprillans ny sådan är på gång i Twilight-serien. Nu är det inte alla som tycker att den serien är av bästa kvalitet, men hur som helst så var den omåttligt populär när den kom 2005 och skapade en vampyr-romantisering utan dess like. Och när sedan filmerna kom skapades olika läger där man höll på antingen Edward eller Jacob som den som Bella till slut skulle välja. Hursomhelst kommer Midnight sun att berätta hela historien ur Edwards perspektiv. Boken skulle egentligen ha kommit mycket tidigare, men runt 2008 när författaren höll på att skriva boken läckte stora delar av manuset ut på näten och hon tappade lusten att avsluta boken. Men nu är den alltså på gång och kommer på engelska i slutet av sommaren. Vad tror du – kommer du att läsa den?

Citat från wikipedia

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Ungdomsbokskoll

Vi går en mörk framtid till mötes…

2010-talet. Vilket galet årtionde det har varit. Framför allt på ett personligt plan då jag varken var gift, husägare eller förälder för 10 år sedan. När jag tänker på vad jag läste då som ganska ung skolbibliotekarie så går det liksom inte att komma undan den här trenden.. Någon måste ta det och ja, det får väl bli jag det. Hungerspelen kom visserligen redan 2008 men det var egentligen först efter ett par år som det verkligen brakade loss. Dystopitrenden. För himmel vad jag har läst mycket eländiga framtidsskildringar det senaste decenniet. Hungerspelen var en relativt färgglad sådan ändå med alla rika människor i huvudstaden som gärna klädde upp sig på det galnaste sätt. Jag gillade verkligen Hungerspelen, även om jag kan se en del komplikationer i handlingen. Filmerna kom också ett par år in på 10-talet (start 2012) och gav böckerna ett rejält uppsving. Sedan rullade det på. Divergent måste ju ses som den tveklöst mest framgångsrika bokserien i spåren efter Hungerspelen, men den var ju definitivt inte ensam. Mazerunner, Legend-trilogin, Matchad, Delirium, Gone osv osv osv… Vi slukade det. Vi kunde liksom inte få nog. Det sålde som smör, både det som var riktigt bra och det som var mindre bra.

Själv gillar jag verkligen att de mer storslagna frågorna om gott och ont, rätt och fel, fick ta ordentligt med plats och många gånger var det ju så spännande så i alla fall jag bet på naglarna. Jag älskade Katniss och Tris och jag älskade att ungdomsböcker plötsligt var hett. Det får man väl i och för sig främst tacka JK Rowling och Stephenie Meyer för men dystopitrenden var framför allt en trend i ungdomslitteraturen men en trend som alla kände till och många läste, oavsett ålder.

Sedan hände något. Som de flesta trender så började nog folk tröttna lite men jag tror inte att det bara var det. För världen ser också rätt annorlunda ut idag mot för 10 år sedan. När de där dystopierna började kännas mindre som sci-fi och mer som realism var det liksom inte lika roligt längre. Jag är ganska trött på genren men har å andra sidan inte läst något på ett par år och skulle nog inte vara främmande för att plocka upp en om någon kunde förnya genren lite.

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar vecka 52 2016

linje-kulturkollo

Läsåret 2016 är snart i hamn. Mycket har vi läst och kanske hinner vi något litet till innan vi går in i 2017. Här hittar du i alla fall våra sista recensioner för i år:

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen (Linda)

Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld (Carolina)

Den som väntar av Kristin Emilsson (Linda)

Du, bara av Anna Ahlund (Ulrica)

Inte riktigt enligt plan av Denise Rudeberg och Hugo Rhenberg (Ulrica)

Kalldrag av Markus Sköld (Ulrica)

Kemisten av Stephenie Meyer (Ulrica)

Möss och människor av John Steinbeck (Anna)

Rosieeffekten av Graeme Simsion (Linda)

Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius (Linda)

The Fate of the Tearling av Erika Johansen (Carolina)

The Ideal Wife av Mary Balogh (Carolina)

Tårar i havet av Ruta Sepetys (Anna)

Kategorier
Grafik- och seriekoll Kulturkoll Romankoll

Carolina listar 2016

carolina-top

2016 var verkligen inget höjdarår. Helt förutom allt det där som hände ute i verkliga världen så verkade min egna lilla kulturella värld helt begränsas till telefonen och dess finurligheter. Jo, det kan ju vara ett bra tidsfördriv (ifall ett sådant skulle behövas)(men tid är egentligen ALDRIG något som behöver fördrivas i mitt liv, tack så mycket, snarare tvärtom), och det ÄR ju bra att vilja knata runt kilometer efter kilometer för att ett färgglatt virtuellt ägg ska kläckas. Men jag tror aldrig att mitt läsande varit så okoncentrerat och håglöst som i år. Om det är fel valda böcker eller stress eller den där jämra telefonen vet jag inte… men det känns liksom lite skralt nu när jag tittar tillbaka. (fast antalet titlar jag läst är nästan lika många som vanligt, så kanske jag är onödigt gnällig nu?) Well. Jag kanske ska inleda 2017 med att radera att antal appar?

Årets klassiker: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Så dumt att jag läste den på gymnasiet när jag inte var på rätt ställe i livet för att uppskatta den. Så bra att jag läste om den nu, och älskade den.

Årets gråtfest: Alan Rickman, David Bowie, Lemmy, Leonard Cohen…George Michael?? Hallå?

Årets gapflabb: Meningen med jobbet av Stephan Mendel-Enk. Eller kanske mer “årets förtjusta fniss-fniss-fniss”.

Årets obehagligaste: Fortfarande Alice av Lisa Genova, eftersom den kom mig lite för nära.

Kategorier
Novellkoll Romankoll

Kulturkollo recenserar v 51 2016

Dan före dan är det dags att bjuda på veckans recensionsskörd. Listan är fylld av många fina tips inför de kommande helgerna. Vi önskar er alla riktigt skön läsning!

30 nyanser av saknad (#älskanoveller) red. Ewa Åkerlind (Ulrica)

Arton grader minus av Stefan Ahnhem (Ulrica)

Bländad av Petra Holst (Anna)

Bridget Jones baby – Dagboken av Helen Fielding (Ulrica)

Eddie får en hund och Eddie lär sig cykla av Tess Natanaelsson & Sarah Vegna (Viktoria)

It must have been the mistletoe av Judy Astley (Helena)

Juloratoriet av Göran Tunström (Anna)

Kattguden av Ingerun Sjösvärd (Viktoria)

Kemisten av Stephenie Meyer (Carolina)

Kissing Father Christmas av Robin Jones Gunn (Helena)

Om vintern av Karl Ove Knausgård (Anna)

Royal Assassin av Robin Hobb (Carolina)